Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Inledning och grekisk-romersk mytologi - Indisk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
569
Mytologi
570
Th. Buttmann, »Mythologus», 1828).
Emellertid uppstod den jämförande språkforskningen,
varur framgick den jämförande m., som genom
jämförelse sökte framkonstruera urmyterna
och i dessa såg uttryck för naturföreteelser,
särskilt på himmeln. Grundläggaren är A.
Kuhn (»Die Herabkunft des Feuers und des
Göttertranks», 1859), populär blev den
framför allt genom Max Müller (se d. o.) och
behärskade länge särskilt den tyska
vetenskapen. Emellertid hade önskan att rekonstruera
den förlorade germanska m. lett bröderna
Grimm och E. Schwarz till att samla folkbruk
och folksagor; man såg i dem till det folkliga
nedsjunkna kulter och myter. Detta har visat
sig vara en illusion, men dessa samlingar och
det därav föranledda intresset för den s. k.
lägre m. blevo av grundläggande betydelse
för studiet av m. Man fick ögonen öppnade
för sammanhanget mellan religion samt
folkbruk och folkföreställningar. W. Mannhardt
(»Wald- und Feldkulte», 1875—77,
»Mytholo-gische Forschungen», 1884) uppvisade likheten
mellan de lägre natur- och
fruktbarhetsdemo-nerna hos germaner och greker och de bruk,
från vilka de utgått. I England uppstod den
etnologiska religionsforskningen, som sökte
uppvisa en för hela mänskligheten gemensam
grundval i religion och myt (Tylor m. fl.).
Man upptäckte, att bruken äro jämförelsevis
fasta och beståndande, medan myter och
sagor mycket starkare ombildas och växla.
Re-ligionsforskningens tyngdpunkt flyttades
därigenom över till kultens område, fatfad i
vidaste mening; J. G. Frazer (»The golden
bough», 3:e uppl., 12 bd, 1915; sv. övers,
av den förkortade uppl., »Den gyllene
grenen», 2 bd, 1925), som delvis bygger på
Mannhardt, är huvudrepresentanten för denna
riktning. Sagoelementen i myterna påvisades och
återfördes till sitt primitiva ursprung (A.
Lang, »Myth, ritual and religion», 1887,
omarb. uppl. 1913, för en första orientering
ännu det mest lättlästa arbetet); skillnaden
mellan m. och folklore föll. Tysk forskning
betonade mera det historiska sammanhanget;
särskilt den nyhistoriska skolan med
Wila-mowitz i spetsen har ägnat ett stort
arbete åt att utreda det historiska förloppet av
myternas utbildning. Usener blottläde
förbindelserna mellan hedendom och kristendom
och sökte förklara de stora gudarnas
uppkomst ur ett flertal mindre, mera
specialiserade, med kvarhållande av en
språklig-natur-mytologisk ståndpunkt. Även böra de s. k.
panbabylonierna nämnas, som i all kultur och
religion se en återspegling från Babylonien
(Winckler, Jeremias). Om den grekiska
hjältesagans historiska bakgrund handlar M. P:n
Nilsson, »The mycenaean origin of greek
my-thology» (1931). Den bästa utförliga
handboken i grekisk m. är C. Robert, »Die
grie-chische Heldensage» (1920—26; 4:e uppl. av
L. Prellers »Griechische Mythologie», bd 2).
L. R. Farnells »The cults of the greek states»
(5 bd, 1896—1909) består av monografier över
de olika gudarna och är ett förträffligt
arbete. W. H. Roscher, »Lexikon der
griechi-schen und römischen Mythologie» (1884 ff.),
som särskilt i början står på en utpräglat
naturmytologisk ståndpunkt, samlar
mytologiska fakta och hypoteser, likaså de
mytologi
ska artiklarna i Pauly-Wissowa,
»Realencyclo-pädie der classischen Altertumswissenschaft»
(1893 ff.). En sv. framställning av klassisk
m. är M. P:n Nilsson, »Olympen» (1919—20).
En romersk mytologi i egentlig
mening existerar icke. De äktromerska
gudarna äro rent praktiskt tänkta som
verksamma i alla de ting, varmed människan har
att göra i livet. Där en manlig och en
kvinnlig gudomlighet stå bredvid varandra, äro de
blott en maskulin och en feminin utformning
av samma begrepp, intet äkta par. De
grekiska gudarna invandrade tidigt, Apollon redan
före konungatidens slut (omkr. 500 f. Kr.),
Dioskurerna strax därefter. Sedan inträdde
ett långt stillestånd, tills med Roms
ingripande i världspolitiken fr. o. m. det första
puniska kriget (264—241 f. Kr.) dörrarna
öppnades för den grekiska kulturen. De
romerska gudarna jämställdes med grekiska och
övertogo deras myter; innehållet framför allt
i konst och diktning är grekiskt, medan
statsreligionen kvarlevde i kulten och officiellt.
J u p i t e r betyder Zeus, J u n o Hera,
Nep-t u n u s Poseidon, Saturnus Kronos,
Mars Ares, Diana Artemis, M i n e r v a
Athena, C e r e s Demeter, Venus Afrodite,
V u 1 c a n u s Hefaistos, Mercurius
Her-mes. Andra grekiska gudar bevarade
ungefärligen sina namn, Apollo, Castor och
P o 11 u x, Aesculapius, Proserpina.
De rent romerska gudarna fingo med
undantag- av V e s t a och J a n u s en
underordnad ställning, t. ex. Quirinus,
Silva-n u s, F a u n u s, Flora, P o m o n a, T e
r-minus (»gränsen»), Fides (»troheten»).
Dylika gudar ha icke heller några myter. Det
fantasi- och mytfattiga Rom lånade den
grekiska m:s rika klädnad. T. o. m. sagan om
Roms grundläggning är hopflickad av
grekiska myter och, åtm. delvis, diktad av greker.
Roms anfader Aeneas är hämtad från
trojanska sagan, och Roms mytiska historia
ankny-tes därigenom till den grekiska. Litt.: L.
Preller, »Römische Mythologie» (3:e uppl.
1883); för den romerska statsreligionens
historia G. Wissowa, »Religion und Kultus der
Rö-mer» (2:a uppl. 1912). M.PnN-n.
Indisk mytologi. I Indiens religioner ha,
liksom annorstädes, myter av olika slag
uppstått och knutits till de olika gudamakter,
som varit och äro de särskilda
religionsformernas kultföremål och väsentliga innehåll.
En hel mängd av det i Indien gängse
berättelsestoffet, vare sig det har karaktär av
hjältesaga eller folksaga, härstammar förvisso
från degenererade myter. Omvänt äro säkert
några av gudamyterna ingenting annat än på
gudarna överflyttade folksagor. I den följ,
framställningen kan endast det mytologiska
material avses och behandlas, som
uppträder hos de ar isk a indierna och som är
bekant på litterär väg. Den indiska religionen
(b r a m a n i s m e n och olika därur
framgångna riktningar, som man sammanfattar
under det gemensamma namnet hinduism)
har i viss mån — dock säkert mindre, än
man varit böjd att antaga — hämtat sina
gudagestalter från naturmakternas
värld. Ur uppfattningen av naturkraftens
verkningar uppväxer för en primitiv
åskådning nödvändigheten av sinnebildlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
