Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nervsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
899
Nervsystem
900
ändringar i muskler och senor, vilket utgör
en viktig integrerande del i vårt balanssinne.
Den jämförande anatomiska forskningen har
ådagalagt, att receptorerna hos ryggradsdjur
äro principiellt desamma. Alla ryggradsdjur
ha i stort sett samma sinnesorgan. En hund
el. en katt har t. o. m. finare hörsel, skarpare
syn och mera fulländat luktsinne än
människan. Det mänskliga n:s överlägsenhet över
djurens beror sålunda icke på de perifera
sinnesorganens överlägsenhet utan på den större
möjlighet till kombinationer mellan
sinnesintrycken, som nå det mänskliga n. Detta
betingas främst av den mänskliga
hjärnhemi-sfärens starka utveckling (se H j ä r n a). Vad
som särskilt befrämjat människans förmåga
att orientera sig i tillvaron eller m. a. o.
hennes själsliga supremati är å ena sidan
utvecklingen av den mänskliga handen
med dess högt uppdrivna
rörelsemöjligheter och starkt förfinade känsel, vilket gör,
att den blivit ett av människans förnämsta
orienteringsorgan, som kan jämställas
praktiskt taget med vilket sinnesorgan som helst,
å andra sidan det stereoskopiska
seendet. Detta senare innebär, att genom
ögonens riktande framåt vi, i motsats mot
djuren, kunna registrera olika optiska
infallsvinklar av de föremål, som vi se,
varigenom vi få en förmåga att uppfatta tredje
dimensionen (djupseende) i betydligt mera
fulländad grad än de varelser, som ha ögonen
riktade åt sidorna. Samordnandet av alla
nervimpulser sker i hela centrala n. men
alldeles särskilt i huvudändan, d. v. s. i
hjärnan. Man har beräknat, att det finns omkr.
12,000,000,000 nervceller i den mänskliga
hjärnan och mer än hälften av dessa el.
9,200,000.000 finnas i hjärnbarken (se H j ä
r-n a). Då varje nervcell är rikligt försedd med
utlöpare, som förgrena sig och stå i kontakt
med andra nervceller efter bestämda
lagbundna principer, så bli
kombinationsmöjligheterna i det funktionella samarbetet mellan
alla dessa nervceller absolut oöverskådliga.
På detta sätt får n. en oerhörd förmåga att
registrera yttre impulser och en fulländad
adaptationsförmåga. Denna mäktiga massa
kan vara lämpad att avlagra de impulser,
som successivt nå den, en fysikalisk process,
som vi kalla minne. De avlagrade
minnesbilderna, vare sig aktuella el.
inaktiverade, utgöra jämte nuets impulser (den
aktuella upplevelsen) hela medvetandets
innehåll. Detta är framför allt knutet till
nervsystemet. S. I-r.
N. utgöres av ledningsbanor
(nervbanor), sammansatta av nervceller och
nervtrådar (jfr Nerver och
Nervvävnad). Begynnelsepunkterna till dessa
banor äro receptorerna,
retningsmot-tagarna på kroppsytan, i de perifera
sinnesorganen, i huden och de ytliga slemhinnorna
och i kroppens inre. Som nervbanornas
slutpunkter kunna betraktas n e r v ä n
d-apparaterna i de särskilda organen,
muskler och körtlar, vilkas verksamhet
regleras genom n. Dettas centrala delar hos
människan äro: ryggmärgen,
förlängda märgen, s to r h j ä r n sga ngl ie
r-na, storhjärnsbarken. Vid art.
Människan (bild 6) avbildas människokroppens
centrala n. och därifrån utgående nerver. 1
själva verket är nervtråden endast en
utlöpare (axelcylinder utlöpare) från en
nervcell, som dessutom äger en el. flera andra
utlöpare, s. k. trädutskott, dendriter.
Såväl axelcylinderutlöparen (nervtråden) som
dendriterna lösa upp sig i fina
ändförgre-ningar (se G a n g 1 i e c e 11 e r). Tänker man
sig dessa ändförgreningar av en nervtråd i
kontakt med motsv. bildningar på en dendrit,
tillhörande en annan gangliecell, så
framträder en bild av nervtrådarnas hopkoppling till
en nervbana. Erinrar man sig tillika, att en
nervcell har flera dendriter, som samtliga stå
i beröring med axelcylinderutlöpare från
andra nervceller, får man bilden av
nervbanornas förbindelser med varandra klar för sig.
En gangliecell med tillhörande utlöpare
kallas n e u r o n (se d. o., med bild). En
nervbana består av flera neuron, kopplade efter
varandra. Men ett och samma neuron kan
ingå som ett led i flera olika nervbanor. Vi
tänka oss nu en centripetal bana från
recep-torer, belägna någonstädes i sinnesytan
(sammanfattningen av alla utifrån
tillgängliga sinnesorgan) el. i kroppens inre. Banan
förlöper genom de s. k. bakre nervrötterna
in i ryggmärgen, genom denna upp till
förlängda märgen och slutligen till
storhjärnsbarken. Under hela detta förlopp står banan
successivt på olika höjd i centrala n. i
förbindelse med centrifugala banor. Genom
denna anordning kan ett intryck från de
ifrågavarande receptorerna dels överföras till flera
olika reagerande organ (muskler, körtlar),
dels på mångfaldigt sätt kombineras med
samtidiga intryck från andra receptorer.
Rikaste kombinationsmöjligheterna erbjuder
storhjärnsbarken. De rörelser, som man
iakttager hos en individ, äro att hänföra till mer
el. mindre komplicerade retningsprocesser
inom n. I en del fall är sammanhanget
mellan retningen av receptorerna och reaktionen
mycket påtagligt, och man kan ange det ställe
i centrala n., där retningsprocessen från den
centripetala banan överförts till den
centrifugala. Man kallar dessa företeelser r
e-f 1 e x e r (se d. o.). Sticker man en hund i
tassen, drager djuret den hastigt tillbaka.
Denna reaktion kan påvisas, även sedan man
avskilt ryggmärgen från hjärnan. Förstöres
ryggmärgen, utebli reaktionerna. Det är
tydligt, att ryggmärgen förmedlar sambandet
mellan receptorer i huden och vissa muskler.
De motsv. nervbanorna och deras förbindelser
i ryggmärgen kunna uppfattas som delar i
en bestämd nervmekanism, som utgör
betingelsen för de ifrågavarande rörelserna.
Man kan även visa, att samma banor ingå i
andra nervmekanismer, t. ex. i dem, som
förmedla förflyttningsrörelserna. Nervbanorna
och deras mångfaldiga förbindelser utgöra
delar i vissa bestämda nervmekanismer.
Forskningens uppgift har varit att utreda
lokali-sationen av dessa nervmekanismer. I regel
har en dylik mekanism ett mycket utbrett
läge; dess olika delar äro spridda inom n.
I flera fall kan man emellertid påvisa ett
mera begränsat område, inom vilket
mekanismens viktigaste delar äro belägna och vars
förstörande försätter mekanismen i dess
helhet ur funktion. Ett dylikt område brukar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
