Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordamerikanska litteraturen (Nordamerikas förenta staters litteratur) - III. Den klassiska perioden. 1815—65 - IV. Nationell realism. Från 1865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Nordamerikanska litteraturen
1100
Vid periodens slut uppträdde Walt
Whit-man (1819—92). Okritisk optimist,
hänsynslöst livsbejakande, lidelsefull demokrat,
obegränsat subjektiv, ville han vara det
mänskliga broderskapets profet. Han förkastade all
hävdvunnen poetisk form och förkunnade i
kaotiska, expressionistiska, extatiska
ordföljder allas jämlikhet, kosmisk allenhetskänsla,
massivt självmedvetande. Både genom sin stil
och sin agitation för en verkligt amerikansk
litteratur, fri från alla den Gamla världens
traditioner, fick han betydelse för senare författare.
IV. Nationell realism. Från 1865.
Inbördeskriget 1861—65, som ej gav upphov till
några märkligare diktverk, var epokskiljande.
De närmaste årtiondena, som fått namnet the
gilded age, den förgyllda åldern, i motsats
mot den förflutna guldåldern,
kännetecknades i första rummet av strävandet efter
lokalfärg, provinsiell karaktär,
hembygdsskild-ring. Den korta berättelsen (the short story)
vart den populäraste litteraturformen, kanske
framför allt på grund av de ständigt flera
tidskrifternas ökade efterfrågan.
Banbrytande voro Bret Harte (1839—1902) och »Mark
Twain» (S. Clemens, 1835—1910), vilka togo
sina ämnen från väststaterna och behandlade
pioniärer, guldgrävare, vardagligt småfolk
och original i halvciviliserade nejder el.
vildmarken. Realismen i skildringen stegrades,
på samma gång som demokratismen i
ord-och ämnesval ökades, men man fortsatte att
romantiskt idealisera de nya typerna,
farmaren, äventyraren och framför allt kvinnorna.
Hartes egentliga område var
guldgrävarti-dens Kalifornien; Mark Twain skildrade i
synnerhet Mississippistaternas småstadsliv.
Bredvid hans burleska humor och högljudda,
Europa utmanande amerikanska optimism
skönjes en kritisk pessimistisk underström.
Trycket av den puritanskt traditionella
kon-ventionalismen kom snart dessa
lokalskildringar att stanna vid schabloner, undvika de
aktuella problemen, förmildra, försköna och
förfalska verklighetsbilden. — Bland
regio-nalisterna må nämnas Sarah Orne Jewett
(1849—1900) och Mary Wilkins Freeman (f.
1862) från Nya England, J. C. Harris (1848
—1908) från Georgia, J. L. Allen (1849—1925)
från Kentucky, G. W. Cable (1844—1925) från
New Orleans. — Bland Poes efterföljare voro
Fitz-James O’Brien (1828—62) och Ambrose
Bierce (1842—1914). New Yorks förnämste
short-storyskapare var »O. Henry» (W. S.
Porter, 1862—1910).
Tidsskedets viktigaste litterära form var
romanen, som i likhet med novellen från
1870-talet småningom får en alltmer utpräglad
realistisk karaktär. »The middle West»
spelar härvid en ledande roll. E. Eggleston (1837
—1902) var en av de första verkliga
realisterna (vardagsliv i Indiana, Ohio, Illinois),
följd av bl. a. E. W. Howe (f. 1854) och
Hamlin Garland (f. 1860), som starkare
betona skuggsidorna. Den alsterrike W. D.
Ho-wells (1837—1920) var som kritiker en
principiell förfäktare av verklighetsskildringen
men hindrades från att fullt taga
konsekvenserna av sitt program genom sitt medlande
och älskvärda väsen. Hans samtida Henry
James (1843—1916) utvecklade sig till en
utomordentlig själsanalytiker men gick snart
förlorad för Amerika och överflyttade till
Europa, vars civilisation oemotståndligt drog
honom till sig och vars högre kretsar blevo
hans inspiration. Till hans lärjungar höra
Edith Wharton (f. 1862), den ironiska och
starkt socialt betonade skildrerskan av New
Yorksocieteten, och Zona Gale (f. 1874).
Genom inverkan från den europeiska
realismen och naturalismen — ryssar, fransmän och
engelsmän — och till följd av sociala rörelser
i hemlandet skärptes från 1890-talet
realismen väsentligt. Stephen Crane (1871—1900)
betecknade en programmatisk naturalism
liksom D. G. Phillips (1867—1911), Frank Norris
(1870—1902) tog Zola till läromästare.
Bekantast bland anhängarna av denna skola är
T. Dreiser (f. 1871), vars omständliga
rundmålningar ur samtidslivet lämna en dystert
övertygande bild av samhällsförhållandena.
Direkt socialistisk agitation uppbär Upton
Sinclairs (f. 1878) aktuella romaner.
Naturalistisk romantik, exotism och primitiva
naturer utmärkte Jack Londons (1876—1916)
massproduktion.
En ny fas inleddes med den originella
diktsamlingen »Spoon river anthology» (1915) av
Edgar Lee Masters (f. 1869), vars
koncentrerade levnadsteckningar och karakteristiker
innehöllo en bitter teckning av småstadslivets
trånghet, förtryck och materialism.
Självrannsakan och samhällskritik behärska en
stor del av den moderna amerikanska
litteraturen. Skarp satir och frisk humor stå sida
vid sida hos Sinclair Lewis (f. 1885),
Sher-wood Anderson (f. 1876) ger av Freud
påverkade psykologiska analyser, Willa Cather (f.
1876), den kanske förnämsta stilisten av alla,
skildrar invandrarnas liv och betydelsefulla
människoöden i stora linjer. — En betydande
konstnär är även J. Hergesheimer (f. 1880)
Poesien har också haft en renässans efter
1910, produktionen är lika stor som
olikartad, och en mängd skolor (»The imagists»
o. s. v.) har bildats. Först och främst gällde
det att frigöra sig från efterklangen och
konventionen. Ett intensivt experimenterande
började under påverkan av både europeiska
— franska, engelska — och inhemska
(Whit-man, Poe, E. Dickinson) förebilder. Till
engelsk tradition återgå E. A. Robinson (f. 1869)
och A. Seeger (1888—1916). Carl Sandburg
(f. 1878) står närmast Whitman som
Chicagos, präriernas och havets sångare; han är
liksom Masters, S. Anderson, den högt
begåvade Sara Teasdale (f. 1884) och V. Lindsay (f.
1879) från »Middle-West». New York
representeras av A. Giovanitti (f. 1884) och L.
Un-termeyer (f. 1885), sociala indignationslyriker,
den skoningslöst realistiske W. E. Leonard,
en konsekvent freudiansk psykoanalytiker
(f. 1876), och experimentatorn A. Kreymburg
(f. 1883), Nya England av R. Frost (f. 1875).
En mängd amerikanska poeter har flytt från
Amerika till Paris och London, bl. a. Amy
Lowell (1874—1925), Poe- och
Whitmanlär-junge, som hade sin största betydelse genom
att förmedla europeiskt inflytande, Gertrude
Stein (f. 1874), E. Pound (f. 1885), T. S.
Elliot (f. 1888) och Edna St. Vincent Millay
(f. 1892), intensiv känslolyriker.
Årtiondet efter världskrigets slut medförde
en ökad aktivitet inom n., som alltmera
vun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
