Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Finsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
Mytologi
578
övers, av Psaltaren (1551; med en nyupptäckt,
ung. samtidig, av honom begagnad
handskriven källa) samt några besvärjelser m. m. i
gamla rättsprotokoll och av i nyare tid gjorda
folkloristiska uppteckningar. I de sistnämnda
uppträder dock materialet vanl. i mycket
ombildad och oursprunglig form. Den tryckta
Kalevala (se d. o.), som M. A. Castrén (se
d. o.) o. a. lade till grund för sina
framställningar, kan till följd av sitt tillkomstsätt
icke användas härför. Dess värdefullare är
en jämförelse med övriga finsk-ugriska folks
religion; tjeremisser, votjaker, voguler och
ostjaker äro t. ex. ännu till stor del
hedningar, och även uppgifterna om esternas,
livernas, vepsernas och lapparnas
föreställningar ge ökad klarhet. Synnerligen viktig
är också en jämförelse med nordbornas forna
folkreligion, varifrån finnarna lånat en mängd
element; några dylika lån ha även skett från
ryssarna och de forna litauerna, kanske också
från de finsk-ugriska folkens forna iranska
grannar i s. Ryssland. I senare tid inträngde
slutligen en mängd kristna element i
finnarnas religion. Det är dock svårt att i detalj
skilja mellan lån och inhemska element av
liknande art, som kunna anses tillhöra en
allmänt nordeuropeisk, mer el. mindre enhetlig
religionsform. Från denna synes en arktisk
religionsform med starkt betonad schamanism
och björndyrkan kunna avskiljas, vilken
uppträder även på finskt område, delvis nog som
lån från lapparna.
De forna finnarnas världsuppfattning var
väsentligen animistisk, men tydliga spår
skönjas också av en ännu ursprungligare
uppfattning, då naturföremålen åtnjöto dyrkan som
sådana, utan personifiering och utan tanke
på någon i dem inneboende ande.
Gudage-stalterna synas ha varit täml. formlösa, och
om myterna har man föga kännedom. I
kulten hade offerpräster börjat framträda men
bildade ej något prästerskap. Dessutom
fun-nos spåmän och trollkarlar, som särskilt i de
trakter, där lappar fordom bott, även visade
schamanistiska drag. Offren framfördes i
heliga lundar (hiisi) och vid heliga stenar, lades
i källor, kastades i vatten eller utgötos på
marken. I samband med jordbrukets och
boskapsskötselns olika perioder firades
årliga fester, som ännu förekomma i vissa
trakter. Av gudabilder känner man blott
få spår; hit höra förmodligen vissa
stenstap-lar och med huvud försedda trädstubbar, som
påträffats i n. Finland, likvisst i trakter, där
fordom lappar vistats. På estniskt område
ha dylika ting bibehållit sig längre, näml,
kulten av en i en låda förvarad liten
vax-bild vid namn Tönni (Antonius), som synes
representera de avlidna, samt den bland
setu-keserna, de grek.-kat. esterna i s. ö.,
förekommande kulten av P e k o, en stor vaxbild,
som förvaras i sädeslåren och dyrkas för god
årsväxt och kreaturens trevnad. De dödas
andar dyrkades på många sätt, särskilt
under Kekri festen på hösten.
Många av finnarnas gudar ha visat sig
vara av främmande, framför allt
skandinaviskt ursprung, och blott en relativt liten del
av dem synes kvarstå som arv från en äldre
finsk-ugrisk tid. Från högre stående
religio
ner har sålunda förmodligen föreställningen
om en högste gud inkommit, men hans namn,
Juma 1 a (se d. o.), är inhemskt och har från
början möjl. avsett en himmelsgud. Inhemsk
är Ilmarinen (se d. o.) eller 11 m a r i,
luftens gud. Av sol- och måndyrkan träffar
man några få och osäkra spår. Från
skandinavernas Tor har åskguden lånat vissa drag,
även namnet U k k o, gubben, och bl. a. blivit
en åkerbruksgud; esternas Tar, som de
anropade i striden, kan näppeligen höra hit.
Litauernas åskgud Perkunas blev finnarnas
P e r k e 1 e (nu djävulen) och slavernas
åskgud Perun finnarnas P i r u (likaledes
djävulen). Åskgudens maka var R a u n i, rönnen,
med skandinaviskt namn; detta träd var
heligt liksom Tors träd eken. — En inhemsk
skogs- och jaktgud var T a p i o; andra
skogs-demoner voro M i e 1 i k k i, Nyyrikki
(Agricolas N y r c k e s, som »gav ekorrar ur
skogen»), L i e k k i ö, irrblosset, som enl.
Agricola härskade över gräs, rötter och träd,
H i i s i (även helig lund) m. fl. Poetiska
bildningar äro Hongata r, furans genie, K
a-t a j a t a r, enens genie, m. fl. namn på -tar
Ett ställes, ett naturföremåls eller en
byggnads rå kallas H a 11 i a, den behärskande (eg.
den hållande; ett nordiskt lånord); en
vanlig föreställning är, att den person, som gjort
upp den första elden vid en
nybyggesanlägg-ning eller blivit först begravd vid en kyrka
o. s. v., blir ställets haltia.
Vattengudomlig-heter voro Väinämöinen (se d. o.) och
Veden emä, vattenmodern, samt A h t i.
Ahtis maka V e 11 a mo är blott en poetisk
omformning av adjektivet vellova, böljande.
T u r s a s eller T u r i s a s var en vattenjätte
av skandinaviskt ursprung, en »turs». V
e-tehinen är en övers, av den ryska
vattendemonen Vodjanoj och N ä k k i den svenska
Näcken. — M a an emonen, jordens
moder, eller Manteren ak k a, Mannun
e u k k o, jordens gumma, var markens
gudomlighet eller rå. Frej, den skandinaviska
frukt-barhetsguden, övergick till finnarna i form av
S ä m p s ä, säv, med binamnet Pe 1 le r v o,
lin. P ellon Pekko, åkerns Pekko,
främjade kornets tillväxt; han torde höra ihop
med den estniska Peko och utgå från
nordbornas Byggve. Agricola nämner även en
rågdemon Rongoteus av litauisk eller
nordisk härkomst, en K ö n d ö s, som gjorde
åkrar och sveder, en åkerdemon Ä g r ä s, i
Karelen namn på sammanvuxna rovor, samt en
Virankannos, som skyddade havren. Den
svenska tomten är lånad som Ton t tu,
»skratten» som K r a 11 i, vilken enl.
Agricola »drog försorg om ägodelar», och den
svenska bäran el. bjäran, som stal smör från
grannarna, som Para. Eldens demon P a n u
är ett lån från litauerna. A a r n i o, skatten,
kanske ett nordiskt lån, skyddade nedgrävda
skatter. — K a 1 m a är graven och dess ande.
Peikko, peijakas, peijanen, vålnad,
är det nordiska feg, »som snart skall dö»;
v a i n a j a, den avlidne, är likaledes ett
germanskt lån. Inhemskt är ett annat namn på
de avlidnas andar: keijuiset, k e i j
u-k a i s e t, »de svävande, gungande
varelserna», som man såg på begravningsplatser och
i yrsel; även kirkon väki, »kyrkans
XIV. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
