Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Inledning och grekisk-romersk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Mytologi
568
antika historiker ha i m. sett urhistorien,
som det gällde att befria från dess
irrationella beståndsdelar. Härigenom blev
grunden lagd till den mytförklaring, som kallas
euhemerism (se E u h e m e r o s j. Med
genealogiernas tillhjälp sökte man skapa en
kronologi. I klassisk tid utbyggde skalder
myterna av konstnärliga hänsyn. Även
politiken spelade in. Mytologiska förbindelser
grundläde reella anspråk och fabricerades i
detta syfte; kolonierna togo någon
kringvandrande, berömd mytologisk personlighet
till grundläggare. Det största exemplet på
hur en berömd saga kan gripa omkring sig
är den trojanska vandringssagan. — Senare
tjänade m. att förhärliga härskarna.
Till m. räknas i allm. vidare ett annat stort
och synnerligen viktigt område av de
religiösa föreställningarna, gudapersonligheterna
och gudarnas verksamhetsområden. Dessa äro
utbildade inom kulten; ex. på någon gud, som
står på rent mytisk botten, äro sällsynta i
grekisk religion (t. ex. E o s) med undantag
av personifikationer. En kultgud har
visserligen sitt centrum inom ett visst område, men
hans verksamhetsfält kan tänjas ut efter hans
dyrkares önskningar och behov. Först den
systematiserande sammanställning, som
möter i gudastaten, tvingade till strängare
av-gränsning av gudarnas verksamhetsområden.
Det system, som härigenom uppstod, borde
kanske riktigast kallas teologi och hette så
i antiken. Men då det på grund därav, att
gudarnas verksamhetsområden äro flytande
och på mångfaldigt sätt gripa in i och korsa
varandra, är växlande och obestämt och då
det bildar den nödvändiga förutsättningen för
m., kan det praktiskt ej skiljas från denna.
Ännu starkare ha guda- och hjältesagorna
och de allmänna föreställningarna om
gudarna sammanknutits därigenom, att båda ligga
till grund för diktens och den bildande
konstens framställningar; det gäller även
kult-gudarna.
M. i denna omfattande betydelse är
världsskapelsens, gudarnas och deras avkomlingars
mytiska historia. Efter Kaos (se d. o.)
uppstår G e (G a i a), jorden, jämte andra
kosmologiska principer, ss. Eros (»kärleken»),
Mörkret och Luften, Natten och Dagen. Ge
framalstrar av sig själv Uranos
(»himmelen») och Pontos (»havet»); dessutom
näm-nes hon också som moder till åtskilliga
vidunderliga väsen, som göra uppror mot
gudarna, giganterna, Tyfon m. fl. Med
Uranos föder hon titanerna (se d. o.). Den
yngfete av dessa, Kronos, stympade sin
fader och intog hans plats som världshärskare,
men han rönte samma öde genom sin yngste
son, Z e u s. Denne, som själv måste utstå
en hård strid med giganterna, delade
herraväldet med sina bröder; själv härskar han
över himmeln, Po seid on över havet, H
a-d e s-P 1 u t o n över underjorden; Zeus’ gemål
och gudarnas drottning är hans syster H e r a.
En krets av tolv högsta gudar uppstod, vartill
bruka räknas Zeus, Hera, Poseidon,
D e m e t e r, H e f a i s t o s, A t h e n a, A p o
1-1 o n, A r t e m i s, A r e s, Afrodite, H e
r-mes och Hes ti a (se dessa ord). Många
gudar ha blott lokal betydelse och
förenas ofta med någon av de stora så, att de
nedsjunka till hans binamn eller till en
honom underordnad hecos. De underordnade
gudomligheterna kunna bäst uppdelas efter
sina verkningsområden. H e 1 i o s är solguden,
S e 1 e n e mångudinnan, E o s
morgonrodna-den, stjärnbilderna äro mytiska gestalter, som
förvandlats till stjärnor, t. ex. Arkturos,
Plejaderna och Hyaderna. Vattnets
gudomligheter äro i regel avkomlingar till
Poseidon eller oftare titanen O k e a n o s,
t. ex. najader, nereider och
tritoner. På jorden själv höra de flesta gudarna
hemma, även om många blivit uppflyttade i
Olympen; andra mera folkliga ha ej nått dit.
A r t e m i s har blivit en olympisk gudinna
men jagar och dansar fortfarande med sina
nymfer i lundar och på berg.
Fruktbarhets-gudarna stå i en viss förbindelse med
underjorden, då grödan spirar upp ur jorden, men
underjordsgudar i egentlig mening äro de,
som tillhöra de dödas rike, framför allt H
a-d e s och hans gemål Persefone. Mera
sällan övergår en av de många heroerna
till gud, t. ex. Asklepios och ibland
H e r a k 1 e s. Vissa gudomligheter, som
beskydda andligt liv, ha utgått från
natur-gudomligheter, ss. c h ariter och m
u-s e r, andra äro närmast personifikationer, t.
ex. M n em o sy ne, Dike, så också ödets
makter, Moira, Nemesis, Tyche.
Gruppen bero er (se d. o.) står för sig; eg. äro
de döda, som fått kultisk betydelse. Mytiskt
sett höra också till dem de mytologiska
personligheter, som ej äro gudar. De förnämsta
mytkretsarna äro den trojanska (Helenas
bortrövande och striden om Troja jämte de
från Troja hemvändande hjältarnas och
Aeneas’ äventyr), den tebanska (de Sju mot
Tebe, Oidipus och hans ätt), den argiviska
(Perseus’ och Pelops’ ättlingar, bl. a.
Aga-memnon och Orestes), argonauterna, den
kaly-donska jakten, Herakles- och Theseussagorna.
Upptagandet av gudapersonligheterna i m.
har gjort, att m. kunnat läggas till grund för
den religionshistoriska forskningen. Alla de
teorier, som i våra dagar uppträtt med
anspråk på att förklara religionen, kunna
påvisas redan i forntiden. Euhemeros har
givit namn åt den åsikt, som i gudarna
ser en gång historiska personligheter. Vissa
Homerostolkare tyda myterna allegoriskt.
Särskilt stoikerna se i gudarna uttryck
för naturens krafter och företeelser.
Kristendomen betraktade ej hedniska gudar och
myter som dikt utan ompräglade dem till
det ondas verk. Liksom inom kristendomen
en dogmatisk lärobyggnad uppförts, har man
länge i m. sett den antika religionens
dogmatik, för vilken kulthandlingar och kultbruk
äro ett uttryck. På denna ståndpunkt stod
den med den romantiska riktningen i
1800-talets början sammanhängande symbolistiska
skolan, som i den grekiska religionen såg den
av prästerna avsiktligt i dunkla symboler
inhöljda österländska vishet, som senare
meddelades i mysterierna. Dessa fantasterier
tillbakavisades av den nyvaknade forskning, som
ville begripa m. i dess historiska vardande (K.
O. Müller, »Prolegomena zu einer
wissenschaft-lichen Mythologie», 1825) och genom gediget
filologiskt arbete sovra och värdesätta
materialet (C. A. Lobeck, »Aglaophamus», 1829,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
