Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nescher, Daniel Georg - Nescit occasum - Neslia paniculata, Korndådra - Ness, Loch - Nesselrode, Karl Robert Vasiljevitj von - Nessler, Victor Ernst - Nesslers reagens - Nessos, Nessosdräkt - Nestor (mytologi) - Nestor (munk) - Nestorianer - Nestorius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903
Nescit occasum—Nestorius
904
överinspektör. N. var många år den
ledande inom sällskapet Par Bricole. Han var
insiktsfull samlare av böcker, handskrifter,
kopparstick m. m. N:s boksamling inköptes
1828 för Kungl. bibl:s räkning. De
graverade porträtten av svenskar, den rikaste
samling av detta slag, som funnits, förvärvades av
Karl XIII och skänktes till Kungl. bibi. Jfr
Th. Hagberg i tidskr. Vår Stad 1929. -rn.*
Ne’scit occasum, lat., »den vet ej av
nedgång»; inskrift på Nordstjärneorden.
Ne’slia (el. Vogélia) paniculäta, K o r
n-d å d r a, en till fam. korsblommiga hörande,
ända till 5 dm hög, enårig ört med hela,
oskaftade, pillika blad, små, gula blommor
och klotrunda, nötlika skidor. Förekommer
mindre allmänt på åkrar i s. och mell. Sverige.
Ness, L o c h [lå^ nes], långsträckt sjö i
Glenmoredalen, skotska grevsk. Inverness;
ingår i Kaledoniska kanalens
kommunikationsled. 36 km lång, största djup 230 m;
avflyter till Moray firth genom ån Ness.
Ne’sselrode [-råda], Karl Robert V
a-siljevitj von, greve, rysk statsman (1780
—1862). Var först militär men övergick snart
till diplomatien och var 1812—56 den
verklige chefen för ryska
utrikesdep., först med
titeln statssekr., från
1829 som vicekansler
och från 1844 som
statskansler, en titel,
som N. behöll även
sedan han lämnat
utrikesledningen och
fått plats i riksrådet.
N., som ägde stor
formell skicklighet och
smidig
anpassningsförmåga, stod högt i
gunst hos både
Alex
ander I och Nikolaus I. Under
Wiehkongres-sen, där han var en av Rysslands delegerade,
och följ, stormaktskongresser (s. k. Heliga
alliansens tid) lyckades han bevara ett gott
förhållande till kontinentalmakternas,
särskilt Österrikes och Preussens, statsmän och
diplomater. Han var en avgjord anhängare
av den reaktionära furstepolitikens kamp mot
framträdande frihetsrörelser. I
Orientpoliti-ken var han ett språkrör för Nikolaus’
offensiva meningar, ehuru han personligen, t. ex.
vid Krimkrigets utbrott, ansågs ha förordat
en mindre aggressiv hållning. — Se Th.
Schie-mann, »Geschichte Russlands unter Kaiser
Nikolaus I.» (4 bd, 1904—19); N:s självbiogr.
publicerades 1866; hans brevväxling med
greve Pozzo di Borgo 1814—18 utgavs 1890
—97 i 2 bd, och »Lettres et papiers du
chan-celier comte de N. 1760—1850» utgåvos i 11
bd 1904—12 av A. de Nesselrode. (L-ts.)
Nessler, Victor Ernst, tysk tonsättare
(1841—90), körledare i Leipzig. N. skrev
ef-terklangsromantiska operor; särskilt »Der
Rattenfänger von Hameln» (1870) och »Der
Trompeter von Säckingen» (1884;
»Trumpetaren från Säckingen», Sthlm 1886) blevo
mycket omtyckta. T. N.
Nesslers reagens, ett av den tyske
agrikul-turkemisten Julius Nessler (1827—1905)
uppfunnet reagens, en lösning, avsedd att
uppdaga även de minsta spår av ammoniak.
Ne’ssos, Nessosdräkt, se Herakles, sp. 883.
Ne’stor, grek, myt., son till Neleus (se d. o.),
konung över Pylos på Peloponnesos’ västkust,
en bland Homeros’ hjältar. Han skildras som
en gammal man, som redan ser den tredje
människoåldern men dock äger förmåga att
deltaga i strid och gästabud. Framför allt är
han den vise och vältalige rådgivaren, som
älskar att berätta om sin ungdoms bragder.
Han återvände välbehållen till Pylos, där
Odysséen låter Telemachos mottagas gästfritt
av honom. — N. kallas en vördnadsvärd,
erfaren gubbe eller den äldste inom en viss krets
(t. ex. svenska prästerskapets N.). M. Pn N-n.
Ne’stor, munk, se Nestorskrönikan.
Nestoriäner, anhängare av Nestorius’ (se
d. o.) lära om Kristi person. Sedan denna
avvisats på mötet i Chalkedon 451, fingo n.
till en tid tillflykt i Syrien. När kejsaren
489 upplöste deras huvudborg, skolan i Edessa,
utvandrade de till Persien, där omkr. 500 den
persiska kristna kyrkan blev nestoriansk, med
skolan i Nisibis som nytt centrum. Efter
kyrkospråket kallade de sig nu k al d ei s k a
kristna. Från Persien spriddes deras lära
genom mission till Indien, där de vunno
majoriteten av de T o m a s k r i s t n a (se d. o.),
vidare till Centralasien, varom bl. a. de
berömda Turfanfynden vittna och där*en stor
tatarstam på 1000-talet bildade ett kristet
rike, samt till Kina (630-talet) och till
Arabien (inflytande på islam), över huvud utförde
n. ett betydelsefullt förmedlingsarbete mellan
den grekiska bildningen och österländsk
kultur. På 1200-talet sträckte sig ett nät av
n:s stift från Jerusalem till Peking. Deras
blomstrande kyrka ödelädes emellertid mot
1300-talets slut av Timur-lenk, och n.
till-bakaträngdes mestadels till Kurdistans
bergstrakter. Somliga anslöto sig till ortodoxa
kyrkan, andra närmade sig Rom och blevo
under namnet k a 1 d é e r mot 1600-talets slut
unierade med dess kyrka, dock med bibehållen
grekisk liturgi. Under världskriget
utvandrade många av Persiens n. till Irak. De n.,
som äro oberoende av Rom, ha till andlig
chef en katolik o s-patriark, som nu
residerar i Seleucia (från 1920 Simon XXI);
de förkasta bikt, bilddyrkan och celibat, och
även deras förr ansedda munkväsen har
upphört. Deras antal beräknades före
världskriget till 150.000, efter detsamma till 80,000.
Litt.: Hj. Holmquist, »Kristendomens
historia mellan världskrigen» (1918); F.
Schepe-lern, »Den ældste kristne mission i Kina»
(1916); A. Fortescue, »The lesser eastern
churches» (1913); B. J. Kidd, »The churches
of eastern christendom from 451 to the
present time» (1927); J. Stewart, »Nestorian
missionary enterprise» (1928); J. Richter,
»Mission... in Orient» (2:a uppl. 1930); R.
Janin, »Les églises séparées d’Orient»
(1929). Hj. H-t.
Nesto’rius, patriark i Konstantinopel 428—•
431. Han tillhörde den antiokenska
exeget-skolan och leddes av intresset att hävda
Kristi »sanna mänsklighet». Då han
samtidigt utgick från att Kristus ägde »gudomlig
natur», uppställde han satsen, att Kristus
ägde två självständiga naturer (dyofysitism).
Hans tankegång mynnade ut i ett slags
dubbelväsen. Kyrillos av Alexandria angrep
ho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
