Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Neujd, August Herman - Neukloster - Neukölln - Neuman, Leopold Martin - Neumann, Alfred - Neumann, Angelo - Neumann, Franz Ernst - Neumann, Johann - Neumann, Karl Gottfried - Neumann, Melkior - Neumann-Spallart, Franz Xaver von - Neumark - Neumark, Georg - Neumayer, Georg Balthasar von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Neujd—Neumayer
912
Neujd [nöjd], August Herman,
skulptör (1872—1931). Studerade i Stockholm och
i Paris, var verksam i Stockholm även som
lärare vid Tekniska skolan. Utförde
genrefigurer och grupper: »Potatisplockerska»,
»Före badet», »Stina», »Kyssen» m. fl. i
marmor, porslin, trä o. a. material, kerainiska
arbeten, dekorativ skulptur. Representerad i
Nationalmuseum, Thielska galleriet, museer
i Göteborg, Budapest m. fl. G-g N.
Neukloster [nåiklå/stor], köping i
fristaten Mecklenburg-Schwerin, 15 km s. ö. om
Wismar; 2,354 inv. (1925). N. med område
var som en till Wismar ansluten enklav
svensk besittning 1648—1803 (formellt till
1903; jfr Wismar) och hörde 1654—89 till
exdrottning Kristinas underhållsländer. T. S-g.
Neukölln [nffi’köln], sydöstlig
industristadsdel i Berlin; 271,330 inv. (1925); bildar
förvaltningsdistrikt n:r 14. Före
införlivandet 1920 i Gross-Berlin var samhället, som till
1912 hette R i x d o r f, från 1899 egen stad.
Neuman [nö’j-], Leopold Martin,
botanist (1852—1922), lektor i Sundsvall 1883,
rektor vid högre allm. läroverket i Ystad
1889—-1918. N. var en verksam forskare inom
den floristiska botaniken och lämnade i
talrika skrifter bidrag till kännedomen om
Skandinaviens flora och till utredandet av kritiska
växtsläkten, främst Rubus och Sparganium.
Han utgav även »Sveriges flora» (1901; med
biträde av F. Ahlfvengren) samt, tills, m. L. J.
Wahlstedt och S. S. Murbeck, exsickatverket
»Violae Sueciae exsiccatae» (2 bd, 1886 och
1893). K. A.
Neumann [näi’-], Alfred, tysk författare
(f. 1895), fil. dr, debuterade 1917 med en
diktsamling, slog igenom 1926 med romanen
»Der Teufel» (»Mäster Olivier», 1928), om
Oli-vier Le Dain och Ludvig XI, följd av
»Rebellen» (1927) och »Guerra» (s. å.), om
oroligheterna i Florens 1848, samt av »Der Held»
(1930). N. förenar med ovanlig
gestaltnings-cch berättarkraft psykologisk skärpa. Han
har även skrivit teaterstycken, en monogr.
över A. de Musset (1925) m. m. R-n B.
Neumann [näP-], A n g e 1 o, tysk dirigent
(1838—1910), operadirektör i Leipzig 1876—
82 och från 1885 i Prag. N. samlade en
ypperlig operaensemble (1882), reste med denna
i Europa och gav Wagners »Nibelungenring».
Härigenom drev han en fruktbringande
propaganda för Wagner. T. N.
Neumann [näi’-], Franz Ernst, tysk
fysiker och kristallograf (1798—1895). Blev
1828 e. o. och 1829 ord. prof, i fysik och
mineralogi i Königsberg. I »Beiträge zur
Krystallonomie» (1823) införde N. de viktiga
projektionsmetoderna i kristallografien, och
i »De lege zonarum» (1826) utvecklade han
närmare de lagar, som bestämma
kristallernas yttre form (jfr Kristallograf i).
Snart blev fysiken tyngdpunkten i hans
fors-karverksamhet. N:s arbeten där röra
huvudsaki. ljusets brytning, spec. värme och
elektriska strömmar. Flera av hans
undersökningar lämnade viktiga bidrag till
kännedomen om det lagbundna sambandet mellan
kristallernas form och deras fysikaliska
egenskaper. N. Zn.
Neumann [nåP-], J o h a n n, tysk arkitekt
(1687—1753), en av Tysklands mest betydande
från barocken. Det förnämsta av N:s många
stora byggnadsverk är slottet i Würzburg
(1720—44) med sitt praktfulla trapphus.
Andra betydande arbeten av N. äro
Schön-bornska kapellet vid domen i Würzburg samt
slottet i Bruchsal, vars rokokointeriör visar
hur nära N. stod ett nytt stilskede. Monogr.
av H. Hieber (1924). E. L-k.
Neumann [näi’-], Karl Gottfried.
tysk matematiker (1832—1925), son till F. E.
N. Kallades till prof, i Basel 1863, därefter
i Tübingen och Leipzig. N. utvecklade som
vetenskapsman en produktiv verksamhet,
vars tyngdpunkt var förlagd till den
matematiska fysiken. Här bidrog han i hög grad
att föra fram den s. k. potentialteorien (se
d. o.). Även inom den rena matematiken,
särskilt funktionsteorien, bidrog N. med
bestående resultat. Sålunda lämnade han 1865 en
ingående behandling av de Abelska
integralernas teori. N. grundade 1868 tills, m. Clebsch
tidskr. Mathematische Annalen. T. B.
Neumann [nö’j-], M e 1 k i o r, kirurg,
kammartjänare hos Karl XII (1670—1741). Var
född i Labiau, kom i början av 1690-talet till
Stockholm och deltog som fältskär i Karl
XII:s krig. Han behandlade kungen för hans
benbrott vid Krakau 1702 och för det sår
han ådragit sig kort före slaget vid Poltava
1709 samt tjänstgjorde i Türkiet som
kungens kammartjänare och läkare. N. mottog i
högkvarteret i Tistedalen 1718 Karl XII:s lik
och balsamerade det i Uddevalla. Se uppsats
om N. av V. Djurberg i Karol. Förb:s Årsbok
1912. Djrg.*
Neumann-Spallart [nåFman-Jpa’-], Franz
Xaver von, österrikisk statistiker (1837
—88). Blev 1864 prof, vid handelsakad.
i Wien, 1872 ord. prof, i
nationalekonomi och statistik vid Hochsehule für
Bodenkultur där; en av initiativtagarna till
Internationella statistiska institutet. J. R. N.
Neumark [nål’-], landskap i n. ö.
Branden-burg (se d. o.) på ö. sidan av Oder, med
huvudstaden Küstrin.
Neumark [nåi’-], Georg, tysk
psalmdiktare (1621—81), furstlig bibliotekarie i
Wei-mar, författade som utblottad ung student i
Kiel den trohjärtade tröstepsalmen »Wer nur
den lieben Gott lässt walten» (1641), som han
även tonsatte (sv. psalmen 239). Li.
Neumayer [näl’maiar], Georg
Baltha-s a r von, tysk geofysiker, hydrograf, me
teo-rolog (1826—1909), fil. dr i München, 1850—
54 sjöman och navigationslärare. Grundläde
1857 det magnetiska och meteorologiska
Flag-staffobservatoriet i Melbourne, var dess
föreståndare i nio år och gjorde därunder
vidsträckta forskningsresor i kontinentens inre.
N. fick 1872 anställning vid en då inrättad
hydrografisk byrå i kejserliga amiralitetet i
Berlin, blev 1873 prof, samt grundläde
magnetiska observatoriet i Wilhelmshafen och
1875 Deutsche Seewarte i Hamburg samt
verkade där som direktor till 1903. Genom att
skaffa tyska marinen för navigationen
behövliga vetenskapliga och tekniska hjälpmedel
bidrog N. till Tyska rikets sjö- och
kolonialmaktställning. Genom Deutsche Seewarte
infördes också i Tyskland den moderna
meteorologiens hjälpmedel med dagliga synoptiska
kartor och väderleksutsikter. Kraftigt med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
