Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nederländerna, Holland - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Nederländerna (Historia)
848
giskt av lerkärl av s. k. Villanovatyp.
Bronsålderns gravform i N. är de stora högarna.
Järnåldern (se d. o.) inledes genom den
nyssnämnda kulturvågen av alpint ursprung,
men då denna på sydholländskt område snart
blandar sig med drag från skilda håll — ss.
tidiga Hallstattformer och germanska typer
—, blir intrycket ganska förvirrat (t. ex.
gravfältet med låga kullar vid Riethoven). Efter
hand framträder Hallstattidens (se d. o.)
kultur mer tydlig på talrika gravfält i södra N.
(t. ex. Valkenswaard i s. Nordbrabant). Denna
av kelter uppburna kultur tränger ej n. om
Rhen, där den mötes av ett starkt germanskt
motstånd. Från La Tènekulturens (se d. o.)
tid känner man från trakten s. om Rhen så
gott som inga fynd. N. om Rhen däremot
finnas såväl talrika hithörande gravhögar som
brandgravar under flatmark med anknytning
till nedersachsiskt fyndmaterial. — Fynden
på dessa gravfält torde stundom sträcka sig
ned i romersk kejsartid. De särskilt i
Fries-land förekommande terpen, på konstgjord väg
uppförda »bostadskullar», avsedda som skydd
vid översvämning, ha redan under tidig La
Tènetid varit bebyggda. N :s flesta
förhistoriska fynd förvaras i riksmuseet i Leiden.
Litt.: N. Åberg, »Die Steinzeit in den
Nie-derlanden» (i Uppsala Univ:s Årsskr. 1916);
J. H. Holwerda, »Nederland’s vroegste
ge-schiedens» (1925); E. Rademacher, »Holland»
i »Reallexikon der Vorgeschichte», V (1926;
utg. av M. Ebert). H. R-h.
Historia. De landområden, som utgöra det
nuv. konungariket N., förete från äldsta tid
till slutet av 1500-talet ungefär samma
historiska utveckling som de trakter, som nu
tillhöra Belgien. För båda områdena
gäller det omkr. 1200 uppkomna namnet N.,
som från 1579 ingår i benämningen på två
skilda statsbildningar: den fria republiken
Förena d e N. och Spanska N., sedermera
österrikiska N. (jfr Belgien, sp.
1141). De nordliga N:s område beboddes
urspr. av keltiska stammar, som kort före
vår tideräknings början undanträngdes av el.
uppblandades med de germanska stammarna
chauker, friser och bataver (se dessa ord).
Vid tiden för Kr. f. började romarna lägga
under sig dessa trakter, som dock icke
mot-ståndslöst fogade sig (om batavernas resning
69 se C i v i 1 i s). Under den stora
folkvandringen inträngde franker och sachsare och
sammansmälte med den i de mell. och s.
landsdelarna boende romaniserade befolkningen
men lyckades däremot icke inkräkta på
frisernas självständighet. På 700-talet befästes
kristendomen, huvudsaki. genom engelska
missionärer (främst Willibrord). Efter att
omkr. 800 ha införlivats med Karolingiska
riket kom större delen av området efter
riks-delningen 843 att som del av Tysk-romerska
riket tillhöra Lothringen och upplöstes
småningom i olika feodalstater, bland vilka
märkas grevskapen Holland och Zeeland. Såväl
de södra som norra N. införlivades med
her-tigdömet Burgund (se d. o., sp. 269) och fingo
av Filip den gode (1465) en gemensam
stän-derförsamling, generalstaterna (se d.
o. 1), med säte i Bryssel. Som en del av »det
burgundiska arvet» kommo de till
habsbur-garna genom Maximilian I, som därav bildade
den burgundiska kretsen av Tyska riket. Karl
V införlivade med denna krets det ö. om
Zui-derzee belägna Friesland, som länge haft
karaktären av ett statsförbund av
riksomedel-bara bonderepubliker. Genom en pragmatisk
sanktion 1549 bestämdes, att alla de nu
förenade nederländska områdena, »de 17
länderna», skulle utgöra en odelbar enhet, som vid
Karl V:s tillbakaträdande och hans rikes
delning kom på den spanska riksdelens lott och
ärvdes av Filip II. Under Karl V :s regering
hade N. upplevat en period av storartad
materiell blomstring; icke blott handeln och
industrien utan även jordbruket gjorde stora
framsteg. Hans tid var betydelsefull även
därigenom, att protestantismen då inträngde i
landet. Den av Luther och Zwingli ledda
reformationen vann mycket raskt insteg bland
de högre klasserna, medan de lägre visade sig
mottagliga för anabaptistiska rörelser. De
stränga förföljelser, för vilka protestanterna
redan under Karls tid utsattes, fortsattes med
anlitande av inkvisitionens grymmaste
pino-redskap av Filip II, som tillika vände sig
mot ständernas hävdvunna, av bl. a. »det
stora privilegiet» av 1477 garanterade
maktställning och strävade att upprätta en
absolut monarki. Mot den kungliga politiken, som
företräddes av Filips ståthållare i N., hans
halvsyster Margareta av Parma (se
d. o.), till en början med kardinal Granvella
(se d. o.) som rådgivare, opponerade sig
förgäves det undanskjutna statsrådets medl.,
bland vilka märktes Vilhelm av Oranien samt
grevarna Egmont och Hoorn (se dessa ord).
Till frihetens värn bildades 1565 ett förbund,
som följ, år beseglades genom den s. k.
kompromissen (se M a r n i x). Ett calvinistiskt
upplopp i Flandern föranledde Filip att 1567
sända hertigen av A 1 b a (se d. o.) till N. såsom
diktator. Dennes hårda regemente,
kännetecknat bl. a. av conseil des trorMes,
»blodsdomstolen» el. »blodsrådet», framkallade 1572 den
resning, som Filip velat undgå,
nederländska frihetskriget (1572—1648).
De drivande krafterna kommo från de n.
provinsernas köpstäder och calvinistiska
församlingar, och ledningen övertogs av
ståthållaren i Holland och Zeeland Vilhelm av
Oranien, som till en början främst
riktade sig mot Alba och dennes
styrelsemetoder. När efter dennes tillbakaträdande 1573
det spanska soldatväldet icke mildrades (bl.
a. utsattes Antwerpen 1576 för en
ödeläggande plundring), trädde för en tid motsättningen
mellan de protestantiska nord- och de
katolska sydprovinserna tillbaka. Genom p
a-cif ikationen i Gent (8 nov. 1576)
förmåddes de senare att ansluta sig till
kampen mot spanjorerna, ehuru Filips överhöghet
fortfarande erkändes. Men när Filip genom
sin statskloke ståthållare Alessandro
F a r n e s e (se d. o.) lyckats förmå dessa till
en separat uppgörelse, togo nordprovinserna
saken i egen hand. Genom unionen i U
t-recht (29 jan. 1579) sammanslöto sig
provinserna Holland, Zeeland, Utrecht
och G el d er 1 a nd till ett försvarsförbund,
till vilket senare anslöto sig även G r
o-ningen, Friesland och Overijsel.
1581 uppsade de Filip tro och lydnad. De sju
provinserna, nu sammanslutna till den
fede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
