Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nederländerna, Holland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Nederländerna (Historia)
850
rativa republiken Förenade N. (holl.
Ver-eenichde Nederlanden; 1581—1795), fortsatte
med beslutsamhet kampen mot Spanien.
Sedan Vilhelm 1584 fallit för mördarhand,
övertogs den militära ledningen av hans son
Moritz (se d. o.), en man med lysande
fältherreegenskaper. Den politiska makten
låg hos provinsernas generalstater i Haag,
vilkas beslut i praktiken kommo att
dirigeras av Hollands stater och deras
sekreterare (med titeln landsadvokat, senare
rådspensionär). I landsadvokaten Johan van
O 1 d e n b a r n e v e 1 d (se d. o.) fick den nya
staten en synnerligen framstående politisk
ledare. Dess självständighet fick genom hans
och Moritz’ gemensamma ansträngningar ett
första erkännande genom en allians med
Frankrike och England 1596, och 1609
genomdrevs en vapenvila med Spanien på 12 år
med för N. fördelaktiga villkor.
Icke minst genom krigiska framgångar,
även till sjöss, kunde N. utveckla sina tidigt
visade merkantila intressen, och republiken
blev inom kort en kommersiell stormakt. Dess
ostindiska kompani (upprättat 1602) erövrade
portugisiska besittningar i Asien och
grundläde ett betydande kolonialvälde, vars
medelpunkt inom kort blev Batavia på Java;
Amsterdam blev Europas förnämsta handelsstad,
och de holländska flottorna behärskade
haven; inom östersjöhandeln dominerade
holländarna fullständigt. Republikens politiska
och ekonomiska maktutveckling åtföljdes av
storartad blomstring inom vetenskap, konst
och litteratur. Lärde och konstnärer funnos
i mängd, och univ. i Leiden (grundlagt 1575),
landets andliga medelpunkt, fick ett
vidsträckt rykte.
Med Oldenbarneveld och Moritz som
förgrundsfigurer framträdde snart starka inre
slitningar, delvis på religiös grund, delvis
beroende på statsförbundets egenartade
författning, framför allt karakteriserad av de
särskilda provinsernas utpräglade
självständighet. Generalstaternas beslut måste, för att
vara bindande, bekräftas av varje särskild
provins. Oldenbarnevelds maktställning
stöddes av städernas mäktiga
köpmannaaristokrati, som strängt fasthöll vid den
provinsiella partikularismen, ville värna om
republiken och i religiöst hänseende närmade sig
arminianerna (se d. o.). Häremot framväxte
en folklig, strängt calvinistisk opposition,
som med starka sympatier omfattade tanken
på en oranisk monarki. Striden avgjordes till
Moritz’ förmån, i det att Oldenbarneveld 1619
blev dömd och avrättad och den calvinistiska
ortodoxiens välde 1618 fastslogs av en synod
i Dordrecht. Den monarkiska tanken syntes
också, om ej till namnet, ha fått
övertaget, då efter Moritz’ död 1625 hans bror
Fredrik Henrik (sed. o.) fick både den
politiska och militära ledningen. Han ledde
(till sin död 1647) framgångsrikt den 1621
ånyo utbrutna kampen mot Spanien, som
fördes som ett led i trettioåriga kriget och i
westfaliska freden 1648 fick sin avslutning
med att N :s oavhängighet erkändes. Då hans
son Vilhelm II efter ett försök att föra
monarkien till seger plötsligt avled, ingrep
emellertid det oligarkiska partiet kraftigt till
republikens räddning. En unionsförsamling i
Haag 1651 (Groote vergadering) fastslog
författningens republikanska och
partikularisti-ska karaktär, och genom den på grund av
en överenskommelse med Oliver Cromwell
fastställda seklusionsakten uteslöts
oraniska huset från alla ämbeten. I samma
anda utfärdades av Hollands ständer det s. k.
eviga ediktet (1667), som sedermera
(1670) bekräftades av generalstaterna och som
innehöll, att ståthållarvärdighet för alltid
skulle skiljas från befälet över hären och
flottan. Att styrelsen, trots författningen,
fick någon enhet och fasthet berodde därpå,
att en utmärkt statsman åter fick ledningen
inom republiken, Johan De W i tt (se d.
o.). I två krig (1652—54 och 1665—67) med
England sökte N. värna sina
handelsintressen och sitt herravälde på havet, och genom
sitt ingripande mot Karl X Gustav under
dennes polska och danska krig skyddade de sina
handelsintressen i Östersjön. N:s deltagande
i trippelalliansen med Sverige och England
1668 föranledde Ludvig XIV att 1672 gå till
angrepp. Den yttre faran framkallade en
folkrörelse mot det aristokratiska partiet,
som försummat att sörja för landets försvar.
De Witt mördades, och landets
självständighet räddades av den till ståthållare valde
prins Vilhelm (III) av Oranien (se V i
1-h e 1 m, engelska konungar, 3), som gjorde
fiendens segrar gagnlösa och organiserade
Europas motstånd mot Ludvigs
universalmo-narkiska strävanden. N. stödde troget
Vilhelm i dennes europeiska politik, även sedan
han 1688 blivit konung av England, och efter
hans död 1702 fortsattes den franskfientliga
orienteringen under ledning av Hollands
»storpensionär» H e i n s i u s (se d. o.), som
övertog styrelsen och återgav det
aristokratiska partiet dess härskarställning. Den på
spanska tronföljdskriget (se d. o.)
följande Utrechtfreden skänkte dock N.
knappast några fördelar, och inom kort
framträdde starkt krigets förödande verkningar
i form av stor nedgång för handeln och
industrien.
När N. inblandades i österrikiska
tronföljdskriget (se d. o.), kommo
Oranierna ånyo till makten med Vilhelm
IV (se d. o.), som gjordes till ståthållare
över Förenade N. med ärftlig makt.
Under denne och hans son Vilhelm V (se
d. o.) fortskred emellertid förfallet, som
befordrades genom ett krig med England 1780
—84, då N. gjorde kännbara koloniala
förluster, och genom inbördes fejder. Landet
blev lätt ett byte för de franska
revolutions-arméerna, och 1795 konstituerades N. som
Bataviska republiken (1795—1806).
Den gamla provinsförfattningen avskaffades,
och N. blevo en helstat med en författning
(av 1798) fullständigt efter franskt mönster.
N. blevo ett franskt lydland, som av
Napoleon förvandlades till konungariket
Holland (1806—10) och fick dennes
broder Ludvig (se Bonaparte, Louis) till
konung. Vid dennes abdikation 1810
införlivades N. helt med Frankrike, men redan
1813 vid Napoleons fall tog det franska
väldet slut. Vilhelm V:s son Vilhelm övertog
styrelsen och blev under namnet Vilhelm
I (reg. 1815—40) konung i det av Wienkon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
