Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Indisk mytologi - Germansk, särskilt nordisk, mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
571
Mytologi
572
framställning. En primitivt tänkande
människa kunde ej åskådliggöra solens
försvinnande på annat sätt än genom: »solen
går ned». Tänkes nu solen personifierad, så
måste denna föreställning om solguden få
följ, enkla men icke dess mindre bildliga
form: »solguden går ned». Fantasien tar
sedan omedelbart motivet om hand och gör
tillsatser o. s. v., allt i överensstämmelse med
inom den bekanta världen givna erfarenheter.
På detta sätt uppkommer efter hand en hel
grupp av mer eller mindre komplicerade
myter om solguden, en solmytologi. A g n i,
eldguden, U s a s, morgonrodnadens gudinna, m.
fl. äro rena naturkonceptioner, men det är
typiskt för dessa, att de icke omkring sig
samlat någon större krets av myter. En
annan direkt grundval för mytbildning är den
animistiska uppfattningen eller, i
utbildad form, själskulten. Från början
har denna kanske i vidsträckt mån hört
hemma i utombramanska kretsar. Hos de
lägre folklagren fanns en utbredd och
utbildad demonkult, där demonen, som
man tänkte sig under djuriska och delvis
mänskliga former, var representant för de
i naturföremålen inneboende själamakterna.
Med dessa demonmakter identifierades
delvis de avlidnas själar. På grundvalen av
denna lära om själsväsendenas tillvaro även
utanför den rent kroppsliga samt förnyade
fortvaro i andra existensformer utbildades
den indiska föreställningen om
själavandringen, världskretsloppet
{samsära, se M o k s a). — Den andra
huvudkällan för mytbildning i Indien har varit
kulten, offerriterna. I detta fall är myten en,
ofta poetisk, tolkning av kultförloppet,
sådant präster och kulturtraditionen tyda och
symbolisera offerriterna. Sådana myter
förekomma särskilt i de s. k. brähmana (se d. o.).
Det mer eller mindre filosofiskt färgade
spekulerandet över en ärvd kult och dess riter
ledde ofta till skapandet och
konsoliderandet av gudagestalter med bestämt
verksamhetsområde. I analogisk anslutning till
en urgammal tendens att under olika
verksamhets- och naturområden tänka sig
specialmakter, -härskare, skapade man inom
den specifikt bramanska kultkretsen en
dylik makt under namn av B r h a s p a t i el.
Brahmanaspati (»bönens herre»), så
tillvida analog med Prajäpati
(»skapelsens herre»), Annapati (»matens herre»),
Västöspati (»husets herre») o. s. v. Vid
sidan av Indra som den egentlige hjälte- och
krigsguden är Brhaspati den prästerliga
makten i härslaget. Han blir därmed en mytisk
hjälpare åt Indra vid utförandet av dennes
stordåd. De i bramanismen framträdande
mytbildningarna av olika slag utvidgas och
stegras ibland till det rent måttlösa inom
hinduismen. Stora berättelsekomplexer
bildas, och särskilt de stora eposen
(Mahäbhä-rata och Rämäyana) samt puränalitteraturen
äro rika på dylika mytbildningar. — Även
inom andra sektformer leva de mytologiska
motiven kvar men oftast som
förströelselitteratur. Inom buddismen, som icke erkänner något
högsta väsen, spela gudarna (merendels under
namnet de Trettiotre) mera rollen av
staffagefigurer. Indras värld omtalas sålunda
mycket ofta. Men då det talas om att Indras
tron bränner honom, så är detta ett osvikligt
tecken till att någon mänsklig helig nått
alltför hög grad av helighet, så att han kan
tävla med guden själv. I allm. kan man säga,
att de gamla mytkomplexerna i senare tid
ombildats antingen till heroiska sagor
eller legender, i samma mån som de
ursprungliga gudaväsendena ombildats till h
e-r o e r eller mänskliga heliga
(profeter, präster och sångare, eremiter, asketer
o. s. v.). Denna process har fortgått ifrån
allra äldsta tider.
Litt.: A. Kuhn, »Die Herabkunft des Feuers
und des Göttertranks» (1859); A. Bergaigne,
»La religion védique» (3 bd, 1878—83); H.
Oldenberg, »Religion des Veda» (2:a uppl.
1917); A. Hillebrandt, »Vedische Mythologie»
(3 bd, 1891—1902; 2:a uppl., 2 bd, 1927—29);
A. A. Macdonell, »Vedic mythology» (1897);
V. Fausböll, »Indian mythology according to
the Mahäbharata» (1903); L. D. Barnett,
»Hindu gods and heroes» (1922). K. F. J.*
Germansk, särskilt nordisk, mytologi. De
viktigaste källorna för nordisk m. tillhöra
den fornisländska litteraturen. Främst
märkas gudasångerna i den poetiska Eddan (se
Edda 2), upptecknade på 1200-talet men
diktade långt tidigare, huvudsaki. under
vikingatiden. Också skaldediktningen (se I
s-ländska litteraturen) innehåller
mytologiskt stoff, så t. ex. Eilif Gudrunarsons
»Torsdrapa» och Ulf Uggasons »Husdrapa»,
som handlar om de snidade bilder ur
gudasagorna, varmed den isl. stormannen Olov På
låtit pryda sitt hus. Båda tillhöra slutet av
900-talet. Ättesagorna, som bygga på
muntlig tradition alltifrån kolonisationstiden,
lämna värdefulla upplysningar om isländsk
folktro och gudsdyrkan (t. ex.
Eyrbyggjasagan). En sammanhängande framställning av
den nordiska gudaläran ger Snorre Sturlasson
i sin berömda Edda (se Edda 1), på
grundval av vikingatidens kväden (särskilt
»V$-luspa»); några partier ha dock ett
självständigt värde. Snorre har utan tvivel velat
återge den hedniska uppfattningen så troget
som möjligt, men det är att märka, att
Island på hans tid varit kristet i 200 år och
att han sålunda stod fjärran från tron på de
myter, som han berättar. Det systematiska
draget härrör i varje fall från den lärde
Snorre. I Ynglingasagan framställer han sin
euhemeristiska uppfattning av gudarna och
sin teori om asarnas invandring.
De gamla nordborna tänkte sig jorden som
en Midgård (se d. o.), omgiven av
övernaturliga världar: Hels dödsrike i n.,
jättevärlden i ö. Gudarna bo i Asgård; de måste
kämpa mot jättarna för att värja sin och
människornas värld. Föreställningen om
tillvaron som en kamp mellan de goda
livsmak-terna och de onda har fått ett annat uttryck
i myten om världsträdet Yggdrasil (se d. o.).
Under dess krona, vid Urds brunn, bo
nornorna, som råda över människornas och
gudarnas öden. Gudarna äro många, enl. Snorre
tolv. Men av dessa ha endast tre varit
föremål för egentlig dyrkan: Oden, Tor och Frej.
Oden är den äldste och främste, han är
stridens gud och valkyriornas herre. Men han
är också skaldekonstens och runornas gud, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
