Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Germansk, särskilt nordisk, mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Mytologi
574
besittning av mycken hemlig vishet. Tor är
»Midgårds värnare», i oavlåtlig strid med
jättar och troll. Frej råder för årsväxt och
fruktbarhet. Njord synes på Island ej ha
spelat någon större roll i folkets tro. Av
övriga gudar må nämnas Balder, Heimdal, Tyr,
Ull, Vidar, Höner. En egendomlig plats
intager Loke, Odens fosterbroder och Tors
följeslagare men i hemlighet gudarnas fiende
och jättarnas vän. Han är fader till vidundren
Fenresulven, Midgårdsormen och Hel. Bland
asynjorna äro Frigg och Freja de iförnämsta;
andra äro Idun, Nanna, Gerd, Skade, Sigyn,
Rind och Gefjon. Man dyrkade även
kvinnliga gudomsväsen, kallade diserna,
beskyddare av ättens och livets trivsel.
Polyte-ismen var sålunda utpräglad; men det var
under vikingatiden vanligt, att man valde
en viss gud till sin förtrogne (fulltrüi); så
t. ex. dyrkade Egill Skallagrimsson Oden. —
Om världens uppkomst funnos dunkla myter
(se Y m e r). Större intresse har man hyst
för frågan om världens slut, »ragnarök» (se
d. o.). Enligt »Vpluspa» bildar Balders
oskyldiga död en vändpunkt i världens öde. Det
onda tar sedan alltmera överhand, och
undergången förebådas av många tecken. Flera
olika föreställningar ha smält ihop i
ragna-röksskildringen: solen skall svartna eller
slukas av en ulv, jorden skall sjunka i havet, en
fimbulvinter skall dräpa allt levande, gudar
och jättar skola tillintetgöra varandra i en
väldig kamp. Tanken på en förnyelse av
livet på en ny jord, där oskuld och lycka evigt
skola råda, finns blott i »Vpluspa». —
Edda-kvädenas och Snorres m. är strängt taget
begränsad till Island och till vikingatiden,
hednatidens sista period. Blott indirekt och
i allmänna drag kan den anses upplysande för
andra nordiska länder och för äldre tider.
Åtskilligt kan tänkas ha tillkommit under
sen tid genom inverkan från antik mytologi
och kristendom (S. Bugge, K. Krohn). Våra
källor ha en starkt litterär prägel, och
myterna ha i dem förvandlats till folksagor
och anekdoter. Böner, hymner, offerbruk —
allt detta, som religionshistoriskt skulle ha
ägt det största intresset, meddela de icke.
Om de andra nordiska folkens religion
vet man mycket mindre genom direkta
källor. Den bysantinske historieskrivaren
Pro-kopios (omkr. 550) lämnar några
upplysningar om religionen bland folken på »Thule».
Från hedendomens slutperiod härstamma de
latinska krönikorna av Thietmar av
Merse-burg (om avgudadyrkan i Lej re) och Adam av
Bremen (om svearnas gudsdyrkan i Uppsala).
Senare äro Saxos sagohistoria och lagarna,
med sparsamma men viktiga upplysningar.
Långt in i kristen tid kvarlevde på sina håll
minnet av de gamla gudarna. 1484 erkände
en anklagad inför rätten i Stockholm, »ath
han hade tiänth Odhanom i 7 år». Framför
allt har den uråldriga tron på övernaturliga
makter, som yttrade sig i naturens liv och
rörelser, älvor, skogsrå, havsfru, näck o. s. v.,
bevarats med seghet i folktron. Den levde upp
i en rik folkvisediktning, där de trolska
naturväsendena omformades till levande
personliga gestalter. Av större
religionshistoriskt värde äro de många sägner och folkbruk,
som upptecknats framför allt under 1800-ta-
let. De innehålla ofta rester av urgammal
folktro. En vetenskaplig behandling av det
insamlade folktromaterialet saknas ännu.
En mycket givande och viktig källa utgöres
av person- och ortnamn. Tor ingår i många
personnamn i ymnigt bruk över hela Norden
(Torsten, Torbjörn, Torborg o. s. v.), Frejs
mera sparsamt (t. ex. Frösten) och Odens
endast i ett par sällsynta fall. I svenska
ortnamn ingå gudanamnen Oden, Tor, Frej, Ull,
Njord, Freja, Frigg, Härn, Vrind. Upplysande
äro även de lån, som från nordisk m.
upptagits i de finska och lapska folkens (A. Olrik
i Danske Studier 1905).
En granskning av de litterära källorna ger
vid handen, att asaläran med Oden som högste
gud huvudsaki. har varit en religion för
vikingatidens hövdingar och deras skalder. I
den verkliga folktron ha Tor och Frej spelat
en större roll. I personnamnen står Tor långt
framför alla andra. I Uppsalatemplet hade
Tor hedersplatsen i mitten, och han ansågs
råda för väderlek och jordens gröda. Från
(Yngve-)Frej och Njord ledde den uppsvenska
kungaätten, Ynglingarna, sitt ursprung, och
Frejkulten synes i jämförelsevis sen tid från
Sverige ha överförts till Norge. I ö. Sverige
ha Frej och Freja flerstädes dyrkats
tillsammans på närbelägna kultorter. Ett annat
gudapar var Ull och Njord, som i de
östsvenska slättbygderna ha varit huvudgudar och här
tydligen tillhöra ett äldre religionsskikt
än Oden, Tor och Frej (E. Wessén i Acta
Phi-lologica Scandinavica 1929). Hos Snorre
framstår Njord som en fiskets och sjöfartens gud,
och han härrör som sådan säkerligen från
Norges västkust. I ö. Sverige har Njord
däremot, av ortnamnen att döma, dyrkats som
en fruktbarhetens gudom. — De enskilda gu
darnas historia är f. ö. på många punkter
oklar. Ingen natursymbolik framträder i den
nordiska mytologien, gudarna äro personliga
gestalter. Tor har i den isländska
litteraturen icke mycket kvar av det naturmytiska
underlaget, åskan. Loke är väl från början
en eldvätte, Oden en stormdemon. Njord,
Frej och Freja bilda en särskild grupp,
va-nerna. I myterna om vanakriget (»Vpluspa»,
Snorre) döljer sig en religionshistorisk
motsats mellan två kulter, vanernas och asarnas
(Oden). Njord är identisk med Nerthus (se
d. o.), vars dyrkan hos en del germanstammar
i nuv. Slesvig Tacitus (omkr. 100 e. Kr.)
skildrar. På två olika vägar har denna
ing-veonska Nerthuskult invandrat till Norden,
dels till Norges västkust, dels till svearnas
huvudbygder kring Mälaren. Liksom Frej för
islänningarna framstod som Sviagod,
»svearnas gud», så är Oden Gautr, »göten»,
Gauta-tyr, »götarnas gud». Också bland götarnas
stamfränder goterna synes han ha dyrkats
som huvudgud och kungaättens stamfader.
Flera drag i den nordiska Odenskulten tyda
på östligt (gotiskt) ursprung och
folkvand-ringstid (E. Wessén, »Studier till Sveriges
hedna mytologi och fornhistoria», 1924).
Källorna för de övriga germanernas m. äro
äldre men torftigare än de nordiska folkens.
Äldst äro uppgifter hos antika författare,
särskilt Caesar och Tacitus (»Germania», 98
e. Kr.). På stenar, som germanska soldater i
den romerska hären vest och tillägnat sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
