Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mytologi - Finsk mytologi - Lapsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mytologi
579
makt, folk» m. m. De underjordiska hette
menninkäiset, m a ah i se t (maa, jord)
eller Manalaiset, de i Manal a,
underjorden, boende. Ett annat, kanske germanskt
namn är T u o n e 1 a, den ort, där Tuo ni
bor. En underjordisk, sjukdomsalstrande
gudomlighet, som återfinnes hos de flesta finsk
-ugriska folk och kanske är av urgammalt
in-doeuropeiskt ursprung (jfr Hel), är K o 1 j o,
nu »jätte». En annan dylik gudomlighet är
K o u k o, av litauiskt ursprung. Onda andar
voro de ovannämnda Hiisi, Perkele och Piru
samt Lempo och Kurko el. Kurki (jfr
fnpreuss. Curche, idol, bildad av de sista
axen av skörden). Enl. Agricolas handskrivna
källa skaffade T u r i 1 a s lycka i strid;
namnet sammanhänger med sv. »troll» och har
hos Agricola utbytts mot T u r i s a s (jfr
ovan). K a p e e t, kreaturen, uppåto månen,
d. v. s. förorsakade dess förminskande (el.
möjl. månförmörkelse). Som onda andar
uppträda i besvärjelser Louhi, Lovehetar
el. L o v i a t a r etc., som inkommit från det
nordiska Laufey (se L o k e) eller med ett
annat namn Ä i m ä t ä r (nåldemonen = nord.
Nal) samt hennes med stormvinden (=
Far-baute) avlade söner R u h o (krymplingen),
R a m p a (den lame) och Perisokea (den
stenblinde = helblinde). Dessa söner döda en
god människa (= Balder) med en pil (odörten,
keiso, kanske = isl. geirr, spjut), som Ruho
och Rampa (= Loke) hålla i och Perisokea
(= Höder) avskjuter (se L e m m i n k ä
i-n e n). — Sjukdomar förorsakades av jordens,
vattnets, källors m. m. haltiat (rån), av
skogs-demoner och de avlidnas andar m. m. R a h k o
förorsakade mardrömmar och fläckar i
månen eller månförmörkelse. Sjukdomarna
själva uppfattades som levande väsen i form av
människor, maskar, möss, tuppar, garnnystan
etc., som bragtes att försvinna medelst
besvärjelser. Dessa besvärjelser, som
upptecknats i mycket stort antal, ha av forskningen
visats vara kristna, katolska lån; de kunna
dock även innehålla hedniska element.
Litt.: J. Krohn, »Suomen suvun
pakanal-linen jumalanpalvelus» (1894); M. Waronen,
»Vainajainpalvelus muinaisilla suomalaisilla»
(1898); U. Holmberg, »Die Wassergottheiten
der finnisch-ugrischen Völker» (1913); K.
Krohn, »Suomalaisten runojen uskonto» (1914
—15); R. Saxén, »Finsk guda- och hjältetro»
(1916); K. Krohn, »Skandinavisk mytologi»
(1922; utförligt om de finska förbindelserna);
U. Holmberg i »The mythology of all races»,
IV (1927; med bibliografi). K. B. W.
Lapsk mytologi. För kunskapen om
lapparnas hedniska religion finns ett stort antal
källor, som synas ge en rätt fullständig bild
av denna, sådan den var i vissa trakter, åtm.
i nuv. Västerbottens län med angränsande
delar av Norge och i norska Finmarken.
Lapparnas religiösa föreställningar voro näml, i
olika trakter högst olika, vilket delvis
berodde på olika utveckling på egen grund, gynnad
av de geografiska avstånden, men delvis
också på olikheten av de från skandinaver, finnar
och ryssar kommande inflytelserna. Särskilt
från skandinaverna ha lapparna sedan en
avlägsen forntid upptagit en mängd religiösa
moment, som de sedermera bevarat i ofta
mycket ursprunglig form. De förnämsta källorna
580
för kunskapen om lapsk folktro äro Rheens,
Graans, Tornæus’ och Tuderus’ m. fl.
manuskript, vilka legat till grund för J.
Scheffe-rus’ »Lapponia» (1673) och som utgivits i
Svenska Landsmålen, XVII, P. Fjellström,
»Kort berättelse om lapparnas björna-fänge»
(1755), K. Leem, »Beskrivelse over
Finmarkens lapper» (1767), J. Qvigstad,
»Kilde-skrifter til den lappiske mythologi» (2 bd,
1903—10), J. Fellman, »Anteckningar under
min vistelse i Lappmarken» (I—II, 1906), I.
Fellman, »Handlingar och uppsatser angående
Finska Lappmarken och lapparne» (I—IV, 1910
—15), E. Reuterskiöld, »Källskrifter till
lapparnas mytologi» (1910), J. Turi, »Muittalus
samid birra» (s. å.), E. Demant-Hatt,
»Lap-pish texts» (1918—19), J. Qvigstad,
»Lappi-scher Aberglaube» (1920) och »Lappiske
even-tyr og sagn» (4 bd, 1927—29), samt H.
Grundström i Norrbotten 1923 ff.
Det är ofta omöjligt att i detalj avgöra
vilka moment i lapparnas hedniska religion äro
inhemska och vilka utifrån lånade. Som mera
ursprungliga och inhemska kunna framför allt
räknas det starka betonandet av de
schamanis-tiska momenten samt björnkulten. Åtm.
dessa bägge drag utgöra ett föreningsband
mellan de arktiska folken ända från
Skandinavien i v. till Amur och Sachalin i ö.
Lapparnas religion stod på animistisk
grund. De gudamakter, varmed den
befolkade världen, äro snarare andar än gudar, och
när de uppträda i mera utformad gestalt,
beror detta ofta på ifrämmande inflytande. Till
skarpare avgränsning ha de knappast
någon-städes nått; än mindre har någon kodifiering
ägt rum. — Guds el. den högste gudens namn,
J u p m e 1, J u b m e 1, I b m e 1, och begrepp
äro trol. ett urgammalt lån från finnarnas
Ju-mala (se d. o.). På kristet inflytande bero de
ur 1700-talshandskrifterna kända Radien
(»den rådande»), Radien-attje (»den
rådandes fader», Gud fader), M a i 1 m e n-r
a-d i e n (»världens härskare») och V är a 1 d e
n-rade (»världens råd») m. m. På trummorna
(jfr nedan) uppträder han el. de ofta i ett
antal av tre, vilket återspeglar den kristna
treenigheten. I de nyssnämnda manuskripten
anges Radie n-k i e d d e vara Guds son, genom
vilken den högste guden uträttar allting. Även
T j o r v e-r a d i e n torde vara identisk med
Guds son; namnet synes betyda »horn-radien»
och vara hämtat från det renhornsliknande
tecken, i själva verket en gloria, som var
målat över hans tecken på trummorna. —
Vä-r a 1 d e n-o 1 m a i (»världens man») är en
annan högste gud, som på många sätt blandas
ihop med den föreg. men är lånad från
nordbornas fruktbarhetsgud Frej. Hans
huvuduppgift var att ge lycka till renar, och som
offer fick han särskilt rentjurens könsdelar.
Vid hans offeraltare uppsattes en
»världs-stötta», en blodbestruken påle, varmed han
skulle stötta upp världen, ett gammalt lån
från nordborna. Storjunkaren (se
nedan) får likaledes ibland drag, hämtade från
denne fruktbarhetsgud. R a n a-n e i d a var
en kvinnlig vår- ooh fruktbarhetsgudomlighet
(= Freja), som rådde över de fjäll, som först
bli gröna på våren; vid hennes offeraltare
uppsattes en blodbestruken bild av en slända.
— Solen (Beive, Peive etc.) intar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
