Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska litteraturen (Nordamerikas förenta staters litteratur) - I. Koloniallitteraturen 1588—1765 - II. Revolutionstidens och övergångstidens litteratur. 1765—1815 - III. Den klassiska perioden. 1815—65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1103
Nordamerikanska litteraturen
1104
och uppfördes 1767 den första av en
amerikan skrivna tragedien. Där verkade även den
mångsidige Benjamin Franklin (1706—90),
kolonialkulturens förnämste representant, en
förvärldsligad puritan med starka inslag av
upplysningsidéer, en moralisk utilist, som
skapade folklig litteratur och i motsats mot
Jonathan Edwards fullföljde praktiska mål,
den förste amerikanske förkunnaren av
cal-vinismens kapitalism, »den etiskt färgade
plikten att förtjäna pengar».
II. Revolutionens och övergångstidens
litteratur. 1165—1815. Under denna periods
första del övervägde naturligtvis de politiska
intressena. Koloniernas
självständighetssträ-vanden, det sexåriga frihetskriget och
skapandet av den nya federativstatens
författning framkallade en mycket rik alstring av
socialt och politiskt innehåll. En ny
demokratisk åskådning kämpade sig till seger mot
aristokratiska tendenser, och den
nordamerikanska nationalkänslan började att göra sig
hörd, ehuru i strid mot de starka patriotiska
uppfattningarna i delstaterna. De förnämsta
författarna voro George Washington (1732—
99), Alexander Hamilton (1757—1804), som
omfattade upplysningstidens realistiska och
naturalistiska tendenser, Thomas Jefferson
(1743—1826), som företrädde den
demokratiska ståndpunkten och svärmade för franska
revolutionens idéer, samt den radikale
Thomas Paine (1737—1809), en naturaliserad
engelsman. Vitterheten ställde sig också i
politikens tjänst; nu diktades bl. a. amerikanska
nationalsånger (R. T. Paines »The
starspang-led banner» m. fl.), och det amerikanska
landskapet började skildras i poesien.
Connecticut vart för en tid litteraturens centrum,
där den s. k. Hartford school verkade. Dess
främsta medlemmar voro John Trumbull
(1750—1831), som skrev lärodikter och
burleskepos, Timothy Dwight (1752—-1817), förf,
av ett bibliskt epos, och Joel Barlow (1754—
1812), vars förfelade hjältedikt »The
Colum-biad» (1807) liksom de andra
Hartfordskal-dernas verk är av klassicistiskt snitt.
Periodens förnämste skald var Philip Freneau
(1752—1832), förromantikens representant.
Novellen och romanen, illa tålda av
puritanerna, trots den konventionalism, som från
första början präclade amerikansk
prosakonst. gjorde samtidigt sitt inträde. Romanen
fick litterärt värde först genom Charles
Brockden Brown (1770—1810), som förenade
radikalism med djupt romantisk läggning.
III. Den klassiska, perioden. 1815—65.
Efter kriget med England 1812—15 vidtog
en period av snabb och storartad utveckling
för landet, som hastigt vidgade sina gränser
i v. och s. Medelpunkten för den nya
litteraturen var till en början New York, som
redan vid 1800-talets början var den största
staden och dit förlagsverksamheten och
bokhandeln småningom koncentrerades. I
Förenta staternas väldiga område finnas så stora
olikheter i natur- och
befolkningsförhållanden, att det uppstått betydande regionala
skillnader, vilka man brukat lägga till grund
för översikten av litteraturen. — Den
första New Yorkgruppen, »The Knickerbocker
group», räknade två författare, som fingo
världsrykte, Washington Irving (1783—1859)
och J. F. Cooper (1789—1851). Den förre slöt
sig närmast till sentimentalikerna och
romantikerna, han var nästan h. o. h. europeisk
i stil och ämnesval. Cooper, en av Walter
Scotts förnämsta efterföljare, grep
amerikanska ämnen: frihetskriget, nybyggarlivet
vid gränsen och indianerna; effektfull
berättare och känslig naturskildrare, gjorde han
en betydande insats. W. C. Bryant (1794—
1878) utvecklade Freneaus lyriska
landskaps-romantik och visar frändskap med
Words-worth. Newyorkare var även en yngre
romantiker, Herman Melville (1819—91), vars
exotiska skildringar uppskattades, medan
hans väldiga fantasi och symboliskt
gestaltade spekulation först nyligen vunnit
berättigat erkännande. Av sydstaternas författare
var E. A. Poe (1809—49) den mest betydande;
hans sköna poesi sluter sig till Coleridges
och Shelleys; hans suggestiva berättelser och
skisser, som skildra skräck- och
ångeststämningar, ockulta fenomen och själslivets
mystik, äro mera befryndade med än beroende
av tysk nyromantik; några stycken visa Poes
logiska kombinationsgåva. Teoretiskt
förfäktade han konstens oavhängighet av moral och
sanningskriterium. — W. G. Simms (1806—
70) från Syd-Carolina följde Scott och Cooper
samt vart söderns populäraste författare.
Perioden 1830—50 präglades framför allt av
transcendentalismen, en optimistisk,
individualistiskt etisk åskådning, som utbildades i
Nya Englandsstaterna under inflytande av
engelsk rationalism, radikal fransk romantik
och tysk idealistisk filosofi. Den dogmatiska
calvinismen hade där mångenstädes fått vika
för unitariernas liberala religiositet, vars
inflytelserikaste förkunnare, W. E. Channing
(1780—1842) och T. Parker (1810—60), mer
el. mindre ersatte bibeln som auktoritet med
människans religiösa intuition.
Transcenden-talisterna sågo i naturen det andligas symbol,
det gudomligas inkarnation. Deras förnämste
tänkare var R. W. Emerson (1803—82), som
lärde, att »den sanne filosofen och den sanne
skalden äro ett; båda ha till mål en skönhet,
som är sanning, och en sanning, som är
skönhet». Transcendentalisternas verksamhet
inskränkte sig ej till filosofiskt-religiösa och
estetiska spörsmål utan fick betydelse även
för de politiska och sociala. Jämte Emerson
må nämnas H. D. Thoreau (1817—62),
subjektiv essäist och hängiven naturiakttagare,
poeterna J. G. Whittier (1807—92) och J. R.
Lowell (1819—91), Goethelärjungen Margareth
Fuller Ossoli (1810—50) och O. W. Holmes
(1809—94). Viktigast av Nya Englands
prosaister var N. Hawthorne (1804—64), en rikt
human natur, en själsskildrare av hög rang.
En romantisk epigon med stor formell
skicklighet var skalden H. W. Longfellow (1807—
82), som fortsatte Bryants lyriska linje med
starka och direkta europeiska inslag.
Ryktbar vart romanförfattarinnan Harriet Beecher
Stowe (1812—96) genom »Uncle Tom’s cabin»,
den sentimentala agitationsromanen mot
slaveriet. Puritansk men även påverkad av
Emerson var T. W. Higginson (1823—1911),
den energiske förkämpen för Thoreau,
Margareth Fuller och skaldinnan Emily Dickinson
(1830—86), vars lyriska miniatyrer särskilt
eftervärlden uppskattat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
