Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Niam-niam (Nyam-nyam) - Nianfors - Nias - Nibe - Nibelius, Gustaf - Nibelungenlied - Nibelungenring - Nibelungenstrof - Nicaea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
961
Nianfors—Nicaea
962
Notes and Records 1927); Evans-Pritchard,
»Zande witchcraft» (ibid. 1929). Jfr
Mon-b u 11 u. K. G. L.
Nianfors, socken i mell. Hälsingland,
Enångers tingslag, Gävleborgs län, innanför
kustlandet; 130,80 kvkm, 277 inv. (1931).
Stor-kuperad skogstrakt kring Lilla och Stora
Nians samt Nianåns dal. 207 har åker, 8,674
har skogsmark. Ingår i Njutångers och N.
pastorat i Ärkestiftet, Sundhede kontrakt.
Nias, holländsk ö v. om Sumatra,
tillhörande residentskapet Tapanoeli; omkr. 4,700
kvkm, 159,799 inv., av malajisk ras.
Produktion av ris, copra, tobak, sockerrör m. m.
Nibe, stad i Aalborg amt, n. Jylland, s. om
det breda partiet Nibe bredning av ö.
Limfjorden; 1,951 inv. (1925). Idyllisk
småstad, urspr. fiskläge. Blev stad 1727.
Nibèlius, Gustaf, bisköp (1789—1849).
Han blev präst och docent i Uppsala 1818,
lektor i Västerås 1822, teol. dr 1831 och
kyrkoherde i Eellingsbro 1833. N. utnämndes
1839 till biskop i Västerås och åtnjöt som
stiftschef stort förtroende. Som
riksdagsman (från 1834) uppträdde han utpräglat
självständigt och räknades till
oppositionsmännen. Biogr. av J. W. Sjöqvist (1882). —
Om N:s farbror justitierådet J. E. Palmsvärd
se d. o. HgPl.
Nibelungenlied [nkbeloijenlit], »sången om
niflungarna», den tyska
medeltidslitteraturens stora folkepos, diktat i Bayern eller
Österrike på 1100-talet, besjunger ett
sago-ämne, som tillhört hela den germanska
stammen. — I Worms vid Rhen härskar
burgun-dernas konung Gunther (eddakvädenas
Gunnar) med sina bröder Gernot och Giselher.
Deras syster är den sköna Krimhild
(eddakvädenas Gudrun), den egentliga
huvudpersonen i N. Till henne friar den unge
kungasonen Sigfrid (eddakvädenas Sigurd), som är
herre över niflungarnas olycksbringande skatt.
Han har dödat en drake och genom att bada
i dess blod blivit osårbar utom på en fläck
mellan skuldrorna. Sigfrid hjälper Gunther
att vinna till gemål den stolta, jättestarka
Brunhild(e) av Isenland. Insvept i sin
osyn-lighetskappa står han vid Gunthers sida och
övervinner henne i alla idrottslekar. Hon
måste nu följa Gunther till Worms. Där firar
också Sigfrid sitt bröllop med Krimhild.
Sedan de tolv år levat lyckliga i sitt rike, gästa
de åter fränderna i Worms. De båda
drottningarna råka i tvist om vem som var
ypperst av deras gemåler. Krimhild röjer för
Brunhild, att det var Sigfrid, icke Gunther,
som övervunnit henne. Den kränkta
Brunhild beslutar nu, att Sigfrid skall dö, och
hon förmår Hagen (eddakvädenas Hogne), den
tappraste av burgundernas vasaller, att
utföra ogärningen. Lömskt dödar han Sigfrid
under en jakt; sedan för han nif lungaskatten
till Worms och sänker den i Rhen. Krimhild
ruvar på hämnd. Efter tolv år gifter hon sig
med hunnerkonungen Etzel (eddakvädenas
Atle). Sedan ännu en lång tid förgått, låter
hon Etzel inbjuda burgunderna till en fest
vid sitt hov. Trots onda förebud och Hagens
varning draga de dit i stora skaror.
Krimhild eggar hunnerna till anfall, alla
burgunderna falla i striden, utom Gunther och
Ha
gen, men också de besegras och fängslas av
Didrik av Bern. Hagen vägrar att yppa för
Krimhild var skatten är gömd, så länge hans
herre lever. Krimhild låter då halshugga sin
egen bror och bär in hans huvud till Hagen.
Skadeglad vägrar Hagen att röja skattens
hemlighet. Krimhild dräper honom då med
Sigfrids svärd. Själv dödas hon av den gamle
kämpen Hildebrand, som uppröres av hennes
grymhet och blodtörst.
Sagan grundar sig till stor del på
historiska händelser under folkvandringstiden.
Etzel är hunnerkonungen Attila, Didrik av Bern
östgoternas konung Teoderik. 437 blevo
burgunderna i grund slagna av hunnerna, och
deras konung Gundicarius (Gunther) stupade.
Under den följ, tiden har minnet av dessa
händelser på mångfaldigt sätt förvandlats.
Det har givit upphov till en rik
hjältediktning, som spritts över hela den germanska
världen. Äldst har ämnet behandlats i
jämförelsevis korta kväden med knapp stil och
koncentrerat innehåll, ung. sådana som den
isl. Atlakvida (se d. o.). Från Tyskland finnas
inga sådana kväden i behåll. Där har sagan
givit upphov till ett omfångsrikt epos med
bred framställning, efter mönster av
riddar-dikterna och med riddartidens ideal. — N. är
delad i 39 sånger (»äventyr») och innehåller
2,440 strofer om 4 versrader (se N i b e 1 u n
g-enstrof). Karaktärerna äro storvulna,
fyllda av lidelse och kraft, skildringarna i
hög grad åskådliga. Särskilt vittna
strids-skildringarna om rik uppfinningsförmåga.
Däremot bli berättelserna om festtåg,
gästabud och tornerspel tröttsamma. — Av N. finnas
28 handskrifter (många dock blott fragment)
från 1200—1500-talet. Schweizaren J. J.
Bod-mer (se d. o.) återupptäckte N. Först med
romantiken väcktes dock ett livligare
intresse för medeltidens diktning. Karl
Lach-mann sökte i sin edition 1826 i N. särskilja
ett antal självständiga dikter, som skulle ha
samlats omkr. 1210 och hopkittats medelst
oäkta strofer och versrader av samlarens egen
tillverkning. Till Lachmanns teori anslöto
sig många framstående germanister,
Müllen-hoff, Scherer o. a., men A. Holtzmann
uppvisade 1854 dess orimlighet. N. är översatt
till nyhögtyska bl. a. av K. Simrock och L.
Freytag. R. Wagners musikdramer ansluta
sig närmast till den nordiska formen av
sagan. Denna, som är ålderdomligare även till
uppfattningssätt och miljöskildring, är
bevarad i eddakvädena och Volsungasagan (se
d. o.). — Litt.: A. Heusler, »Lied und Epos»
(1905) och »Nibelungensage und
Nibelungenlied» (2:a, omarb. uppl. 1922); H. Schneider,
»Germanische Heldensage» (1928 ff.). E. W-én.
Nibelungenring [nFbøloqen-], se W a
g-n e r, R.
Nibelungenstrof [nEbelopen-], strofformen i
Nibelungenlied (se d. o.), består av fyra
par-rimmade, åttafotade blandade verser med
mittcesur. I äkta n. är sista versens andra
halva förlängd med en versfot. Ex.: Viktor
Rydbergs »Klockorna».
Nicaè’a (grek. Nikaia), i forntiden
betydande stad i Bitynien (Mindre Asien), vid
Askaniasjön. I N. höllos två ekumeniska
möten (325 och 787); det första av dessa var
XIV. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
