Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nationernas förbund, Folkförbundet - Förbundsakten - Medlemmar - Centralorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
769
Nationernas förbund
770
tions, ty. Völkerbund; förkortningar: N. F.,
S. d. N., L. o f N.), en sammanslutning av
suveräna stater till »främjande av
samarbetet mellan nationerna och tryggandet åt
dem av fred och säkerhet». — I den sista av
sina 14 punkter av 8 jan. 1918 påyrkade
president Wilson en allmän sammanslutning av
nationer »i syfte att lämna samma ömsesidiga
garantier för politiskt oberoende och
territoriell integritet åt både stora och små
nationer». Trots motstånd genomdrev Wilson på
fredskonferensen efter världskriget, att
förbundets upprättande sammankopplades med
fredstraktaterna. En särskild kommission
bildades 25 jan. 1919 under hans ordförandeskap.
Wilson själv hade med sig ett utkast till en
förbundsakt, baserat bl. a. på ett förslag av
lord Phillimore och ett utkast av överste E.
M. House. Från engelsk sida förelåg ett
projekt, vars egentlige upphovsman var dåv. lord
Robert Cecil. En fransk kommitté under
Léon Bourgeois framlade förslag om ett med
en stående här utrustat folkförbund.
Italienska regeringen lät utarbeta ett projekt, som
bl. a. innehöll förslag om en internationell
domstol. Förslagen samarbetades, och
konferensen antog 14 febr, preliminärt en
förbundsakt. Efter Wilsons besök i Washington
till-lades på hans förslag ett förbehåll om
Mon-roedoktrinen m. m. De neutrala stater, som
skulle inbjudas att biträda förbundet, fingo
framföra sina synpunkter, men till dessa togs
ej mycken hänsyn. 28 april antog konferensen
definitivt akten (fr. pacte, eng. covenant;
därför ofta kallad »pakten») för Nationernas
förbund, vilken insattes som första del (art. 1—
26) av fredsfördraget med Tyskland i
Versailles 28 juni 1919 ävensom i frederna med
Österrike, Bulgarien och Ungern. Den trädde
i kraft samtidigt med Versaillestraktaten 10
jan. 1920.
Förbundsakten. Akten är förbundets
grundlag. Den kan ändras genom beslut av
för-bundsförsamlingen, varvid ändringarna dock
för att träda i kraft måste ratificeras av de
medlemmar, vilkas ombud bilda rådet, samt
av majoriteten av de medlemmar, vilkas
ombud utgöra församlingen.
Medlemmar. Ursprungliga medlemmar av
förbundet skulle enl. akten vara dels de
allierade och associerade makterna, dels de (13
neutrala) makter, som i akten inbjödos att
före 10 mars 1920 ansluta sig. Av den förra
kategorien anslöto sig alla utom Förenta
staterna, Ecuador och Hidjaz, som icke
ratificerade Versaillesfreden, och av den senare
samtliga. Sverige inträdde i förbundet 9 mars
1920. Då som särskilda medlemmar räknades
även de brittiska dominions (utom New
Found-land) och Indien, blev det ursprungliga
medlemsantalet 42. — Enl. akten kan varje stat,
dominion eller koloni med självstyrelse bli
medlem av förbundet, om den lämnar
garantier för sin avsikt att iakttaga sina
internationella förpliktelser och godtar förbundets
bestämmelser ang. dess stridskrafter samt
vidare 2/3 av församlingens medlemmar bifalla
dess upptagande. Enl. dessa bestämmelser ha
ytterligare 14 stater hittills upptagits i
förbundet — däribland Tyskland, Österrike,
Ungern och Bulgarien. Medlem kan med en
upp
sägningstid av två år utträda ur förbundet,
om alla hans internationella förpliktelser enl.
förbundsakten blivit uppfyllda. Han upphör
att tillhöra förbundet, om han icke
godkänner ändringar, som i laglig ordning vidtagits
i akten. Han kan även uteslutas på grund av
brott mot akten. Brasilien och Costarica ha
utträtt ur N. F. De nuv. medlemmarna äro 54.
Följ, stater stå f. n. (april 1931) utanför N.
F.: Ryssland, Island, Andorra, Liechtenstein,
Monaco, San Marino, Förenta staterna, Mexiko,
Costarica, Brasilien, Ecuador, Turkiet,
Arabiska halvöns stater, Afganistan och Egypten.
Centralorgan. Dessa äro församlingen,
rådet och det permanenta
sekretariatet. Vid sidan av dessa organ märkas
vidare Fasta mellanfolkliga domstolen,
Internationella arbetsorganisationen och ett
system av tekniska organisationer, rådgivande
kommissioner och specialkommittéer. — Akten
reglerar icke närmare förhållandet mellan
församlingen och rådet. Den första församlingen
(1920) uttalade, att det ena organet icke ägde
fatta beslut i ett ärende, som uttryckligen
hänskjutits till det andra, men att båda hade
rätt att undersöka varje fråga inom
förbundets allmänna kompetensområde.
Församlingens och rådets beslut skola fattas
enhälligt med undantag för frågor om själva
förfarandet vid sammanträdena samt för vissa
i akten bestämda ärenden, bland dem
upptagande av nya medlemmar.
Församlingen består av ombud för
alla medlemsstater, sammanträder i Genève
en gång om året i sept. men kan även hålla
sessioner på annan plats och annan tid.
Extra-ordinarie möten kunna sammankallas på
framställning av förbundsmedlem, om flertalet
övriga medlemmar därtill samtycker. Varje
medlem av förbundet kan ha högst tre ombud
i församlingen och äger endast en röst.
Rådets president sammankallar församlingen och
öppnar den. Den väljer därpå egen president
och sex vicepresidenter. Ordf, i
församlingens utskott äro jämväl vicepresidenter i
församlingen. Efter den allmänna debatten med
anledning av rapporten om rådets och
sekretariatets verksamhet fördelar församlingen
sitt arbete mellan utskotten, som bruka vara
sex. Varje stat är representerad i samtliga
utskott. Förbundets off. språk äro engelska
och franska. Församlingens och utskottens
möten äro offentliga, om ej annorlunda
beslutas. Förbundsförsamlingen har
sammanträtt i Geneve varje år fr. o. m. 1920.
Rådet skulle urspr. bestå av de fem s. k.
principalmakterna: Förenta staterna,
England, Frankrike, Italien och Japan som
självskrivna och permanenta medlemmar och
dessutom fyra icke permanenta medlemmar, valda
av församlingen vid tidpunkter, som denna
ägde bestämma. Intill det första valet skulle
enl. akten ombud för Belgien, Brasilien,
Spanien och Grekland vara led. i rådet. Då
Förenta staterna icke ratificerade
Versaillestraktaten, blevo de permanenta medlemmarna
endast fyra. Rådet kan med bifall av
församlingens majoritet öka antalet rådsmedlemmar,
såväl ständiga som valda. Tyskland fick vid
sitt inträde i N. F. 1926 en permanent
rådsplats, och antalet valda rådsmedlemmar höj-
XIV. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
