Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nero (romersk kejsare, Lucius Domitius Ahenobarbus) - Nerophis - Nerthus - Nertjinsk - Nertjinsk Zavodskoj - Neruda, Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Nerophis—Neruda, F.
890
Agrippinas motstånd mot N :s förmälning med
den sköna Poppaea Sabina, förut maka till
Salvius Otho. Slutligen bragte N. sin moder
om livet (59) under ett besök, som hon gjorde
hos honom i Kampanien. Skilsmässan från
Octavia och giftermålet med Poppaea dröjde
likväl till år 62. Då förvisades Octavia till
ön Pandateria och blev där dödad.
Liknande grymheter förekommo efter
mordet på Agrippina ymnigt under N:s regering
och gåvo den väsentligen dess prägel.
Missnöjet med kejsaren växte i hög grad, då år
62 Burrus avled och Seneca lämnade hovet
och sin rådgivarställning. Som N:s främste
rådgivare framträdde nu Sofonius Tigellinus,
den ene av de pretorianprefekter, som trätt
i Burrus’ ställe. Ogärningarnas antal ökades,
och N :s slöseri väckte mot slutet av hans
regering ovilja även i provinserna. Redan
tidigare hade N. givit, som man ansåg,
överdrivna uttryck åt sitt intresse icke blott för
skaldekonsten • utan även för kappkörning
och en sångares och citterspelares värv. Han
instiftade bl. a. de s. k. neronea, en romersk
motsvarighet till de grekiska nationella
festspelen, avsedda att upprepas vart femte år.
Efter mer enskilda prov på sina konstnärliga
framsteg uppträdde han offentligt på en
teater i Neapel som kitharod år 64, i varje fall
till ringa förmån för sin kejserliga värdighet.
S. å. utbröt i Rom en svår eldsvåda, som
härjade staden i nio dygn. Den
omständigheten, att kejsaren icke personligen visade sig
vid släckningen utan åsåg branden från sitt
palats på Palatinen, gav upphov till
rykten, att olyckan avsiktligen föranletts av
honom. De säkert grundlösa beskyllningarna
ansågos sedermera få ett stöd däri, att N.
delvis använde den genom branden frilagda
platsen för påbörjande av en tvärs över Rom
gående palatsanläggning, domus aurea (det
gyllene huset). Misstankarna sökte N.
undanröja genom att som de skyldiga framställa de
kristna i Rom, som nu f. ggn utsattes för
förföljelse. — Är 65 upptäcktes den första
sammansvärjningen mot N. Dess förnämste man
var konsularen C. Calpurnius Piso, åt
vilken imperatorsvärdigheten tillämnades.
Upptäckten föranledde massor av avrättningar.
Piso, Seneca och hans brorson den unge
skalden Lucanus fingo själva giva sig döden.
Efter att ha undgått en ny komplott mot sitt
liv begav sig N. år 67 ut på sin
uppseendeväckande konstresa till Grekland, varunder
han vann pris både som cittersångare,
tragisk skådespelare och körsven.
Våren 68 höjdes upprorsfanan av en
ståthållare i Gallien, lulius Vindex. Till honom
slöt sig den åldrige ståthållaren i
Nordspa-nien, Sulpicius Galba. Vindex blev slagen av
de trupper, som fördes mot honom av
Vergi-nius Rufus, ståthållaren i övre Germanien,
och gav sig själv döden, men därpå slöto sig
de segrande trupperna till resningen. I Rom
övergavs N. av alla; den ene gardesprefekten,
Nymphidius Sabinus, förmådde pretorianerna
att utropa Galba till kejsare, senaten
bekräftade valet och förklarade N. i akt. Denne
lät då döda sig av en slav. Poppaea Sabina
hade dött några år förut, enl. i Rom gängse
mening till följd av en misshandel, som N.
låtit henne undergå; några författare trodde
sig kunna meddela, att han förgiftat henne.
En dotter, som hon fött honom, dog i späd
ålder. Vid sin död var N. för tredje gången gift.
I det yttre hade riket i det hela lugn under
N :s tid. Ett uppror i Britannien nedslogs av
Suetonius Paullinus, och ett fälttåg fördes i
Armenien, där Domitius Corbulo särskilt
utmärkte sig; av N. lönades han under dennes
grekiska resa med döden. Är 67 utbröt ett
uppror i Judéen; för att kuva det sändes
Ves-pasianus, som snart skulle bestiga N:s tron
Litt.: V. Rydberg, »Romerske kejsare i
marmor» (i »Romerska dagar», 1877); J. P.
Weisse, »Populære forelæsninger over
Tibe-rius og N.» (1882); H. Dessau, »Geschichte
der römischen Kaiserzeit», II: 1 (1926). E. St.
Neröphis, zool., se Hav snålsläkte t.
Ne’rthus var enl. Tacitus (»Germania», kap.
40) en jordens gudinna, som gemensamt
dyrkades av sju germanska stammar i s.
Jylland. På en ö i havet fanns en helig lund
och i den en invigd, omhöljd vagn, som blott
prästen fick röra. Då han märkte, att
gudinnan var tillstädes i helgedomen, följde han
henne med djup vördnad, medan hennes vagn
drogs av kor. Glädjefester firades på alla
de orter, som gudinnan värdigades besöka.
Fred rådde, vapnen voro undangömda, tills
prästen förde gudinnan tillbaka till
helgedomen. Därpå tvättades vagnen och
för-hängena och gudinnan själv i en avsides
liggande sjö. De slavar, som tjänstgjorde
därvid, dränktes genast i samma sjö. —
Gudinnans festliga kringfärd och tvagning
inneburo en fruktbarhetsrit, vartill motsvarigheter
finnas hos vitt skilda folk. En isl. berättelse
omtalar liknande dyrkan av guden Frej i
Sverige. N. återger ett germanskt Nerthuz, en
äldre form av Njord (se d. o.). Jfr Hertha
och Mytologi, sp. 574. B-e. (E. W-én.)
Nertjinsk [nje^tfinsk], stad i
Transbajka-lien, Fjärran österns område, 5 km från
Nertja; 6,545 inv. (1926). Träindustri. N. var
förr illa beryktat som förvisningsort. — IN.
slöts 1689 det första gränsfördraget mellan
Kina och Ryssland (jfr A m u r, sp. 883).
Nertjinsk Zavodskoj [njezrtfinsk [-zavat-skå’j],-] {+zavat-
skå’j],+} stad och silvergruva i Transbajkalien,
315 km ö. om Nertjinsk; 3,153 inv. (1926). I
N:s gruvdistrikt finnas silver-, bly-, zink-,
tenn- och järnmalm samt guldsand.
Stordriften i distriktet ligger sedan 1907 nere men
skall enl. femårsplanen återupptagas.
Ne’ruda [sv. uttal nerü’da], Franz,
violon-cellist och dirigent av märisk härkomst (1843—
1915), bror till Wilma N. Var född i Brünn,
företog som helt ung konsertresor med sina
båda syskon (se nedan)
och slog sig på
1860-talet ned i Köpenhamn,
där han 1864—76 var
medlem av
hovkapellet samt 1868
grundade Kammarmusik-föreningen och 1870 en
egen kvartett (med A.
Svendsen, Holger
Möller och Chr. Petersen),
vilka för
kammarmusiken i Danmark
ble-vo av största
betydelse. N. företog även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
