Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Germansk, särskilt nordisk, mytologi - Baltisk mytologi - Slavisk mytologi - Finsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
Mytologi
576
gudar, förekomma en del mytologiska namn,
till stor del mycket svårtolkade. Från
medeltidens början finnas enskilda germanstammars
historia på latin; av mytologiskt intresse
äro särskilt Gregorius av Tours
(franker-na), Paulus Diaconus (langobarderna),
Widu-kind (sachsarna), Beda (angelsaxerna). Dessa
o. a. mindre källskrifter äro samlade hos C.
Clemen, »Fontes historiæ religionis
Germa-nicæ» (1928). Ytterst få och obetydliga äro de
äldre mytologiska källorna på germanskt
språk: Merseburgbesvärjelserna (se d. o.),
fornengelska besvärjelser och stamtavlor. De
germanska veckodagsnamnen äro övers, av
latinska och visa vilka germanska gudar, som
motsvara vissa latinska namn. Dies Martis
motsvarar tisdag (eng. tuesday), »Tyrs dag»,
dies Mercurii onsdag (eng. wednesday), »Odens
dag», dies Jovis torsdag (ty. Donnerstag, eng.
thursday), »Tors dag», dies Veneris fredag
(ty. Freitag, eng. friday), »Friggs dag».
Gemensamt germanska gudar äro sålunda Wodan
— Oden, Thunor — Tor, Tiu — Tyr, Frija —
Frigg. Av dessa är Tyr äldst, en
indoeuro-peisk himmelsgud, motsv. grekernas Zeus och
romarnas Jupiter.
Om religiösa föreställningar under
förhistorisk tid ge fornfynden en viss, ehuru mycket
begränsad kunskap. Gravskicket ger, alltifrån
stenåldern, upplysningar om föreställningarna
om livet efter döden; skålformiga
fördjupningar på takstenarna till stendösar och
gång-grifter vittna om offer till de döda, som
tänktes bo i graven. Under bronsåldern uppkom
likbränning, vilket kanske innebar, att man
ville frigöra själen från kroppen, för att den
skulle leva sitt liv i en annan värld. Från
denna tid ha också anträffats s. k. depåfynd,
nedgrävda skatter, som trol. voro avsedda att
brukas efter döden. Symboliska
framställningar av solen vittna om soldyrkan under
bronsåldern; den s. k. solvagnen från
Trund-holm i Danmark (se Bronsåldern, bild
29) bar en guldbelagd skiva, som
uppenbarligen föreställer solen och dragés av en häst.
Yxor ha hittats, som icke ha tjänat något
praktiskt bruk utan varit sinnebilder för
blixten, slungad mot mörkrets makter. Främst
komma hällristningarna (se d. o.), av vilka
flertalet torde ha religiös innebörd (se O.
Almgren, »Hällristningar och kultbruk», 1927).
Vissa figurer och funna bronsbilder tyda på att
under bronsåldern personliga gudar ha
uppkommit. Från de första årh. av vår
tideräkning (romersk järnålder) ha i Danmark gjorts
stora fynd av med avsikt förstörda vapen,
smycken, kläder o. s. v. och dödade hästar;
dessa »mossfynd» ha tolkats som väldiga offer
efter segern åt stridens eller dödens gud.
Litt.: J. Grimm, »Deutsche Mythologie»
(4:e uppl. 1875—78); E. H. Meyer,
»Germanische Mythologie» (1891), med en rikedom
på hänvisningar till källor och litteratur; E.
Mogk, »Germanische Mythologie» (1907; i
Paul, »Grundriss der germanischen
Philolo-gie»; förkortad uppl. i »Sammlung Göschen»,
2:a uppl. 1921); W. Golther, »Germanische
Mythologie» (1895) och den kortare
»Götter-glaube und Göttersagen der Germanen» (ny
uppl. 1928); W. A. Craigie, »The religion of
ancient Scandinavia» (1906); K. Helm,
»Alt-germanische Religionsgeschichte», I (1913);
P. A. Munch, »Norröne gude- og heltesagn»
(3:e uppl. 1922); K. Krohn, »Skandinavisk
mytologi» (1922); R. Steffen, »Nordens
gudalära och hjältesagor» (3 bd, 1926—27); V.
Grönbech, »Vor folkeæt i oldtiden» (4 bd, 1909
—12); »Reallexikon der germanischen
Alter-tumskunde» (1911—19). E. W-én.
Baltisk mytologi. Litauernas, letternas och
(forn)preussarnas m. är föga känd. Deras
förnämste gud var P e r k ü n a s (slavernas
Pe-run). En mängd gudomliga väsen av, såvitt
man kan se, rent baltiskt ursprung dyrkades:
M e d e i n é, hargudinnan, 2 vé r i né,
hundgudinnan, o. a. Solen och stjärnorna,
växt-och djurvärlden intaga ett betydande rum i
de baltiska folkens gamla religion. Svinet var
offerdjur (redan Täcitus omnämner
vildgaltens betydelse hos preussarna). Ormar och
grodor betraktades som heliga. Elden
behandlas ännu i våra dagar med vördnad.
Folktron sysslar alltjämt med deivès, spöken.
raganos, häxor, och laimés, ödesgudinnor. På
gränsområdet mellan Litauen och nuv.
öst-preussen skall balternas huvudtempel, R
o-m(u)o v é, ha legat. En invecklad dödskult
var förbunden med den baltiska religionen.
— Litt.: A. Mierzynski, »Mythologiæ
Lithua-nicæ monumenta» (1892—96); A. Brückner,
»Litauer» (i A. Bertholet och E. Lehmann,
»Lehrbuch der Religionsgeschichte», II, 1925).
R. E-m.
Slavisk mytologi. Rätt sparsamma
upplysningar om slavernas m. finnas i de äldsta
krönikorna, främst Nestors och Kosmas’, samt
hos grekiska lärde och främmande
historieskrivare, t. ex. Thietmar av Merseburg och
Adam av Bremen; m. har även satt spår i
folkdiktningen, seder och bruk samt i språket.
Traditioner om för alla slaver gemensamma
gudar ha knappast bevarats. Den förnämste
guden bland östslaverna synes ha varit åskans
gud, P e r u n. Jämte denne nämna
krönikorna även V o 1 o s, trol. en boskapsgud,
D’ a z j b o g, solens el. fruktbarhetens gud,
S t r i b o g, möjl. vindarnas och köldens gud,
m. fl. De västligaste slavernas mest bekante
gud var Svantevit, vars berömda tempel
på Rügen (se A r k o n a) förstördes 1169,
därjämte T r i g 1 a v i Stettin m. fl. De flesta
slaver synas ha dyrkat fädernas andar, vilka
ofta övergått till husgudar, tomtar (ry.
domo-voj). Bland mindre gudomligheter må
nämnas skogs- och källnymfer (ry. rusalki) samt
sydslavernas Vila (bulg. Samovila,
Samo-diva), den senare utom skogsjungfru även ett
slags ödesgudinna. — Om kulten är föga
känt, och åtm. öst- och sydslaverna synas ha
saknat tempel och prästerskap; dylika funnos
emellertid hos de västligaste stammarna.
Kultorterna lågo vanl. på höjder, vid vatten
el. i skogar. Gudarna firades med böner,
fester och offer, även av människor, så Perun
och Svantevit. Litt.: L. Léger, »La
mythologie slave» (1901); J. Machäl, »Slavic
mytho-logy» (1918; med litt.-anv.); S. Agrell,
»Slaviska myter och sagor» (1929). A. A-t.
Finsk mytologi. De direkta källorna för
kunskapen om finnarnas forna religion äro
mycket ofullständiga och utgöras främst av
en kortfattad förteckning över tavasternas
och karelernas gudar och deras
verksamhetsområden i företalet till M. Agricolas (se d. o.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
