Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myror - Polymorfism - Arbetsfördelning - Fortplantning - Koloniens tillväxt - Utvecklingsstadier - Bobyggnad - Föda och näringsvanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myror
551
och mellankropp typiskt honliga men
arbetar-bakkropp och förekomma i bon, vilka lida av
invasion av myrgäster (Lomechusa, Atemeles).
Arbetarna visa ibland dimorfism, ibland
poly-morfism, som kan vara ofullständig, då mellan
stora och små arbetare övergångar finnas
(Camponotus), el. fullständig, då en särskild
soldatkast utbildats, med större huvud
och starka, sabelformade mandibler (Pheidole).
Arbetsfördelning. De olika kasterna ha sina
olika funktioner. Könsdjuren ha
fortplantningen på sin lott, men hanarna äro efter
parningen betydelselösa, medan honan har
till uppgift att uppföda ungarna och
grundlägga en ny koloni. Sedan tillräckligt många
arbetare växt upp, ägnar hon sig uteslutande
åt äggläggningen och låter arbetarna sköta
allt övrigt arbete i samhället, utom när fara
hotar. Arbetarna sörja för samhället i fråga
om proviantering, byggandet och
reparerandet av bostäder, försvar, matande och vård
av ungarna o. s. v. Förekomma flera
arbetar-kaster, tjänstgöra de största som soldater.
Fortplantningen börjar med
svärmning-e n, då de bevingade hanarna och honorna
(»flygmyrorna») lämna boet och höja sig upp
i luften. Hos de flesta arter sker parningen
under flykten. Hanarna dö rätt snart
därefter. Honorna sprida sig åt olika håll. De
återvända aldrig till sina gamla hem, befria
sig från de numera överflödiga och
hindersamma vingarna och krypa in i hålor och
gömslen för att på egen hand grunda en ny
koloni. Först gäller det att framställa ett
fullkomligt slutet rum, vari äggläggningen
kan äga rum. Honan matar de nykläckta
larverna med föda, som hon själv alstrar i
sin kropp, antingen genom körtelsekret på
fettkroppen och de efter vingarnas
avlägsnande atrofierade vingmusklerna el. genom
att förtära en del av äggen el. direkt bjuda
dem åt larverna. Ibland sammansluta, sig
flera honor för att gemensamt grunda en ny
koloni (Lasius niger). De först födda
arbetarna äro alltid mycket små, men de börja
omedelbart med sina plikter, att bygga till
boet, skaffa mat o. dyl., så att honan kan
uteslutande ägna sig åt äggproduktion, vilket
har till följd, att hennes bakkropp starkt
sväller. Hos flera arter äro honorna ej i stånd
att utan hjälp grunda nya kolonier. De sluta
sig då till andra arters honor och låta dessa
mata ungarna. Härigenom uppkomma
bestående blandade kolonier. Eller också sälla de
sig till arbetare av samma art el. uppsöka
andra drottninglösa arters bon och låta
adoptera sig av dessa. Då uppstår en blandad
koloni, som slutligen övergår till enkel, då
första arten dör ut i saknad av drottning.
Koloniens tillväxt. När tillräckligt antal
arbetare utvecklats, är koloniens öde
tryggat, och den tillväxer nu hastigt; olika
arters kolonier äro av mycket olika storlek,
hos somliga blott 50—100 arbetare, hos andra,
t. ex. vanliga stackmyran (Formica rufa),
50,000—200,000. Storleken beror delvis på
honornas livstid, ibland ända till 15 år.
Utvecklingsstadier. Äggen äro vita el.
gulaktiga. De slickas och putsas av arbetarna
och flyttas runt i boet alltefter temp. och
luftfuktighet; lämnade åt sig själva dö de.
De uppätas i mängd av den äggläggande
552
honan. Larverna äro blinda och sakna
fötter samt ha svagt utvecklade mundelar;
de äro maskformiga, ofta något bågböjda samt
ha egendomliga grenade borst på huden;
härigenom ligga de fastare kvar på underlaget
och fastna lätt vid varandra, vilket
underlättar deras transport i »buntar». Larvernas
föda är till största delen flytande; arbetarna
stöta upp en vätskedroppe, som de släppa ned
i larvernas mun, men även fast föda
förekommer. Pupporna äro antingen nakna, eller
ock ligga de i kokonger.
Bobyggnad. M:s bon kunna indelas i följ,
kategorier: 1) jordbon, 2) träbon, 3)
kartongbon och spunna bon, 4) bon i förutvarande
hålor, 5) kombinerade bon, 6) sammansatta
bon och 7) blandade bon.
Jordbon äro mycket vanliga; de utgöras
av en mängd i jorden urholkade gångar och
rum, vilka användas till upplagring av
födoämnen, till svampodlingar (se B 1 a d s k
ä-rarmyror). Deras mynning är ofta
omgiven av en krater, uppkommen genom att
m. avlasta den uppgrävda sanden runt därom.
Mycket ofta anläggas de under stenar, el.
också uppbyggas kupoler av jord ovanpå bona.
Ibland anläggas jordbona högt uppe i träden.
T r ä b o n urholkas i levande el. döda
trädstammar. Arter med dylikt levnadssätt äro
i allm. kraftiga, med starka käkar. K a
r-t o n g b o n byggas av en särskilt framställd
massa av fint trämjöl och lim, som m. själva
alstra i mandibularkörtlar. I Sverige
representeras kartongbobyggarna av bl. a. Lasius
fuliginosus, som har sina bon i ihåliga
trädstammar. I tropikerna finnas talrika
kartong-bobyggare, som ofta bygga sina
blomkålslik-nande bon uppe i träden. Mycket
egendomliga äro de spunna bona, som anträffas i
Ost-indien, ty vid deras förfärdigande betjäna sig
m., vilka själva sakna spinnkörtlar, av sina
egna larver, som ha dylika och som de bära
omkring i munnen. Bon i förutvarande
hålor omtalas i art. Myrmekofila
växter. Kombinerade bon bestå av
underjordiska hålor och kamrar i förening
med stackar el. högar av vegetabiliskt
material ovan jord (myrstackar), t. ex. hos vanliga
stackmyran (Formica rufa). Sammansatta
bon uppstå genom att en viss arts bo även
tages i besittning av andra, mindre arter,
som bo i den förras väggar, där de vanl. leva
av stöld. Blandade bon visa däremot
en enhetlig byggnad, ehuru samhället består
av två arter, av vilka den ena hålles som
slavar av den andra.
Föda och näringsvanor. M. äro allätare,
som förtära alla möjliga ämnen ur djur- och
växtriket, andra insekter, spindlar,
daggmaskar, frön o. dyl. Särskilt omtyckta äro söta
ämnen, varför bladlössens sockerhaltiga
ex-krementer äro eftersökta. Koloniens
proviantering ombesörjes av vissa arbetare, som i
gåsmarsch, ofta på särskilt upptrampade
myrvägar, göra utflykter i terrängen för att
finna föda. Vid hemkomsten mata djuren
varandra genom att stöta upp vätskedroppar,
som förtäras av de hemmavarande, vilka i sin
tur dela med sig åt andra. På samma sätt
matas larverna genom att arbetarna släppa
vätskedroppar i deras mun, men flera släkten
(Aphaenogaster, Lasius) mata larverna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
