Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Njure - Njurgrus, Njurinfarkt, Njurinflammation, Njurkolik, Njurkräfta - Njurlika el. Njurformiga - Njursjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Njurgrus—Njursjukdomar
1051
s. k. märgstrålarna (6) in i
barken. Längdsnittets karakteristiska
utseende beror på njurkanalernas form och
anordning. På bild 2 ser man något
schematiserat det förstorade snittet av en del av en
njurpyramid, där 1 är spetsen av en papill
och 2 är n:s konvexa yta. Njurkanalerna
börja i barken med en sluten säckformig
ansvällning, Bo w mans kapsel, som
innehåller ett fint kapillärnystan, glomerulus.
Bowmans kapsel med tillhörande glomerulus
bildar en Malpighisk kropp (7). Här
avskiljas ur blodet de ämnen, som sedermera
bilda urinens beståndsdelar. Från Bowmans
kapsel löpa urinkanalerna först i ett kortare
vindlat stycke (8), övergå därefter i den i
märgen nedstigande, till barken sedan
återvändande U-formiga Henles slynga (6),
vars uppstigande gren genom fogstycken
förenas med dylika från andra slyngor och
därefter övergår i samlingsrör (5). Flera
sam-lingsrör sammanstöta småningom under
spetsig vinkel och mynna slutligen tillsammans
på njurpapillerna i njurbäckenet.
N :s flesta blodkärl gå vid sidan av
njur-bäekenet in i hilus (2 på bild 1) och fortsätta
mellan pyramiderna in i n. På gränsen
mellan märg och bark utsända kärlen
bågfor-miga slyngor (9 på bild 2), som tränga in i
n:s massa. Från dessa avgå finare grenar
(10 på bild 2) i mellanrummen mellan
märgstrålarna i barken till där belägna
Mal-pighiska kroppar. E. Abr.
Njurgrus, Njurinfarkt, Njurinflammation,
Njurkolik, Njurkräfta, se
Njursjukdomar, sp. 1052—54.
Njurlika el. N j u r f o r m i g a, bot., kallas
blad, som likna de hjärtlika men äro mera
breda än långa.
Njursjukdomar orsakas i flertalet fall av
infektiösa eller toxiska processer inom
organismen med därav framkallade
inflammatoriska förändringar i njurarna. Vidare kunna
förekomma stenbildningar och svulster samt
cirkulationsrubbningar (t. ex. blodpropp) m. m.
liksom även medfödda bildningsfel,
lägeförändringar o. dyl.
Symtomen vid n. äro sällan lokaliserade
till det sjuka organet. Det är framför allt
urinundersökningen och n:s följder på andra
delar av organismen, som ge de diagnostiska
direktiven. Det viktigaste och mest
påtagliga symtomet är uppträdande av äggvita i
urinen (a 1 b u m i n u r i). Albuminuri
behöver emellertid icke alltid vara tecken på
svårare n. Den kan förekomma även hos friska
efter ansträngningar eller — vanl. hos yngre
individer med svankrygg — i form av s. k.
ortostatisk albuminuri, vilken framför allt
utmärkes av uppträdande av äggvita vid
upp-rättstående kroppsställning och dess
försvinnande vid liggande. Äggvita i urinen kan
även påvisas vid blod- el. vartillblandningar,
som ej ha med själva njursekretionen att
göra utan tillkommit längre ned inom
urinvägarna (från njurbäcken, urinledare,
urinblåsa etc.). Den »äkta» albuminurien beror
på sådana skador i njurvävnadens
urinav-söndrande delar, att äggvita »läcker ut» till
urinen från kroppsvätskorna. Vattusoten,
ödembildningen, är ett annat vanligt symtom.
Till skillnad från svullnader vid hjärtsjuk -
1052
domar börja ödemen vid n. i ansiktet för att,
allteftersom sjukdomen utvecklar sig,
lokalisera sig till kroppens håligheter etc. Enär
avsevärda vätskemängder kunna kvarhållas i
kroppen utan att observeras, är upprepad
vägning bästa sättet att göra sig
underrättad härom: en omotiverad viktökning betyder
vätskeanhopning.
En annan följd av otillfredsställande
njurfunktion är, att en del slutprodukter vid
ämnesomsättningen (framför allt urinämne), som
annars skulle ha avsöndrats med urinen,
kvarhållas i blodet och kunna leda till den
förgiftning, som kallas u r e m i. Vid detta
tillstånd är blodets halt av s. k. restkväve ökad.
Kliniskt variera symtomen från huvudvärk,
kräkningar och psykisk förvirring till
våldsamma krampanfall (se Kramp) av
epilep-tisk typ, som kunna övergå i koma (se d. o.).
N. orsaka många gånger, framför allt vid
kroniska former, rubbningar i
blodcirkulationen, som företrädesvis yttra sig i en
förhöjning av det arteriella blodtrycket. Då detta
förr eller senare måste skapa abnorma
förhållanden i hjärtats arbete, blir följden en
överansträngning av hjärtmuskeln, som
tillväxer för att kunna motsvara de ökade
kraven. Huruvida den primära orsaken till dessa
fenomen huvudsaki. är att söka i fysikaliska
eller kemiska inflytanden är ej klarlagt. Även
synrubbningar förekomma vid en del n.
Med kännedom om de ovannämnda
symtomen är det lättare att förstå de
sjukdomsbilder, som patologiska förändringar i
njurarna framkalla. Det är därvidlag enklast
att skilja mellan n., som bero på universella
förändringar i njurens vävnad, och
lokaliserade sjukdomar, som träffa mera avgränsade
delar av organet. De förra äro alltid
dubbelsidiga, de senare äro vanl. ensidiga.
Till den förra gruppen höra följ,
sjukdomar: I den gamla s. k.
äggvitesjuk-domen (morbus Brighti) urskiljer man
numera två huvudtyper, som dock kunna mer
el. mindre uppgå i varandra: 1) N e f r o s e
r-na (njurinflammationer), vid vilka
huvudsaki. tubuli äro angripna; de
kännetecknas av stora äggvitemängder, frånvaro av
blod i urinen men rubbning av vatten- och
koksaltutsöndringen. Kväveutsöndringen är
normal, varför fara för uremi ej finnes.
Blodtrycket är oförändrat, vattusoten kan vara
avsevärd. Nefroserna förekomma vid lindriga
febertillstånd, vid difteri och kolera, vid
syfilis, graviditet, sublimatförgiftning m. m.
2) Nefriterna (lat. nephritis); huvudsaki.
glomeruli äro angripna
(glomerulonef-r i t), symtomen allvarligare. Således
förekommer alltid blod i urinen; äggvitemängderna
äro ofta små. Utom förändrad vatten- och
koksaltutsöndring är även kväveutsöndringen
rubbad, varför fara för uremi kan hota. Med
tiden utveckla sig blodtrycksstegring och
förstoring av hjärtat. Nefriterna uppkomma
vanl. i samband med infektionssjukdomar, ss.
scharlakansfeber, halsfluss, sepsis och tyfus.
Ibland kan dock den föregående sjukdomen
ha varit så lindrig, att den förbisetts.
Behandlingen vid denna grupp av n. består i
sängläge samt borttagande ur kosten av
sådant, som ej kan utskiljas: äggvita vid
rest-kväveökning, salt och vatten, där så behöves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
