Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nederländska Indien - Nederländska litteraturen - Nederländska skolan - Nederländska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nederländska litteraturen—Nederländska språket
853
diè), nederländsk besittning på Malajiska
öarna och Nya Guinea. Det delas
administrativt i två områden: 1) Java med Madoera;
131,677 kvkm, 41,563,460 inv., därav 191,134
européer (1930), och 2) yttre besittningar
(holl. buitengewesten), bestående av Sumatra,
Banka, Billiton, Riouwarkipelagen, s.och större
delen av Borneo, Celebes, Små Sundaöarna
utom ö. Timor, Moluckerna och n. v. Nya
Guinea; 1,766,181 kvkm, 15,390,809 inv. (1927).
Befolkningen lever huvudsaki. av ris och
maniok. På Java utgjorde 1929 skörden av ris
6,217,235 ton och av maniok 5,128.800 ton.
Av exportvaror producerades 2,946,435 ton
socker och 456,869 ton copra samt från hela
kolonialområdet 261,494 ton gummi, därav
66,834 från Java. Hela N. styres av en
generalguvernör, som vid sin sida har ett råd på
5 pers., vilket dock icke har beslutande
myndighet. Generalguvernör och råd utses av
nederländska regeringen. De olika kolonierna
styras dels direkt av guvernörer, dels av
inhemska furstar under kontroll av
generalguvernören. 1918 inrättades ett volksraad av
dels valda, dels av regeringen i kolonien
utsedda medl., vilket skulle yttra sig om
budgeten. 1926 fick det rätt att tills, m.
generalguvernören deltaga i lagstiftningen. Om
naturförhållanden, befolkning och näringsliv
se f. ö. Malajiska öarna samt de
särskilda öarna och områdena. Litt.: Se
Nederländerna och under huvudöarna; jfr
»Encyclopædie van Nederlandsch-Indie» (2:a
uppl., 4 dir, 1917—21) och Ch. Sjögren.
»Holländska Indien» (1922).
Nederländska litteraturen, se
Holländska litteraturen.
Nederländska skolan. 1. (Mus.) Den ledande
kretsen av tonsättare inom den polyfona
musiken på 1400- och 1500-talet. Av hithörande
tonsättare märkas G. Dufay i Cambrai 1450
—70, Okeghem och Obrecht i Paris 1570—90,
Josquin des Prez i Paris (d. 1521), Gombert
m. fl. i Madrid 1530—60 samt Lasso i
München 1560—90. N. utbildade framför allt
kontrapunkten över en viss given cantus
fir-mus (te’nor). Fjärde skolan odlade även den
homofona satsen, och man skrev då gärna
naturalistiska tonmålningar. Med Lasso nådde
hela stilen sin höjdpunkt. T. N.
2. (Krigsv.) Se Befästning skons t,
sp. 1105.
Nederländska språket talas i konungariket
Nederländerna och den germanska deien av
Belgien. Språket i Holland kallas vanl.
holländska och i Belgien flamländska.
Nederländska talas dessutom i vissa
kolonialområden, främst Sydafrika (het afrikaansch,
sv. kapholländska), dock uppblandad med
malajiska och portugisiska element. Det äldsta
nederländska språkskedet (till omkr. 1200)
kallas fornlågfrankiska el. fornnederländska,
det mellersta kallas medelnederländska (omkr.
1200—4500) och har rik litteratur (se F 1 a
m-ländska språket och litteraturen
och Holländska litteraturen).
Därpå följer nynederländskan. Det
nederländska folkspråket sönderfaller i flera med
varandra ofta starkt blandade dialekter, vilka
efter de olika stammarna fördelas på tre
huvudgrupper, den frankiska (s. Holland,
Väst- och Östflandern, Brabant, Limburg),
854
frisiska (särskilt i n. vid kusten och på öarna)
och saxiska (i det gamla grevskapet
Züt-phen, i Salland och Twente samt ö. Drente).
Under medeltiden stod det sydnederländska
området, särskilt Flandern, på en högre
kulturnivå än det nordnederländska, varför det
nederländska litterära språket haft sin
utgångspunkt i v. Belgien. Det moderna
holländska riksspråket har dock, låt vara med
starka flamländska inslag, väsentligen
uppbyggts på det skriftspråk, som under
1500-och 1600-talet utbildade sig i prov. Holland,
alltså på frankiskt dialektområde, på vilket
dock även andra dialekter, främst frisiskan,
utövat starkt inflytande. På grund av den
frankiska grundstommen ha holländskan och
flamländskan nära släktskap med tyskan,
särskilt de lågfrankiska dialekterna i n.
Rhen-landet. Bland likheterna i vokalismen mellan
n. och tyskan märkas ie (uttalat i) i t. ex.
nederl. bieden, gieten och ty. biet en, giessen
samt u, resp, oe av äldre uo i t. ex. nederl.
boek, ty. Buch. Med plattyskan delar n. bl. a.
övergången av kort i till é i öppen stavelse
(jfr ty. wissen, nederl. och plattyska wéten).
Det holländska riksspråket har för sin nuv.
gestalt att tacka enhetssträvanden under
senare medeltid och särskilt renässansen.
Av grundläggande betydelse voro Pontus de
Heuiter (1535—1602), Dirck Coornhert (1522
—90), Hendrick Spieghel (1549—1619), vars
»Twe-Spraack van de nederduitsche
letter-kunst» (1584) är den första holländska
grammatiken. Prosaspråket utbildades av Hooft
och Huygens och det poetiska språket av
Vondel (1587—1679), vilka även genom sina
puristiska strävanden kraftigt inverkat på
utvecklingen. Den moderna holländskan har
liksom nyisländskan i vidaste omfattning
ersatt främmande ord, särskilt abstrakta, med
nybildade inhemska, t. ex. för idé: denkbeeld,
för filosofi: wijsbegeerte, för matematik:
wis-kunde, för kemi: scheikunde o. s. v. Av stor
vikt för holländskans vetenskapliga
bearbetning blev stiftandet av Maatschappij van
nederlandsche letterkunde (1766 i
Lei-den, publikation sedan 1881 Tijdschrift
voor Nederlandsche Taal- en Letterkunde).
Av betydelse för moderna strävanden att göra
riksspråket enhetligt och att närmare
sammanknyta språket i n. och s. även
ortogra-fiskt voro den flamländska rörelsen i
Belgien och det stora ordboksföretaget
»Woor-denboek der nederlandsche taal» (1851 ff.;
1930 ha utkommit A—S och delar av T.) —
Några uttalsregler: I. Konsonantismen:
vit. ex. vader och leven står fonetiskt
mellan f och v, i det att ljudet börjar tonlöst
och med spänning av underläppen övergår till
tonande v; mellan tonande (företrädesvis)
och tonlös artikulation oscillerar också det
alltid spirantiska g i vragen, goed‘, s är
det tonlösa, z det tonande s-ljudet; sch
uttalas i slutet av ord som s, i början av ord
som s plus ch (acå-Laut); f, s och ch uttalas
tonande framför b och d (t. ex. i liefde, uttalat
llvde); k, p, t sakna såsom i franskan
aspiration och bli tonande (b, d, g) framför b och d
(t. ex. i (zakdoek); b och d uttalas i slutet av
ord som i tyskan; i st f. v och z skrivas och
uttalas i detta fall f och s (leven, lezen men
leef- och lees-). II. Vokalismen: eu ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
