Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myteri - Mytilene, Mitylene - Mytilotoxin - Mytilus - Mytisk - Mytografer - Mytologi - Inledning och grekisk-romersk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
565
Mytilene—Mytologi
566
den el. dem, under vilkas lydnad de stå. M.
av sjöfolk straffas enl. sjömanslagen (§ 78).
I övrigt straffas m. enl. bestämmelse om våld
å ämbets- och tjänstemän, motstånd vid off.
förrättning, upplopp el. uppror i allm.
strafflagen (kap. 10) el. strafflagen för
krigsmakten. För att undertrycka m. får brukas
våld, om så erfordras. R. B-l.
Mytilene, M i t y 1 é n e, huvudstad i grek,
nomos Lesbos, på ön Lesbos’ östra kust; 27,870
inv. (1928). Staden var urspr. byggd på en ö
(nu upptagen av ruiner av medeltida
befästningar); på det igensandade sundet ligger en
del av det moderna M. Livlig handel och
sjöfart. Genom sin goda hamn och sitt läge vid
handelsvägen till Hellesponten vann M. sin
forntida betydelse. Se vidare Lesbos.
Mytilotoxin, se Musselförgiftning.
Mytilus, zool., se Blåmusslor.
Mytisk, se Myt.
Mytogräfer, de författare i den
fornklas-siska litteraturen, vilka i prosaisk form
omarbetade, sammanställde och förklarade äldre
poetiska sagor. Det viktigaste bevarade
my-tografiska arbetet tillskrives Apollodoros.
Arbeten av m. ha utgivits bl. a. i »Mythographi
graeci» (3 bd, 1894—1902). A. M. A.*
Mytologi (grek. mythologi’a), mytkunskap;
sammanfattningen av t. ex. ett folks myter.
INNEHÅLL:
sp.
Inledning och
grekisk-romersk mytologi ... 565
Indisk mytologi .... 570
Germansk, särskilt
nordisk; mytologi....... 572
Baltisk mytologi..... 576
Slavisk mytologi..... 576
Finsk mytologi....... 576
Lapsk mytologi ..... 579
Inledning och grekisk-romersk mytologi.
Myt är en berättelse, i vilken gudar eller
heroer (halvgudar) uppträda och som ej är
förknippad med någon i och för sig historisk
tid. Myten gränsar å ena sidan till sagan,
å den andra till legenden. Även dessa röra
sig, åtm. delvis, i det övernaturligas sfär,
men sagans personer äro människor, ehuru
utrustade med övernaturliga krafter,
legenden åter anknytes till personer eller tider,
som åtm. vilja vara historiska, t. ex. de
kristna helgonen. En religion som
kristendomen utesluter eg. mytbildning, men
sagan och legenden förekomma där. Emellertid
är skillnaden flytande och har huvudsaki.
värde som orienteringsmedel. Ej alla
hedniska folk ha en utvecklad m.; många ha föga
att berätta om sina gudars gärningar och
förbindelser inbördes; för dem äro gudarna
huvudsaki. osynliga krafter, som ingripa i
det städse pågående naturförloppet och
människolivet. En rik m. är en frukt av en långt
driven antropomorfisering
(människogestalt-ning) av gudarna; den förutsätter därför
kraftig fantasi och gestaltningsförmåga samt ett
rätt högt mått av intellektuell utveckling och
helst en utbildad diktkonst.
Sagan är äldre än m.; dess
föreställnings-och händelsevärld återspeglar den primitiva
människans uppfattning. Den har i stor
utsträckning upptagits i m. I myten om
Kronos, som uppslukar sina barn, återvänder ett
hos vitt skilda folk förekommande motiv.
Underbara förvandlingar äro vanliga i sagan,
de motsvara den grekiska m:s många
meta
morfoser (jfr O v i d i u s). Därnäst ingå
erinringar om historiska händelser i myterna;
man kan påvisa dem blott där man har den
historiska traditionens hjälp; men om den
saknas eller är knapphändig, kan man endast
med större eller mindre sannolikhet antaga,
att historiska moment ingå i myterna. Detta
gäller framför allt hjältesagan. Minos och
hans labyrint äro en erinring om Kretas makt
i förhistorisk tid. Myterna om kriget mot
Troja m. fl. innehålla säkerligen historiska
reminiscenser från den mykenska tiden. En
synnerligen viktig roll spelar i m. den typ, som
kan kallas svarsägnen (grek. ai’tion), därför
att den ger svar på ett varför eller huru. Den
söker ofta förklara kultbruken, vilka ofta ej
längre förstodos utan blott bibehöllos genom
traditionen. I många fall känner man både
kult och kult-aition, men då myterna
bevarats ojämförligt mycket bättre än
kultbruken, finnas säkerligen många myter, som äro
kult-aitier, ehuru man ej kan uppvisa det.
Djursagan uppträder ofta i svarsägnens form,
förmänskligas och övergår till myt. Varför
väver spindeln så konstfulla nät? Arachne
(grek., spindel) hette en väverska, så
skicklig, att hon djärvdes sätta sin
konstfärdighet över gudinnan Athenas. Vredgad
förvandlade denna henne till en spindel och dömde
henne att evigt hänga i sin väv. Många
förvandlingsmyter härstamma ur
natur-ai-tierna. En klippa av människoliknande form
säges vara den av sorg förstenade Niobe (se
d. o.). De vulkaniska företeelserna förklaras
som en strid mellan himlens och underjordens
makter. Odjuret eller jätten fängslas och
kastas under ett berg; när han rör på sig,
uppstå jordbävningar. Dessa myter leda över
till en redan halvt filosofisk spekulation.
Detta är, schematiskt framställt, de
viktigaste stenarna i m:s byggnad, men en
genomgripande vikt har också det
systematiserande arbete haft, genom vilket byggnaden
uppförts, och varje tid har byggt efter sitt
sätt. De grekiska gudarna äro sammanslutna
till ett slags stat, i vilken Zeus härskar över
större och mindre gudar; den kallas
Olympen, därför att Zeus och de större gudarna
dväljas på Olympen (se d. o.). Dess modell
är att finna i den mykenska tiden, då en
storkonung från sin borg härskade över
vasaller. Homeros har utbildat
antropomorfis-men och inpräglat denna bild av den
grekiska gudavärlden i medvetandet. I
Odys-séen upptogos många element ur folksagan.
Enkla genealogiska förbindelser ha säkert
funnits sedan gammalt både i guda- och i
hjältesagan. De utvecklades, då myterna
sammanfördes i diktningen och då adeln lade
stor vikt vid sina stamträd, som knötos till
de mytiska hjältarna och till gudarna. Så
uppstod en mytisk genealogi. Men ännu
mera, då man ville föreställa sig världens
utveckling, kunde detta, som i viss mån är ett
historiskt begripande, ske blott i den enda
historiska form, som man kände, den
genealogiska. Av Kaos föddes Mörkret och
Natten, av Natten Etern och Dagen, lär Hesiodos.
Kosmogonien (världsskapelsen) kläddes i
teo-goniens (gudagenealogiens) form, och denna
räcker långt in i filosofien. Man skilde urspr.
icke mellan historia och myt. De flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
