Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
691
Namn
692
Vid en något framskriden odling inträder
gärna seden att vid namnbildningen anknyta
till någon gudoms namn. Så finner man
hos hinduerna n. som Süryadäsa (»Solgudens
tjänare»). Av samma religiösa art äro delvis
de gamla semitiska folkens personnamn, t. ex.
Hannibal (»Baals nådegåva»), liksom ock
många fornegyptiska (Ptahhotep, »den åt
Ptah invigde») samt många nutida arabiska:
Abdallah (»Guds tjänare»). Hos judarna
innebar likaledes barnens namngivning vanl. en
religiös bekännelseakt. Många n. uppstodo
genom sammansättning med el (»den starke»,
Gud; t. ex. Samuel) eller med jahve. Till
sistnämnda klass höra nästan alla de, som börja
med Jo el. sluta med -ja, -ia. I G. T:s senare
tid infördes dels arameiska, dels grekiska och
romerska n. — Bland de indoeuropeiska
folken har från urminnes tid gällt som regel,
att n. skulle utgöra tvåledade
sammansättningar (äldst av två nominala stammar).
Dessa fingo ofta en vacker och djuptänkt
innebörd men kunde också vara tanklösa
sammanställningar av två som namnled gärna
nyttjade ord. Även uppstodo kortformer,
smeknamn o. dyl., vilka stundom brukades
alternerande med det fullständiga n., stundom
i fullt självständig funktion. Grekens n. —
han bar i regel blott ett — ägde vanl. en
högtidlig prägel, innehöll en föräldrarnas
välönskan för barnets framtid el. uttryckte en
framstående egenskap: Aristobulos, »han som
råder bäst»; Kallimachos, »den skönt
kämpande»; Perikles, »den vittberömde»;
Aspa-sia, »den välkomna». Som kortformer till det
förstnämnda o. a. sammansättningar med
Arist(o)- stå Aristaios, Aristeus o. s. v. —
Romarnas n. voro ej sällan osammansatta och
ofta hämtade från lägre
föreställningskret-sar än grekernas: Crassus betyder fet, Naso
stornäst, Porcius svinaherde, Sextus den sjätte
o. s. v. Dock uppkommo under kejsartiden
n. med vacker etisk betydelse. Även hos
romarna bar man urspr. endast ett n., men
tidigt kom därtill ett andra, och på
republikens tid voro tre n. regeln, näml, förnamn
(praenomen), släkt-(ätt-)namn (nomen) och
familjenamn (cognomen), t. ex. Lucius
Corne-lius Scipio, Gajus lulius Caesar (jfr C o g n
o-m e n). Döttrarna nyttjade faderns ättnamn
med feminin ändelse (Cornelia, Livia, Tullia);
var det flera flickor, tillädes maior och minor
(äldre, yngre) el. prima, secunda, tertia,
quar-ta o. s. v. Frigivna plägade antaga
husbondens för- och ättnamn samt därtill foga sitt
förra slavnamn, t. ex. Marcus Tullius Tiro,
frigiven av Marcus Tullius Cicero.
Germanerna läto med förkärlek sina
mansnamn påminna om krigisk bragd, om vapen,
jakt, mod och rådklokhet. Även i kvinnornas
n. uttryckas ofta liknande begrepp och
egenskaper. Typiskt germanska namnbildningar
äro sålunda sammansättningar med Ger- och
-ger (geirr, spjut) som fsv. Germund,
Hol(m)-ger; med Gun- (-gun), Hild- (-hild),
Vigh-(-vigh) — alla med betydelsen »strid» —
som fsv. Gunnar, Hildulf, Ragnhild,
Vigh-biorn o. s. v.; med Sigh- (seger) som Sighurd,
Sighmund etc. Karakteristiska äro även de
många bildningarna på djurnamn, t. ex. Björn
(-björn), Ulf- (-ulf) o. s. v. Ytterst vanliga
äro över hela det germanska området n.,
bil
dade i anslutning till gudamakterna el. deras
n. Hit höra t. ex. nordiska n. på As-, Frö-,
Tor-, -tor och -tora.
Vid namnvalet gällde äldst som regel,
att barnets n. skulle bildas med element
hämtade ur faderns el. andra anhörigas n. Denna
s. k. variationsprincip, som
otvivelaktigt är ett arv från indoeuropeisk tid,
framträder mer el. mindre klart i grekers och
kelters namnskick och framför allt i de
germanska folkens n. alltifrån de äldsta
bevarade från vår tideräknings början.
Exempel från Norden, där principen framträder
fullt ledande ännu mot vikingatidens slut,
erbjuder bl. a. den danska kungaätten, vari
på 500-talet anträffas en Hrodgeir med
sönerna Hrodrik och Hrodmund och brorsonen
Hrodulf. Ofta medför denna princip en ur
betydelsesynpunkt meningslös
sammanställning av skilda namnled. Delvis samverkande
med, delvis brytande mot variationsregeln,
uppträder under folkvandringstiden (och även
tidigare) bland kontinentens germaner
(östgoter, burgunder m. fl.) i Britannien och i
Norden en ny sed, den att låta sonens n.
begynna med samma bokstav som faderns,
allitterationsprincipen, som
säkerligen hängde tillsammans med tidens
udd-rimmande diktkonst. Småningom uppträder
även bland germaner och nordbor den nästan
över hela jorden utbredda seden att uppkalla
barn med fränders n. Detta namnskick
grundar sig urspr. på föreställningen, att den
avlidnes själ med namnet överfördes på och
återföddes i den därmed uppkallade, alltså en
art av tro på själavandring. Ehuru möjligen
vida äldre även bland germanerna, låter sig
uppkallelseseden urkundligt spåras först på
400- och 500-talet bland germanerna i
Gallien, särskilt frankerna, och bland de
nordiska folken något före vikingatidens inbrott.
Så länge själavandringstron mera medvetet
förefinnes, sker uppkallelsen endast efter
avlidna fränder; allteftersom den försvinner,
inträder namngivning även efter ännu levande
personer. Uppkallelseseden fortlever ju, om
också något uttunnad, ännu i våra dagar. —
Flerstädes i Norden framträder även en viss
tendens att upptaga korta och osammansatta
n. Sådana möta redan i urnordisk tid (Jarl,
Hrafn m. fl.) och bli med tiden alltmera
nyttjade. I viss mån understöddes denna
förkärlek för korta n. av språkets egen
utveckling, som av Hrodholfr gör Hrolfr o. s. v.
Nya tillskott i namnförrådet erhållas nu
förnämligast genom lån utifrån, som torde
ha börjat redan i förhistorisk tid. Främst
märkes den mängd n. av hebreiskt,
grekiskt och latinskt ursprung, apostlars,
profeters o. a. bibliska personers samt helgons n.,
som kristendomen för med sig. Helgonkulten
verkar härvid starkast jämte föreställningen,
att barnet ställdes i det helgons särskilda
hägn, vars n. det erhöll. Redan vid mitten
av 1000-talet träffas sålunda namnet
Johannes (Johan, Jon) på svenska runstenar, något
senare följa Petrus, Nicolaus, Benedictus,
Laurentius, Andreas m. fl., andra, som t. ex.
Jakob, Helena, Kristina, Margareta, Katarina,
möta tidigt inom konungaätten. Redan omkr.
1300 har ett flertal trängt djupt ned till
folkets breda lager; de nå särskilt bland allmo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
