Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Målarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Målarkonst
588
grunden enfärgad, blå el. gyllene.
Kyrko-byggnadskonsten ställer stora ytor till
förfogande för mosaiker el. målningar i den
gammalkristna och bysantinska stilen och
därefter även i den romanska. Fasta regler
utbildas för bildframställningarna ur den
heliga historien och för deras inbördes ordning
vid anbringandet i kyrkorummet. Härigenom
hämmas i viss mån m:s fria utveckling
under den tidigare medeltiden. Den gotiska
byggnadskonsten berövade genom själva sitt
konstruktiva system det monumentala
måleriet de väggytor det haft till sitt förfogande
i de romanska kyrkorna men beredde i
stället glasmåleriet (se Glasmålning)
möjligheter i de stora fönstren, som fyllde
mellanrummen mellan byggnadens stödjande
delar. Måleriet i egentlig mening fick
under gotiken nöja sig med den jämförelsevis
blygsamma uppgiften att smycka altarna med
tavlor av starkt stiliserad och dekorativ
hållning, utförda i temperateknik på guldgrund.
Endast i Italien lämnade den gotiska
arkitekturen stora obrutna väggar åt måleriet
att smycka, och i detta land utvecklades
under 1200- och 1300-talet väggmåleriet i
freskoteknik (se F r e s k o m å 1 e r i) på det
mest storartade sätt, från den romanska och
bysantinska konstens stränga bundenhet vid
ytan till plastisk kraft och mäktig
rumsver-kan och från det hårda fasthållandet vid
traditionen till en fri och levande skildring. Den
store nyskaparen vid skiftet mellan de två
århundradena var florentinaren G i o 11 o (se
d. o.), som koncentrerade sina bemödanden
på de väsentliga formala problemen och på
att med styrka framhäva kärnan i de
berättelser han hade att återge, medan det
samtida och något senare monumentalmåleriet i
Siena röjer en ungdomlig förtjusning över att
kunna fånga livets brokiga spel och naturens
mångfaldiga rikedom (Simone Martini,
Am-brogio och Pietro Lorenzetti). Det är nu
ej längre kyrkan och dess övervärldsliga
idealism, som behärska tillvaron, utan
lekmännen, framför allt borgerskapet i de rika
städerna med dess verklighetssinne och dess
glädje åt det jordiska livets möjligheter och
uppgifter. — Utanför Italien framträdde
furstemakten vid städernas sida som bärare av
en ny världslig kultur. Vid hoven, särskilt
det franska kungahovet och det burgundiska
hertighovet, utvecklades bland annan
förfinad lyx bokmåleriet. De bönböcker de höga
herrskapen använde vid den dagliga
andakten och de till dem fogade kalendarierna
pryddes med fulländat utförda bilder (se M
i-n i a t y r). Man kan i dessa följa huru
bokmåleriet utvecklas från en trevande strävan
att återge verkligheten, vilken hämtat
ingivelse och lärdomar av det italienska
1300-talsmåleriet, till en alltmera intim och
konkret skildring av naturen. Den
natursanning, det studium av färgernas förtoning och
av ljusets spel man blev van att finna i
bok-måleriet i Paris och i Burgund ville man
omsider även återfinna i den kyrkliga m., som
försåg altarna med deras prydnader. Det var
Nederländerna, som härvid gingo i spetsen.
Altaruppsatsen i kyrkan S:t Bavo i Gent, som
vid början av 1400-talet målades av bröderna
Hubert och Jan van Eyck (se d. o., med pl.),
är det första stora monumentet inom detta
nya tavelmåleri. För att tillförsäkra verket
en större hållbarhet, än temperamålningarna
ägde, och ge färgerna större lyskraft och
större förmåga av växling och övergång utfördes
Gentaltaret i en ny teknik med olja el.
fernissa som bindämne. Dess användning i det
konstnärliga måleriet var en naturlig följd
av de nya uppgifter måleriet uppställde.
Vid sidan av bröderna van Eyck och efter
dem framträdde i Nederländerna en hel rad
av målare, som fullföljde syftet att i konsten
återge den levande verkligheten, först och
främst färgen, ljuset, atmosfären, i landskap
och interiörer. Sin begränsning har detta
gammalnederländska måleri i oförmågan att
framställa dramatisk handling, uttryckt i
figurernas komposition och rörelse. Här tar
Italien ledningen genom de stora
florentinska målarna från 1400-talets början,
Masaccio, Castagno, Paolo Ucello, och deras
efterföljare i nästa generation Fra Giovanni
Angelico och Fra Filippo Lippi. Århundradet
börjar med stora tag, mäktiga rymd- och
form-skapande verk, men under dess förlopp röjer
sig en benägenhet att gå tillbaka till det rent
utsmyckande måleriet — Botticelli, F
i-lippino Lippi, Ghirlandajo. Ur
den målargeneration, som föddes omkr. 1450,
framträdde en stor förnyare av m:s syften
och medel, L i o n a r d o da Vinci. Som
målare är hans förnämsta insats att ha
frångått den dekorativa, för att ej säga den
or-namentala ytstilen, att ha vunnit en stegring
av formvärdena och själsuttrycket genom
teckning, modellering och ljusbehandling, att
ha skapat ett organiskt sammanhang inom
kompositionen. Hans uppslag fullföljdes på
olika sätt vid 1500-talets början av R a f a e 1
och Michelangelo, verksamma i Florens
och Rom, av Correggio i Parma, av
Giorgione och Tizian i Venezia.
Måleriet i Tyskland under 1400-talet är i
stort sett underordnat skulpturen, som är den
ledande bildkonsten, och kan ej uppvisa en
organisk och självständig utveckling men väl en
hel rad märkliga verk och mästare. I det tyska
1400-talsmåleriet blanda sig traditioner från
1300-talets italienska m. med intryck från
samtidens konst i Italien och Nederländerna. De
tekniska problemen såsom sådana äro
trängda i bakgrunden, kravet på ett stegrat och
gripande uttryck är det väsentliga. Omkr.
1500 och under de tre närmast följ,
årtiondena upplever det tyska måleriet sitt största
skede med mästare som Dürer, Matthias
Grünewald och Hans Holbein d. y.
Karaktär, lidelsefullhet och intellektuell
konstnärlig fullkomning äro de tre olika sidor,
som bli företrädda av dessa mästare.
Måleriet i Venezia under 1500-talet intar i
konstartens historia ett utomordentligt rum, dels
på grund av sin höga konstnärliga rang, dels
på grund av sin revolutionerande betydelse
för tekniken. Medan det övriga italienska
tavelmåleriet liksom det nederländska
använde träskivor och monumentalmåleriet i
Italien utfördes direkt på den våta muren, målade
venezianerna på duk, enär blott en sådan höll
stånd mot det saltfuktiga havsklimatet i
lagunstaden. Detta kom att medföra en
väsentlig förnyelse av tekniken och dess
konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
