Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Niemi, Aukusti Robert - Niepce, Joseph Nicéphore - Nieroth, Carl - Nierstein - Nietzsche, Friedrich Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Niepce—Nietzsche
989
de folkdiktning i Helsingfors. N. har utgivit
arbeten rörande Kalevala o. a. runodiktning
samt om litauisk folkpoesi. H. E. P.
Niepce [niä’ps], Joseph Nicéphore,
fransk kemist (1765—1833). Var från 1789
en tid officer i franska armén, förvaltade 1795
—1801 distriktet Nizza men arbetade sedan
som privatman med problemet att framställa
fotografiska bilder, de sista åren av sitt liv
i samarbete med L. J. M. Daguerre (se d. o.
och Fotografi). G. S-ck.
Nieroth [ni’-], Carl, greve, krigare av
liv-ländsk ätt (d. 1712), trädde 1671 i svensk
tjänst i Pommern, blev 1700 generalmajor och
chef för Smålands kavalleri och deltog med
utmärkelse i stora nordiska kriget, där han
bl. a. 21 juli 1705 segrade över general
Paij-kul vid Warschau. S. å. återvände N. till
Sverige som kungligt råd och president i Göta
hovrätt, upphöjdes 1706 i friherrligt och
grev-ligt stånd och blev 1709 generalguvernör i
Estland. 1710 sändes han för att efter
Viborgs kapitulation ersätta den oduglige
Ly-becker som överbefälhavare i Finland och
lyckades uppdriva truppernas numerär samt
ordna en folkbeväpning. N. gjorde 1711 en
offensivrörelse mot Viborg, som dock måste
avbrytas, och avled följ. år. Jfr H.
Schul-man i Hist. Tidskr. för Finland 1917. H. E. P.
Nierstein [nPrftäin], by i fristaten Hessen,
vid Rhen, känd för sitt utmärkta vin
(Nier-steiner); 4,591 inv. (1925).
Nietzsche [ni’tfø], Friedrich Wilhelm,
tysk filosof (1844 is/io—1900 25/s), kallades
24-årig till prof, i klassisk filologi vid univ.
i Basel. Deltagande som sjukvårdare i 1870
—71 års krig och överansträngning i den
därpå återupptagna lärarverksamheten
bidrogo att bryta hans hälsa. 1879 tog han
avsked på grund av en ögonåkomma och
till-bragte senare somrarna i Engadin, vintrarna
vid Rivieran, ständigt pinad av sjukdom men
användande de korta mellanperioderna av
relativ hälsa till febrilt arbete. 1889
drabbades han i Turin av en sinnessjukdom, från
vilken han aldrig tillfrisknade.
N :s första mer betydande arbete, »Geburt
der Tragödie aus dem Geist der Musik» (1872;
sv. övers. 1902), behandlar den grekiska
tragediens uppkomst och anknyter därtill
betraktelser över konstens väsen. N. söker i
konsten återfinna två grunddrifter, den »diony
siska», extatiska, opersonliga livsviljan,
uppenbarad i musiken, och den »apolliniska»,
individualiserande, formskapande tendensen.
Det starka beroendet i denna skrift av
Scho-penhauer och Wagner (N. var personlig vän
med och entusiastisk beundrare av Wagner)
röjer sig även i »Unzeitgemässe
Betracht-ungen» (1873—76; »Historien och livet», 1924,
och »Schopenhauer såsom uppfostrare», 1925),
där N. i opposition mot
»bildningsfilistrar-nas» ytlighet söker betingelserna för en
fördjupad kultur. Missräkningen vid
uppförandet av Wagners »Parsifal» i Bayreuth
framkallade en smärtsam brytning med denne och
aktualiserade en länge förberedd kris i N:s
tänkande. De följ., i aforismer avfattade
arbetena »Menschliches-Allzumenschliches» (3
bd, 1878—80) och »Morgenröthe» (1881) söka
i positivistisk-utilitaristisk anda och under
inflytande av darwinismen förklara
kultur
990
företeelsernas uppkomst. Så även »Die
fröh-liche Wissenschaft» (1882; 2:a uppl. 1887,
tillökad med dikterna »Lieder des Prinzen
Vo-gelfrei», sv. övers., »Prins Fågelfri», 1901),
vari dock nya tendenser spåras, som
framträda fullt utvecklade i »Also sprach
Zara-thustra» (1883—86; sv. övers. 1905, 5:e uppl.
1919), N:s ojämförligt viktigaste arbete.
I alla sina skrifter en stilist av rang, har
N. i »Zarathustra» bringat språket till den
högsta fulländning. Den är avfattad i en
dityrambisk lyrisk prosa av oöverträffad
skönhet. I sina tidigare arbeten är N.
moralteoretiker, i »Zarathustra» är han profet,
förkunnare av en ny moral, »omvärderare av
alla värden». »Gud är död»; den kristna
etiken, vars förnämsta tanke enl. N. är
medlidandet, skall efterträdas av
individualismens etik. Massornas enda berättigande är,
att de låta den enskilda högtstående
människan framträda, övermänniskan, som
är utvecklingens mål. övermänniskan (N :s
kanske mest bekanta slagord) fattas f. ö.
olika, än som en ny art, som skall utveckla
sig ur människan liksom människan ur
djuren, än som det stora geniet, än som
kraftmänniskan, härskaren, rovdjursnaturen (»die
blonde Bestie»). — Medan kristendomens etik
enl. N. är livsförnekande, söker det goda i en
annan värld, kräver N. ett bejakande av
detta livet under klar blick för allt dess
lidande och ofullkomlighet, övermänniskan
är det ideal, som skall försona oss med »det
alltför mänskliga». Kravet på livets
bejakande når sitt på en gång mest absurda och
sublima uttryck i tanken på alltings
återkomst. Tillvaron upprepar sig i minsta
detalj oändligt många gånger likt ett timglas,
som vändes; vi måste därför återkomma på
nytt till exakt samma liv, och även till
denna, den smärtsammaste tanken kräves ett
ja-sägande.
»Zarathustra» följdes av »Jenseits von Gut
und Böse» (1886; sv. övers. 1904) och »Zur
Genealogie der Moral» (1887; sv. övers. 1905),
i vilken senare N. uppställer teorien om
»herremoralen» och »slavmoralen». För de lägre
klasserna, slavarna, betyder det goda det
nyttiga, det, som hjälper den svage att
upprätthålla livet, framför allt medlidandet och
oegennyttan; för härskarna, de starka
naturerna, är det goda det förnäma, upphöjda,
det, som ökar livets rikedom och styrka. För
slavarna ligger det goda i friden, för
härskarna i kampen. Medan N. i vissa
sammanhang betraktar all moral som skapad av
människor och sålunda relativ, förklarar han i
andra tillvarons väsen vara viljan till makt
och betraktar herremoralen, uttrycket för
denna maktvilja, som den egentliga moralen.
Slavmoralen är då en värdeförfalskning;
kristendomen, dess viktigaste manifestation,
är ett »slavuppror i moralen». — N:s kamp
mot den traditionella moralen har ofta
tolkats som immoralism och libertinism, dock
med fullständig orätt. Egoistisk är hans etik
endast så tillvida, som han betraktar den
högtstående människan som självändamål. I
st. f. medlidande kräver han hårdhet, men
hårdhet icke blott mot andra utan även mot
sig själv. — Skrifterna från 1888, »Der Fall
Wagner» (sv. övers. 1898), »Nietzsche contra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
