- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 14. Meyerbeer - Nyfors /
1121-1122

(1929) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordenskiöld (Nordenskjöld, Nordensköld), släkt - Nordenskiöld, Adolf Erik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1121

Nordenskiöld, A. E.

1122

underofficeren Erik Mattsson (d. omkr.
1700), vars son Johan, som efter
Nordanåker i Tierps socken (Uppland) antog
namnet Norberg (d. 1740), var förvaltare hos
kungl. rådet greve Fabian Wrede och senare
förvärvade några gods i Finland. J. Norbergs
söner Anders Johan och Carl Fredrik kallade
sig Nordenberg och adlades 1751 med
namnet Nordenskiöld. Anders Johan N.
(1696—1763) blev 1744
generalkvartermästarelöjtnant vid Fortifikationen samt var
1757—61 landshövding i Nylands och
Ta-vastehus län. Han uppgjorde plan och
fästningsverk för staden Lovisa, blev 1739 led.
av sv. Vet.-akad. och tryckte i dess skrifter
flera avh. av naturvetenskapligt-ekonomiskt
innehåll samt slöt själv sin gren. Carl
Fredrik N. (1702—79) ingick även vid
Fortifikationen, blev 1741 kapten, svenskt
ombud vid gränsregleringen 1745, överste
1762, deltog i riksdagen 1755—56 och var
ivrig hatt. Han var stor jordbrukare och
affärsman samt liksom brodern
naturvetenskapligt och ekonomiskt intresserad, blev led.
av Vet.-akad. 1739, författade några avh. i
tidens ekonomiska anda och idkade liksom
flera av sina avkomlingar därjämte mystiska
spekulationer. Av hans 18 barn blev Adolf
Gustaf N. (1745—1821) överste vid
Fortifikationen och deltog i krigen 1788—90 och
1808. Från denne stamma nu levande svenska
grenar av ätten n:r 1912 B. Bland A. G. N :s
söner märkas amiralen O. G. N., som 1841
blev frih. med namnet Nordensköld (n:r
394), och mineralogen N. G. N. (om dem se
nedan). En son till N. G. N., polarforskaren
A. E. N., blev 1880 frih. med namnet
Nordenskiöld (n:r 405); om honom, hans
söner G. E. A. N. och frih. N. E. H. N. samt
hans brorson N. E. N. se nedan. — Utom
sonen A. G. N. hade Carl Fredrik N. (se ovan)
bl. a. även sonen vice amiralen O. H. N o
r-denskjöld, som 1815 blev frih. (stamfar
för kommendörsätten Nordenskjöld, n:r 1912
A, och friherrliga ätten n:r 357). Om honom
och hans sonsons son N. Otto G. Nordenskjöld
se nedan. Frih. O. H. Nordenskjölds son vice
amiralen frih. Carl Reinhold
Nordenskjöld (1791—1871) var farfar till frih.
Carl Johan Knut Henric
Nordenskjöld (f. 1876 i8/«), som 1913 blev
hovrättsråd i Svea hovrätt. Han var 1917—25
medlem av de blandade domstolarna i Egypten
samt 1925—28 president för turkisk-grekiska
och turkisk-rumänska skiljedomstolarna i
Konstantinopel. Om hans syssling Rosa M.
Nordenskjöld se nedan. — Av Carl Fredrik
N:s söner (bröder till A. G. N. och O. H.
Nordenskjöld, se ovan) märkas vidare August N.
och Carl Fredrik N. (d. 1828), se nedan. Från
den senare härstammar en tysk gren, som
1894 fick preussisk adelsvärdighet (von
Nordenskj öld). E-k N-d.

Nordenskiöld, Adolf Erik, frih.,
vetenskapsman, forskningsresande (1832 18/n—1901
12/s), son till N. G. N.; jfr släktart. Född i
Helsingfors, hade N. sitt egentliga
barndomshem på det gamla släktgodset Frugård (se d.
o.). Student i Helsingfors 1849 — fil. dr där
1857 —, slöt sig N. till en ungdomskrets, som
under Nikolaus I:s despotism hävdade 1848

års liberala idéer och under Krimkriget
hoppades på Finlands befrielse med svensk hjälp.
Då hoppet sveks, yttrade N. sitt och kretsens
missnöje däröver i ett tal vid promotionen
våren 1857 på ett sätt,
som väckte oro hos de
styrande. Då han
vägrade urskulda sig,
förständigade
slutligen generalguvernören von Berg (se d. o.)
N. i dec. 1858 att
lämna Finland. Under
tiden hade N. deltagit
i Torells
Spetsbergs-expedition av 1858 och
s. å. kallats till prof,
och intendent vid
Riksmuseets
minera

logiska avd. i Stockholm. Försök att
återbörda honom till Finland som prof, i
mineralogi vid univ. i Helsingfors gjordes 1867 men
strandade på N :s vägran att urskulda sig för
talet av 1857, och ännu 1874, då N. vägrade på
grund av i Sverige planlagda forskningsresor.

1861 deltog N. även i Torells andra
Spets-bergsexpedition (se Polarexpedi t i
o-n e r). Resultaten av sina geogr. och geol.
forskningar därunder nedlade N. i
»Geografisk och geognostisk beskrifning öfver
nordöstra delarne af Spetsbergen och Hinlopen
Strait» (1863). 1864 utgick en ny arktisk
expedition från Sverige, denna gång under N:s
befäl (se Polarexpeditioner). De
vetenskapliga resultaten offentliggjorde N. i
»Utkast till Spetsbergens geologi» (1866) och
ett par tills, m. N. C. Dunér skrivna
uppsatser. De dittills utförda svenska arktiska
expeditionerna hade väsentligen bekostats av
svenska staten. Men då intet offentligt
bidrag vidare var att hoppas, vände sig N. till
dåv. landshövdingen greve A. Ehrensvärd (se
d. o., sp. 429), på vars initiativ medel
insamlades i Göteborg. Grosshandlare Oscar
Dick-son (se d. o.) där började då det storartade
mecenatskap, som oupplösligt förenat hans
namn med N:s. Sålunda möjliggjordes 1868
års berömda expedition (se
Polarexpeditioner). 1869 erbjöd sig Dickson att
bekosta en ny expedition till arktiska trakter.
Som förberedelse företog N. 1870, ävenledes
på Dieksons bekostnad, en resa till Grönland.
Därunder upptäcktes vid Ovifak stora block
av gediget järn (se Meteoriter och O v
i-f a k j ä r n e t). Expeditionen avgick till
Spetsbergen 1872 (se Polarexpeditioner),
men förhållandena hindrade N. att företaga
någon isfärd mot polen. De vetenskapliga
resultaten även av denna expedition voro
betydande. En frukt därav var bl. a.
N:s »Utkast till Isfjordens och Belsounds
geologi» (1875). 1875 begav sig N. ånyo på
ishavsfärd. Från Tromsö for N. till Novaja
Zemlja och vidare över Kariska havet till
Jenisejs mynning, färdades uppför floden och
återvände landvägen genom Sibirien och
Ryssland; expeditionens fartyg återkom
lyckligt till Norge. För att bevisa, att 1875
års färd icke var en enastående lyckträff
utan att genom denna en ny handelsväg
öppnats till Sibirien, for N. sommaren 1876

XIV. 36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 27 16:01:28 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdn/0703.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free