Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nerman, Gustaf Magnus - Nerman, Ture - Nernst, Walter - Nero (romersk kejsare, Lucius Domitius Ahenobarbus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Nerman, T.—Nero
888
en mycket produktiv skriftställare i tekniska
frågor och utgav (jämte A. V. Edelsvärd)
Tidskrift för Byggnadskonst och
Ingenjörs-vetenskap 1859—70. G. H-r.
Nerman, Ture, författare (f. 1886 18/5),
hror till B. N. och E. N. Fil. kand, i Uppsala
1908, red. av Nya Samhället i Sundsvall 1910
—15 och av Folkets Dagblad Politiken 1916
—17. N. debuterade 1909 med diktsamlingen
»Nidvisor och solsalmer», följd av
»Kvinno-kväden» (1910), »I brynja och brånad» (1913),
»Fruntimmer» (1918), »Massornas dag» (1919),
»Nog föder Gud höken» (1927) m. fl. 1930
utkom »Samlad vers», I—IV. N. har den
omedelbara versifikatoriska och lyriska
talangen; hans vers är osökt talspråk med
Heine som mönster; hans erotiska dikter,
gärna från student- och arbetarkvartermiljö,
kunna vara självsvåldiga men uttrycka
övervägande friska känslor ur ungdomslivet. Åt
hans agitatoriska dikter kan social
medkänsla ge poetiskt värde. N. har med förtjänst
tolkat Heine i »Valda verk», I—III (1926—
29). Han har vidare utgivit romanen »Fem
friska» (1924), biografien »Cyrano de
Ber-gerac» (1919), de kulturhistoriska
skildringarna »Farfars fästmansbrev» (1926) och »En
präst av gamla stammen» (1928). 1930
utgav han i »Småskrifter» en samling av sina
polemiska broschyrer och artiklar. Han är
sedan 1930 medlem av Första kammaren
(kommunist). J. L-t.
Nernst, Walter, tysk fysiker och
fysikalisk kemist (f. 1864), prof, i fysikalisk kemi
vid Berlins univ. 1905—22, president vid
Phy-sikalisch-technische Reichsanstalt i
Char-lottenburg 1922—24,
från 1924 prof, i
fysik vid Berlins univ.
Den av J. H. van’t
Hoff och S. Arrhenius
grundade fysikaliska
kemien har i N. haft
sin mest mångsidigt
verksamme
representant, vars betydelse
för denna vetenskaps
utveckling är
jämförlig med dess
upphovsmäns. N:s forskning,
som alltid betonat den
fysikaliska sidan av de frågor den behandlat,
har på senare tid fört honom över till den
rena fysiken och särskilt till de av M. Planck,
A. Einstein och P. Debye representerade
riktningarna. Av N:s utomordentligt rika
produktion, vari han inriktat sig på centrala
problem inom så gott som alla områden av
den fysikaliska kemien, må här framhållas:
teorien för de galvaniska elementen (1889),
fördelningen av ett ämne mellan två
lösningsmedel (1891), bestämningen av
dielektricitets-konstanter och deras samband med
elektroly-tisk dissociation (1893), fryspunkten av
utspädda lösningar (1894). 1897 konstruerade
han den efter honom uppkallade
Nernstlam-pan, som fick stor användning men snart
utträngdes av metalltrådslampan. 1903 utförde
N. bestämning av molekylvikterna av vissa
salter vid mycket höga temp. och leddes
härifrån över till sina vetenskapligt och
praktiskt banbrytande undersökningar över jäm-
vikt vid gasreaktioner, ss. bildningen av
kväveoxid, ammoniak, kolsyra och vattenånga
(1904—10). 1906 uppställde N. ett värme-
teorem, av honom själv betraktat som
värmeteoriens tredje huvudsats, vilket ger en
möjlighet att beräkna kemiska reaktioners
jäm-viktskonstanter ur de ingående ämnenas spec.
värmen och reaktionsvärmet. Under de senare
åren har N. återgått till rent fysikaliska,
särskilt akustiska, problem. N. har utgivit
den utmärkta läroboken »Theoretische
Che-mie» (1893; ll:e—15:e uppl. 1926; övers, till
flera främmande språk), »Einführung in die
mathematische Behandlung der
Naturwissen-schaften» (1895; tills, m. A. Schönflies; 11 :e
uppl. med Orthmann 1931). Sina
termokemiska och termodynamiska arbeten har han
sammanfattat i »Die theoretischen und
experimentellen Grundlagen des neuen
Wärme-satzes» (1918). Av 1921 är en monogr. av
kosmogoniskt innehåll: »Das Weltgebäude
im Lichte neuerer Forschung». 1921 erhöll
N. Nobelpriset i kemi. Led av sv. Vet.-akad.
(1919). S. A-s. (H. E.)
Ne’ro, romersk kejsare (37—68 e. Kr.),
hette urspr. L u c i u s Domitius A h e
no-bar bus och var son till Germanicus’
dotter Agrippina d. y. Genom sin moder
härstammade han i
fjärde led från Augustus.
Efter moderns
för-mälning med kejsar
Claudius (49)
adopterades han av denne
(50) och kallades
sedermera Nero
Claudius Caesar
Germanicus. Agrippina
vann för sin son snart
en ställning,
varigenom han undanskymde
Claudius’ son med
Messalina,
Britanni-cus. Han bestämdes på förhand till
beklädande med konsulatet och utrustande med
pro-konsularisk myndighet för hela imperiets
område, varigenom tronföljden ansågs honom
tillförsäkrad, samt förmäldes 53 med
Claudius’ dotter Octavia. Vid Claudius’ död (54)
utropades han till imperator av pretorianerna
och bekräftades i sin värdighet av senaten.
De antika källorna till N :s historia äro i
hög grad påverkade av skvallerlystnaden och
hatet. Från ett och annat av de brott, som
de tillvitat N., torde han alltså kunna
fritagas. Så finnas nog skäl till tveksamhet
inför berättelsen om hur han vid nyss fyllda
sjutton år till sitt tryggande skulle ha låtit
förgifta sin styvbror Britannicus. Sedan
barndomen stod N. i det hela högt i gunst
hos den stora massan av sina undersåtar, och
under sina första regeringsår väckte han
även tillfredsställelse inom de högre stånden
i Rom. Det inflytande, som företrädaren
medgivit vissa förtroendemän bland sina
frigivna, ersattes nu med den ledning, som den
unge monarken fann hos sin
pretorianpre-fekt Afranius Burrus och sin lärare
skriftställaren Annaeus Seneca. — Svårigheter
uppkommo genom förhållandet till Agrippina,
som ieke ville uppge sin maktställning.
Slitningar dem emellan föranleddes även genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
