Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Napoleon II (hertig av Reichstadt) - 3. Napoleon III (Charles Louis Napoléon Bonaparte, fransmännens kejsare) - 4. Napoleon (Napoléon Eugène Louis Jean Joseph, Napolon IV, kejsarprinsen, fransk tronpretendent)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
717
Napoleon
718
ättgren av familjen Bonaparte. Litt.: E.
Wert-heimer, »Der Herzog von Reichstadt» (1902);
Clara Tschudi, »Konungen av Rom» (1917);
F. Masson, »Napoléon et son fils» (ny uppl.
1922); »Aus den Papieren des Herzogs von
Reichstadt», utg. av J. de Bourgoing (1925).
N. är hjälten i E. Rostands »L’Aiglon». E.W.*
3. N. III (Charles Louis
Napoléon Bonaparte), fransmännens kejsare
(1808 20/4—-73 °/i), tredje son till konung
Ludvig av Holland och Hortense Beauharnais.
I Schweiz, dit hans
moder begav sig 1815,
fick han en på
djupgående klassiska
studier grundad
uppfostran; från tidiga år
inplantades hos
honom en stark
övertygelse om
napoleonska dynastiens
oföryt-terliga rätt till
Frankrikes krona. Han
började bedriva direkt
propaganda för ett
nytt napoleonskt
kej
sardöme, särskilt sedan han genom hertigens
av Reichstadt död 1832 blivit närmaste
bona-partistiske tronpretendent, knöt förbindelser
med de missnöjda partierna i Frankrike och
gjorde 1836 ett misslyckat försök till
militärrevolt i Strassburg. Tillfångatagen
deporterades N. till Nordamerika men återvände
1837 till Schweiz, varifrån han 1838 flyttade
till England. Där utgav han 1839 en
sammanfattning av grundtankarna i Napoleon I:s
politik (»Des idées Napoléoniennes») och
uppgjorde med sin vän Persigny nya planer att
störta Ludvig Filip. Därvid sökte han bl. a.
utnyttja den rörelse, som beslutet om
hemförande av Napoleon I:s lik från S:t Helena
framkallat i Frankrike, och landsteg 1840
med ett hundratal väpnade anhängare på
franska kusten. Försöket att förmå
garnisonen i Boulogne till avfall misslyckades
fullkomligt. Som livstidsfånge fördes N. till
slottet Ham i Picardie, där han idkade
författarskap, delvis starkt polemiskt mot den
rådande regimen. Bland hans skrifter
märkas den ryktbara broschyren »Extinction du
paupérisme» (1844), en
filantropisk-socialis-tisk skrift, som väckte stort bifall bland
arbetarna, och »Réponse ä M. de Lamartine»
(s. å.), vari han vederlägger dennes angrepp
på Napoleon I. Därjämte påbörjade han det
militärtekniska verket »Études sur le passé
et 1’avenir de 1’artillerie» (2 bd, 1846—51).
Sedan N. 25 maj 1846 lyckats rymma ur
fängelset, bosatte han sig på nytt i England.
Februarirevolutionen 1848 öppnade emellertid
för honom hemlandets portar. Invald i
nationalförsamlingen, tog han efter någon tvekan
säte där och valdes 10 dec. s. å. till franska
republikens president för tiden till maj 1852.
Om N. som Frankrikes president,
statskuppen 1851 och kejsardömets införande se
Frankrike, sp. 998 ff. Omedelbart efter
statskuppen 1851 måste N. för att befästa sin
ställning ingripa mot den konstitutionella
oppositionen och hålla landet under en sträng
diktatur, som småningom mildrades för att
på sistone lämna rum för »det liberala
kej
sardömet». N. ägnade de sociala frågorna ett
personligt intresse och vinnläde sig om
förbättring av de kroppsarbetande klassernas
ställning. Han uppträdde gärna som
konsternas och vetenskapernas beskyddare och sökte
genom ett praktfullt hovliv sprida glans icke
endast över huvudstaden. Hans ofta
oberäkneliga utrikespolitiska aktivitet åsyftade att
förläna det andra kejsardömet auktoritet och
inflytande i det internationella livet men
motsvarade i längden icke förväntningarna.
Han slog sig till riddare för frihetens sak
genom sitt ingripande i Krimkriget mot det
tsaristiska Rysslands expansionsbegär och sitt
stöd (1859) åt Sardinien i dess kamp för
Italiens frigörande från Habsburgarna. Å andra
sidan hindrade han 1867 Garibaldi från att
rycka Rom ur påvens händer, därmed
bekräftande sin insats 1849, då han medverkade till
återställande av påvens världsliga makt.
Synnerligen ödesdigert blev det kostsamma
försöket att i Mexiko upprätta ett av Frankrike
beroende kejsardöme (se Maximilian, sp.
1054 ff.). Det försvagade hans möjligheter
att med kraft hävda Frankrikes intressen
gentemot de tyska staterna. Hans tyska
politik gick omväxlande ut på att skilja de
sydtyska staterna från Preussen, att skapa
en trippelallians med Österrike och Italien
och att förvärva Frankrike
kompensations-vinster i Belgien-Luxemburg el. vid Rhen.
Tanken på att bilda en neutral stat på vänstra
Rhenstranden sysselsatte honom tidtals
mycket. Konstant var hans motsättning mot
Preussen, som slutligen ledde till
fransktyska kriget 1870—71 (se d. o.). Ehuru
försvagad av långvarig sjukdom, ställde sig N.
i spetsen för armén och tog sitt högkvarter i
Metz. Men efter de första nederlagen
överlämnade han överbefälet åt marskalk
Ba-zaine, begav sig själv till Chälonsarmén och
följde denna till Sedan, där han 2 sept. 1870
gav sig fången med 83,000 man. Två dagar
därefter störtades andra kejsardömet, utan
att något motstånd gjordes. Efter sin
fri-givning bosatte sig N. i England, varifrån
han bedrev en fruktlös propaganda för
kejsardömets återupprättande. I sitt äktenskap
med Eugénie de Montijo (se Eugénie)
hade N. endast en son, Louis Napoléon (se
nedan, 4). Alla tre äro begravna i
Farn-borough. — Till N:s omfattande
författarskap hörde även »Histoire de Jules César»
(2 bd, 1865—66; sv. övers. 1865—67). 1873
utgåvos hans »CEuvres posthumes». — Litt.:
P. De la Gorce, »Histoire du second empire»
(7 bd, 1894—1905), huvudarbetet; E. Ollivier,
»L’empire libéral» (14 bd, 1894—1909); T.
Säve, »Napoléon III och det andra
kejsardömet» (1903); H. Oncken, »Die Rheinpolitik
Kaiser Napoleons III. von 1863 bis 1870 und
der Ursprung des Krieges von 1870/71» (3 bd,
1926). (L-ts.)
4. N. (Napoléon Eugène Louis Jean
Joseph, »N. IV»), »kejsarprinsen» (1856 10/3
—79 Ve), fransk tronpretendent, ende son till
Napoleon III och kejsarinnan Eugénie.
Åtföljde efter kejsardömets fall sina föräldrar
till England, där han fick militärutbildning
vid krigsskolan i Woolwich. Han framträdde
efter sin faders död (1873) som bonapartistisk
pretendent till Frankrikes tron och gjorde vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
