Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Målarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Målarkonst
590
liga verkan. Den smidiga oljefärgen kunde,
förtunnad till en flytande vätska el. fast och
kompakt som en pasta, bredas på den
korniga duken med breda penseldrag. Den jämna
färgläggningen av ytorna, som kännetecknat
tempera och freskomåleriet, ersattes av ett
måleri, som lät färgen spela och skimra, leva
av ett eget liv, och det försiktiga penslandet,
som ännu utmärkte det nederländska
1400-talsmåleriet, av en penselföring, som var
omedelbar och uttrycksfull liksom handstilen.
Den åldrande Tizian, Tin to re t to och
Paolo Veronese äro de, som främst
medverkat till denna omdaning av måleriet.
Till den venezianska m. anslöto sig den
flamländska med Rubens, Jordaens och van
D y c k, barocktidevarvets ledande mästare, och
den spanska med el G r e c o, Ribera,
Ve-1 å z q u e z och M u r i 11 o. Av stor betydelse
för måleriets utveckling under 1600-talet blev
den bolognesiska målarfamiljen C a r r a c c i,
som sammansmälte venezianska och
romerska stilelement, och än mer den i Rom och
Neapel verksamme lombarden C a r a v a
g-g i o. Denne satte som sitt mål en stark
natursanning utan hänsyn till vedertagen sed
och upptog som ett viktigt verkningsmedel
belysningen med kraftfulla motsättningar av
skuggor och dagrar. Inom det holländska
1600-talsmåleriet, som med mästare och
skolor i nästan varje stad i det lilla landet
utvecklade en utomordentlig produktivitet i
återgivandet av hela den alldagliga
tillvaron i alla dess yttringar och företeelser,
uppfattades och löstes ljusproblemet på ett
mångsidigare och rikare sätt.
Rembrandt blev ljusdunklets store
trollkarl, som betjänade sig av detta medel
för att ge full kroppslig verklighet åt vad
han framställde och på samma gång för att
frammana på duken själens innersta
hemligheter. Hans inverkan gjorde sig omedelbart
eller medelbart gällande på hela det
holländska måleriet. Vid sidan av Rembrandt stå
som de yppersta holländska målarna den
bländande virtuose porträttisten Frans Hals
och den utomordentligt förfinade interiör- och
landskapsmålaren Jan Vermeer van
D e 1 f t, vars sällsynta tavlor förebåda
måleriets utveckling långt framåt i tiden. Det
holländska måleriet förlorar mot 1600-talets
slut sin kraft och egenart under det
övermäktiga trycket av Ludvig-XIV-tidens franska
kultur. Frankrike, som under 1600-talet
fram-bragt den store lyriske landskapsmålaren
Claude Lorrain (eg.Gellée) och den
klassiskt ädle Nicolas P o u s si n, kommer
under det följ. årh. att intaga en ledande
ställning. Vid seklets början framträder A
n-t o i n e Watteau med sina poetiska
skildringar av galanta fester i drömmande parker.
Han efterföljes av andra målare, som odla
samma ämneskrets, medan C h a r d i n med
ömsint färgkänsla och fast teckning återger
tredje ståndets vardagsliv. Mästaren inom
det dekorativa var F r a n q o i s B o u c h e r.
Inom porträttfacket gör sig en rik förmåga
av psykologisk nyansering gällande. Vid
sidan av det franska måleriet behåller det
venezianska en ledande ställning genom mästare
sådana som Giovanni Battista T i
e-p o 1 o och Francesco Guardi.
England frambringar en egen livskraftig
målarskola med sedeskildraren H o g a r t h
och en rad betydande porträttörer, bland
vilka i första rummet må nämnas sir Joshua
Reynolds och Gainsborough. Även
inom landskapet gör den engelska
1700-tals-skolan betydande landvinningar. I Spanien
betecknar Francisco Goya
övergången från 1700-talets dekorativa och
traditionsbundna hovmåleri till 1800-talets
individualistiska målarkonst.
1800-talet är inom konsten den stora
förbistringens men också den stora rikedomens
årh., då klassicitet, romantik och realism,
härmning av historiska förebilder och djärva
nydaningssträvanden brytas mot varandra.
Måleriet har förlorat sitt stöd i hov,
aristokrati och kyrka och befriats från sina
representativa uppgifter. Det måste räkna med
borgerskapet som avnämare av
genomsnittsproduktionen och med museerna som köpare
av de stora och viktiga verken. Dess
marknadsplats blir utställningarna, och i st. f.
tvånget att tillfredsställa furstliga och
kyrkliga beställare träder nödvändigheten att
tilldraga sig kritikens intresse och den stora
allmänhetens bevågenhet. Den enhetliga
konstnärliga kultur, som präglat 1700-talets
Europa, har försvunnit, och i dess ställe ha
kommit nationella skolor av växlande art och
värde, vilka dock, allteftersom årh. skrider
framåt, komma i mer el. mindre starkt
beroende av den franska m. Den stora mängden
av målare var i Frankrike såväl som
annorstädes hemfallen åt de konstfientliga,
anekdotiska, sötaktiga, borgerligt konventionella
tendenserna i tiden. Men antalet av
mästare, som i trots mot dessa hävdade sin frihet
att gestalta personligt levande, var i detta
land större än på andra håll. Louis
David, Ingres, D ela c ro i x, Corot och
Daumier, Édouard Manet, G u
s-tave Courbet, Claude M o n e t och till
sist Paul C é z a n n e, Paul Gauguin
och den i Frankrike målande holländaren
Vincentvan G o g h äro de stora
mästar-namn, som på en gång beteckna de
individuella höjdpunkterna och den principiella
utvecklingslinjen. Från dem förgrena sig vid
skilda tidpunkter olika riktningar i Europas
m. Vid de sista av dem anknyter den vidare
utvecklingen i vår egen tid. Under
1800-ta-let vidgades området för måleriet till att
omfatta alla sidor av tillvaron, gjordes nya
upptäckter i fråga om ljuset och färgen och deras
inbördes sammanhang och uppnåddes en ej
anad förmåga att återge rörelsen.
Impressionismen gav intrycket av det snabbt
förbiglidande och tillfälliga. Då m. höll på
att fastna vid detta och urarta till flyktiga
notiser och roande experiment, inträdde en
reaktion, som opponerade mot det ensidiga
strävandet efter verklighetsillusion och
betonade nödvändigheten av att ett konstverk
äger en fast byggnad och en klar
uttrycksfullhet. Som beteckning för dessa
strävanden skapades ordet expressionism,
uttryckskonst. De två principerna intryck
och uttryck, återgivande av vad ögat
iakttagit och av vad själen upplevat, äro i
grunden icke motsättningar utan nödvändigt
fullständigande varandra. Den roll den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
