Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namn - Namnchiffer - Namnlösa sällskapet (N. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Namnchiffer—Namnlösa sällskapet
<693
gen en växande popularitet, som redan före
medeltidens utgång tör ha fört dem i absolut
majoritet. I senare tid få de ett starkt
stöd i almanackan — regelbundet utg. från
1600 —, vars namnlängd så ofta rådfrågats
vid namnval och genom sin starka
konservatism (bruten först genom förändringen fr. o. m.
år 1901) hållit dessa »kristna» n:s
användning vid makt. Vid sin fortskridande
natu-ralisering omstöpas de efter inhemska
ljudlagar: Nicolaus till Niclis, Nils; Laurentius
till Laurens, Lars; Benedictus till Bendikt,
Bengt; Katarina till Karin; Kristina till
Kirstin, Kerstin; Brigitta till Brit(t)a o. s. v.
Eller ock uppkommo mer el. mindre starka
förkortningar som Lisa, Greta, Stina m. fl.
— Den starka inflyttningen av tyska
(han-seatiska) köpmän och hantverkare till
svenska städer, vilken från 1200-talets senare
hälft fortgick hela medeltiden igenom, förde
med sig ett stort antal tyska n., bland vilka
som de vanligaste må nämnas Albrekt,
Bernhard, Henrik, Herman, Konrad och Otto. I
motsats till helgonnamnen tränga i allm. ej
dessa n. ned till allmogen; deras användning
inskränker sig huvudsaki. till städerna.
Dessa tre huvudgrupper av n., de inhemska,
de »kristna» och de tyska, kunna sägas
utgöra huvudstommen av namnförrådet i
nyare tid, även om nya kulturströmningar
medfört större el. smärre tillskott. Sålunda
medförde den starka inflyttningen av
utlänningar under 1600-talet upptagandet av
utländska namn från skilda håll. Vidare
föranledde den starka franska smakriktningen
på 1700-talet dels upptagandet av en mängd
franska n., särskilt kvinnonamn, så t. ex.
Charlotte, Louise, dels förändring efter franskt
mönster av många tidigare inlånade, ss.
Marie och Sophie. Under 1800-talet kan
flerstädes spåras en viss förkärlek för n. av
engelskt ursprung och snitt, t. ex. mansnamn som
Harry, Henry och framför allt John,
kvinnonamn som Annie, Emmy, Mary m. fl. På ett
övervägande litterärt inflytande beror
upptagandet av skotska n. ur Ossianssångerna
(Fingal, Ossian, Selma, Oskar; det sistnämnda
har dock främst sin förekomst i kungahuset
att tacka för sin spridning) samt av n. av ryskt
och norskt ursprung (Sonja, Olga, Vera m. fl.;
Arne, Solveig o. a.). Även bör erinras om de
många fornnordiska, särskilt isländska, n., som
fördes i bruk genom det intresse den litterära
nordiska renässansen väckt för den
fornnordiska litteraturen. Sådana n. äro Ejnar,
Fritjof, Hjalmar, Alfhild, Hildur o. s. v.
Liknande tendenser att återuppliva fornnordiska
n. kunna skönjas även i vår tid med dess
ganska växlande smak- och moderiktningar
på detta område.
Seden att bära två n. förefanns visserligen
redan under kristendomens första tid i
Norden, dä man vid sidan av sitt inhemska n.
upptog ett kristet — den är känd särskilt
rrån Danmark (från Sverige Anund Jakob) —,
men denna sed försvann småningom. Först
omkr. 1600, och då länge endast i de högre
kretsarna, uppträder bruket att bära mer än
ett förnamn (dopnamn) mera allmänt.
Se vidare Ortnamn, Pseudonym,
Släktnamn och öknamn.
Litt.: B. Hirzel, »Der Name. Ein Bei-
694
trag zu seiner Geschichte im Altertum»
(1918); A. Hilka, »Die altindischen
Personen-namen» (1910); A. Fick, »Die griechischen
Per-sonennamen» (2:a uppl., bearb. av F. Bechtel
och A. Fick, 1894); W. Sehulze, »Zur
Geschichte lateinischer Eigennamen» (1904). Från
romanskt område må anföras E. Lévy, »Le
manuel des prénoms» (1922), A. Dauzat, »Les
noms de personnes» (1925). Huvudarbetet om
germanska n. är E. Förstemann,
»Altdeut-sches Namenbuch», bd 1 (2:a uppl. 1900).
Vidare märkas F. Solmsen, »Indogermanische
Eigennamen» (1922); M. Schönfeld,
»Wörter-buch der altgermanischen Personen- und
Völ-kernamen» (1911); A. Socin,
»Mittelhoch-deutsches Namenbuch» (1903); F. Stark, »Die
Kosenamen der Germanen» (1868); W. G.
Searle, »Onomasticon anglo-saxonicum» (1897).
Frågor om det nordiska namnskicket i allm.
behandlas bl. a. av G. Storm, »Vore
for-fædres tro paa sjælevandring og deres
op-kaldelsessystem» (i Arkiv for Nordisk
Filologi, bd 9, 1893), H. Nauman, »Altnordische
Namenstudien» (i »Acta germanica», ny följd,
1, 1912), W. v. Unwerth, »Namensgebung und
Wiederburtsglaube bei Nordgermanen und
Lappen» (i »Festschrift für A. Hillebrandt»,
1913), och E. Wessén, »Nordiska namnstudier»
(i Uppsala Univ:s Ärsskr. 1927). Av litt. om
våra nordiska grannfolks namn märkas O.
Nielsen, »Olddanske personnavne» (1883), och
J. Steenstrup, »Mænds og kvinders navne i
Danmark gennem tiderne» (1918), E. H. Linds
stort anlagda arbete »Norsk-isländska
dopnamn och fingerade namn från medeltiden»
(1905—15; med supplementband 1931), I.
Aasen, »Norsk navnebog» (1878), B.
Stöy-len, »Norske döbenavne» (1887), J. Jönsson,
»Um islenzk mannanöfn» (i »Safn til sögu
Islands», 3, 1899). I Sverige är detta
omfattande forskningsområde långtifrån
fullständigt undersökt. Främst må nämnas M.
F. Lundgren, »Personnamn från medeltiden»
(i Sv. Landsmålen, bd 10, 1892, 1896, 1915;
delvis red. av E. Brate) och »Spår af
hednisk tro och kult i fornsvenska personnamn»
(i Uppsala Univ:s Ärsskr. 1880), vidare A.
Grape, »Studier över de i fornsvenskan
inlånade personnamnen», 1 (1911), A. Noreen,
»Något om våra förnamn» (i »Spridda
studier», 2, 1903), P. A. Kjöllerström, »Svenska
dopnamn och släktnamn» (1913). Den äldsta
svenska namnboken är Chr. L. Grubb,
»Præ-nomina sveogothica, thet är Samling af
allehanda döpenamn» (1675). Från svenska
språkområdet i Finland kan anföras A. O.
Freu-denthal, »Om nyländska mans- och
qvinno-namn under medeltiden» (i Finska
Fornmin-nesfören:s Tidskr., 2, 1877). Om nordiskt
inflytande på namnskicket i England se E.
Björkman i Studien zur Englischen Philologie,
37 och 47 (1910; 1912). A. G-e.
Namnchiffer, sammanbundna
initialbokstäver, monogram.
Namnlösa sällskapet (N. S.), litterär
studentförening i Uppsala, stiftad av L.
Dietrich-son 23 febr. 1860. Till N. S. hörde ett par
och tjugu personer, bl. a. C. Snoilsky, E.
Bäckström, C. D. af Wirsén, C. L. östergren, N. P.
ödman, C. P. Wikner, C. R. Nyblom och H. L.
Forssell. N. S. utgav två kalendrar, »Sånger
och berättelser af Nio signaturer» (1863) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
