Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nattvarden, Herrens heliga nattvard, Altarets sakrament, Eucharisti, Kommunion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Nattvarden
792
kan en livlig verksamhet. Teologien
kretsade kring fyra huvudsynpunkter: åminnelsen,
offret, gemenskapen och eucharistien
(tacksägelsen). Av dessa kräva särskilt offertanken
och gemenskapstanken närmare beaktande.
Offertanken kan så tillvida sägas vara
omedelbart förbunden med n., som åminnelsen
gällde Kristi offrande utgivelse av sig själv
(jfr »för eder utgiven, för eder utgjutet»).
Inom urkristendomen framträder
offersynpunkten dessutom i betydelsen av det
tack-och lovoffer, som den kristtrogne bringar.
Småningom sker en förskjutning av
offertankens betydelse därhän, att n. kommer att
betraktas som ett av prästen åt Gud framburet
offer. Sin bästa jordmån har denna tanke i
Västerlandet. Cyprianus utvecklar för första
gången den för mässoffersteorien
grundläggande tankegången, att n. innebär ett upprepat
frambärande av det en gång av Kristus
gjorda fullkomliga offret. Om uppfattningen av
Kristi närvaro i n. kan sägas, att den
grekiska teologien i stort sett rör sig väsentligen
på den johanneiska linjen. Man finner hos
de grekiska fäderna starkt »realistiska»
uttryck för Kristi närvaro i brödets och vinets
form, men denna realism står här icke i
något direkt motsatsförhållande till mera
»symboliska» och »pneumatiska» tankegångar utan
övergår ofta nästan omärkligt i dylika.
Någon genomförd förvandlingslära utvecklas
icke. I stort sett kan den grekiska typen av
nattvardsuppfattning åskådliggöras genom
ett uttalande av en bland den ortodoxa
kyrkans teologer i nutiden: »I liturgien se vi
på det mest åskådliga och levande sätt
symbolismens realism och realismens symbolism
i den ortodoxa kyrkan, ett
mystiskt-symbo-liskt ivartannatvara av himmel och jord, av
Gud och människa, av Kristus och kyrkan»
(Zankow, »Das ortodoxe Christentum des
Ostens»).
Ett annat förlopp fick utvecklingen inom
den latinska kristenheten. Den romerska
medeltidskyrkans nattvardslära samlar sig kring
två på det närmaste med varandra
förbundna huvudtankar: mässoffret och
transsubstan-tiationen. Under avvisande av alla i
symbolisk riktning gående tankar (striden om
Rad-bertus på 800-talet, om Berengar på
1000-talet) befästes förvandlingstanken alltmer och
fastställdes slutligen off. på fjärde
Lateran-synoden 1215. En konsekvens härav för
kulten blev tillbedjandet av de invigda
(kon-sekrerade) nattvardselementen.
Mässoffers-tanken omhuldades livligt av Gregorius den
store och blev därefter en romersk
huvudtanke. Teorien härom gick ut på att det i
n. av prästen framburna offret visserligen
icke ägde något i förhållande till Kristi offer
självständigt värde men att det ägde
förmåga att »applicera» frukterna av detta
offer i det närvarande. Mässoffersteorien, som
står i nära sammanhang med den under
medeltiden genom Anselm utbildade
försonings-teorien, bildade utgångspunkt för en rikt
utvecklad kyrklig praxis i fråga om mässor för
både levande och döda. Om romersk
natt-vardsliturgi se M ä s s a 1.
Luther vände sig mot den romerska
natt-vardslärans båda huvudpunkter, framför allt
mot mässoffersteorien. Han fann näml, den
offertanke, som tagit sig uttryck i
mässoffersteorien, stå i direkt strid mot evangeliets
grundsyn, enligt vilken frälsningen icke vilade
på några mänskliga prestationer utan allenast
på Guds nåd och enligt vilken alltså »offret»
icke vore ett offer för att inverka på Gud utan
i stället den gudomliga kärlekens egen
självut-givelse. Därför utmönstrade Luther ur den
romerska nattvardsliturgien allt, som hade
sammanhang med mässoffersteorien, men bibehöll
däremot de väsentligaste beståndsdelarna av
den gammalkyrkliga nattvardsordningen.
Luther avvisade också den romerska
transsub-stantiationsläran men vände sig å andra
sidan mot Zwinglis uppfattning av n. såsom
väsentligen blott en åminnelse- och
bekännelsehandling samt fasthöll gentemot honom
tanken på Kristi »lekamens och blods»
närvaro i n. i och med brödet och vinet. Denna
nattvardslära utbyggde Luther sedan med
vittgående teologiska spekulationer om Kristi
»ubikvitet». Bakom denna Luthers hållning
ligger ytterst viljan att hävda n. som en
Kristushandling och därmed som ett
»nådemedel». Talet om Kristi »lekamen och blod»
är för Luther eg. uttryck för att den
gudomliga kärlekens frälsningsgärning utförts i
historien genom ett ringa människoliv och
genom detta alltfort förmedlas åt
människorna. Calvin intog i viss mån en mellan Luther
och Zwingli förmedlande hållning (se C
al-vi n i s m). I Confessio augustana variata
(1540) närmade sig Melanchthon den
calvin-ska tankegången. Medan de reformerta
kyrkorna endast ha en till ytterlighet förenklad
nattvardsliturgi, anknöt den anglikanska
kyrkan starkt till den gammalkyrkliga
traditionen. Inom denna kyrka har under
1800-talet och i nutiden den s. k. anglokatolska
riktningen delvis gjort sig till tolk för en
mer el. mindre romaniserande
nattvardsuppfattning och nattvardsliturgi.
Det kristna nattvardsfirandets egentliga
innebörd är, att det i handlingens form
framställer evangeliets mest centrala innehåll: den
på lidandets och självutgivelsens väg
segrande gudomliga kärleken. N. är därmed den
lidande och segrande kärlekens sakrament. N.
åskådliggör närmast den kärlek, som utgivit
sig till det yttersta. Men denna lidande
kärlek är för den kristna tron på samma gång
den segrande och därför i alla tider suveräna
kärleken. Med denna utgångspunkt komma
alla urkristna och gammalkyrkliga
nattvards-motiv till sin rätt. Äminnelsesynpunkten är
självklar och tarvar ej närmare utläggning.
Offersynpunkten kommer på tvåfaldigt sätt
till uttryck: först och främst riktas blicken
på den gudomliga kärlekens egen offrande
självutgivelse, därjämte vill n. säga, att det
även om människornas liv gäller, att de äro
till för att utgivas i kärlekens tjänst. Även
gemenskapssynpunkten har två sidor: Kristus
insätter människan i gemenskap med sig
själv — denna gemenskap är på samma gång
gemenskap mellan de kristna inbördes;
gemenskapens perspektiv sträcker sig ut över
tidens gränser. Slutligen är n. eucharisti,
tack och lov. Denna synpunkt hänger
omedelbart samman med tanken på den segrande
kärleken samt bör särskilt framhållas
gentemot alla omtolkningar av n. i riktning mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
