Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nickel - Nickelammoniumsulfat - Nickelarseniat - Nickelblomma, Nickelockra el. Annabergit - Nickeldioxid - Nickelföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N ickel—N ickeiför eningar
969
Nickel, ett metalliskt grundämne, upptäckt
1751 av svensken A. F. Cronstedt (se d. o.) i
malm (med gersdorffit, se Nickelglans 1)
från Los’ koboltgruvor (se L o s f ä 11 e t) i
Hälsingland. Namnet n. gav Cronstedt
metallen 1754 på grund av dess förekomst i
mineralet Kupfernickel (nickelin, se d. o.). Det
viktigaste nickelmalmsmineralet är
pentlan-dit (se d. o.), (Ni, Fe) S, som dock ej brukar
uppträda i rent tillstånd utan som små korn
i magnetkis (se d. o.). I denna »nickelhaltiga
magnetkis» ingår gärna även kopparkis (se
Kopparmal m). Kismalmer av detta slag
(med 2—4 % Ni) lämna minst 90 % av
världs-produktionen av n. Ett annat nickelmineral
av betydelse är det vattenhaltiga
nickelmag-nesiumsilikatet garnierit (se d. o.), bildat vid
vittring av bergarter, vilkas ursprungliga
mineral varit något nickelhaltiga.
Garnierit-malmerna på Nya Kaledonien hålla i
genomsnitt 4—8 % Ni. övriga nickelmineral (se
Chloantit, Millerit,
Nickelblomma, Nickelglans och Nickelin) äro
f. n. av ringa vikt ur ekonomisk synpunkt. —
Jfr K o b o 11. N. Zn.
I ren form framställdes n. först av J. B.
Richter 1804. N. är en nästan silvervit,
glänsande metall med spec. v. 8,90; den är täml.
hård och hållfast, kan smidas, svetsas och
valsas till tunna blad (ned till 0,025 mm). Den
är ferromagnetisk och leder elektricitet och
värme ung. 8 ggr sämre än koppar; dess
smpt är 1,452°. Dess kemiska tecken är Ni,
atomvikten 58,68, atomnumret 28; i det
periodiska systemet bildar n. jämte järn och
kobolt, som den i många avseenden liknar,
en undergrupp i den åttonde gruppen. N. är
i luft ganska beständig; något oädlare än
väte, löses den, ehuru långsamt, av salt- och
svavelsyra. G. S-ck.
Framställning. Malmerna underkastas först
en anrikningssmältning, varvid n. samlas i
en skärsten el. en speis. Garnieritmalmen
smältes tills, m. kiser el. andra svavelförande
ämnen, då en skärsten med 30—40 % n.
bildas. Medelst röstning, omsmältning och
blås-ning i konverter höjes nickelhalten till 78 %,
varefter skärstenen ånyo rostas, då n. oxideras
till nickeloxidul. Denna pulveriseras och
blandas med något mjöl, varefter av blandningen
göras tärningar, som torkas och inbäddas i
träkolspulver i deglar el. retorter, vilka
upphettas till n:s reduktions- och sintringstemp.
Tärningsnickeln håller omkr. 99 % n.
Kis-malmerna, vilka, som ovan nämnts, i regel
även hålla något koppar, rostas och
smältas. Den erhållna skärstenen blåses i
konverter till koncentrationsskärsten, vilken, om
kopparhalten är obetydlig, rostas och
reduceras till tärningsnickel. Om däremot
kopparhalten är mera avsevärd, måste skärstenen
undergå en omständligare behandling för
särskiljande av n. och koppar. De vanligaste
metoderna härför äro O r f o r d -, M o n d
-och Hybinetteprocesserna. Vid
Or-fordprocessen smältes
nickelkopparskärste-nen tills, m. natriumsulfat och koks, då
natriumsulfatet reduceras till natriumsulfid.
Denna bildar tills, m. koppar- och
järnsulfi-derna en natriumkopparjärnskärsten med
lägre spec. v., under det att nickelsulfiden
mindre angripes. Sulfidsmältan tappas i
behål
970
lare, då den tunga nickelsulfiden sjunker och
bildar avsättningar (s. k. bottoms), vilka
efter stelnandet kunna avskiljas från
överliggande s. k. tops. Efter upprepade
omsmältningar krossas de nu tämligen
kopparfria »tops» och underkastas klorerande
röstning. I rostgodset förefinnes sedan n. i
form av nickeloxidul, varemot kopparn
bildat klorid, som lätt kan utlösas.
Nickeloxi-dulen reduceras, och den erhållna
råmetallen raffineras elektrolytiskt. Vid
Mondpro-cessen dödrostas skärstenen och lakas med
svavelsyra för bortskaffande av ung. 2/3 av
kopparinnehållet. Återstoden utsattes för
inverkan av generatorgas vid omkr. 400° C,
varvid metallerna utreduceras. Genom
massans behandling med koloxid överföres
sedan nickeln i flyktig nickeltetrakarbonyl (se
Nickelföreningar), vilken genom
upphettning till omkr. 180° åter sönderdelas, då
n. erhålles i form av små kulor. Mondnickeln
kan uppnå en renhetsgrad av ända till 99,98 %.
Vid Hybinetteprocessen fällas n. och koppar
var för sig elektrolytiskt.
Nickelkopparskär-stenen rostas och lakas med utspädd
svavelsyra, då huvudsaki. koppar utlöses.
Återstoden smältes i elektrisk ugn och gjutes i
anodplattor, som hålla 65 % n. samt något
koppar och järn. Anoderna elektrolyseras, då
n. utfaller på katoden, som hänger inuti en
cell, vilken fylles med ren
nickelsulfatlös-ning. Denna erhålles därigenom, att den vid
anodernas upplösning bildade elektrolyten får
cirkulera samt renas från koppar genom
dennas utcementering på n. och från järn genom
reaktion med nickeloxid. — Den största
mängden n. förbrukas som tillsats till stål
(se Specialstål). I legering med koppar
begagnas n. bl. a. till framställning av
nysilver och monellmetall (se K o p p a r 1 e
ge-ringar). N. nyttjas även som överdrag på
andra metaller (förnickling; jfr G a 1 v a n
o-teknik). Världsproduktionen av n. har på
de senaste åren starkt stigit. 1929
producerades 65,400 ton n., därav i Kanada 58.500
ton. E. S. B.
Nickelammoniumsulfät, kem., se
Nickelföreningar.
Nickelarseniät, kem., dets. som
nickelblomma (se d. o.). Jfr även
Arsenikföreningar.
Nickelblomma, N i c k e 1 o c k r a el.
Anna b e r g i t, vattenhaltigt, i naturen
förekommande nickelarseniat. N. Zn.
Nickeldioxid, kem., se Nickelföreningar.
Nickelföreningar. I sina föreningar är
nickel 2-, 3- och 4-värd och bildar dels
elementära, positiva, dels ett stort antal
komplexa, positiva och negativa ioner. Praktisk
betydelse ha endast följande
nickelföreningar. Nickelsulfat, NiSÖ4.7 H2O. och
nickel-ammoniumsulfat, NiSO4. (NH4)2SO4.6H2O,
äro gröna salter, vilkas vattenlösningar
utgöra det elektrolytiska badet vid förnickling.
Niekeloxid, Ni2O3, och nickeldioxid, NiOa,
äro svarta pulver och starka oxidationsmedel,
som utgöra den positiva polen i Edison- och
Jungnerackumulatorerna.
Nickeltetrakarbonyl är en egendomlig förening av nickel
med koloxid, Ni(CO)4, som bildas vid
inverkan av koloxid på finfördelad nickel (i
tekniken vid 40’—50° C). Den är en färglös,
myc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
