Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt - Norsk rätt - Isländsk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155
Nordisk rätt
1156
världsliga. Dock brukade man därvid taga
biskoparna till räds. Med avseende på lagen
för birden, h i r d s k r å (se H i r d), och inom
stadsrättens område synes konungen ha haft
friare händer. Till rättskällorna hör
bjark-öyiarréttr (se B j ä r k ö a r ä 11^), som
tidigast synes ha utgjort en handel^ och sjörätt,
gällande på köpfärder och marknadsplatser
samt vid de stora fiskerierna men som, sedan
fasta köpstäder bildats, även fick karaktären
av stadslag. Till rättskällorna höra slutligen
de under namn av réttarböt
(rättsförbätt-ringar) av konungarna utfärdade stadganden,
som avsågo att modifiera gällande rätt. —
Av lagarna för de fyra stora
jurisdiktions-distrikten ha endast två, näml. Gu 1 a t i n g
s-lagen (se d. o.) och Frostatingslagen
(se F r o s t a t i n g), någorlunda fullständigt
bevarats, varemot av
Borgartingsla-gen (jfr Borgartinget) blott dess
kyrkorätt och av Eidsivatingslagen (se
d. o.) kyrkorätten och ett obetydligt fragment
av den världsliga rätten finnas i behåll.
Magnus Håkonssons regeringstid (1263—80) utgör
en viktig period i de norska rättskällornas
historia. Hans verksamhet i detta avseende,
som skaffade honom tillnamnet Lagaböte,
riktades först på omarbetning av de gamla
landskapslagarna men senare på utarbetandet
av en för hela riket gällande allmän landslag.
En sådan Magnus Lagabötes nyere
1 a n d s 1 o v antogs 1274—76 av det ena efter
det andra av landskapstingen. Dess innehåll
är huvudsaki. hämtat från Gulatingslagen och
Frostatingslagen. Någon egentlig kyrkorätt
innehåller ej landslagen, enär strid ang.
lagstiftningen i detta avseende ägde rum mellan
konungen och ärkebiskop Jon, vilken ensidigt
utgav en »kristenret», som först långt senare
erkändes av kungadömet. Ändamålet med den
nya landslagen var att skapa en för hela
landet gemensam rättsförfattning. Från
Magnus Lagabötes tid förskriver sig vidare en
ny stadslag, som infördes först i Bergen
1276 och senare i övriga städer. — Även sedan
Norge i slutet av 1300-talet trätt i förening
med Danmark, fortfor Magnus Lagabötes
lagstiftning länge att i det stora hela utgöra
grundvalen för den i Norge gällande rätten.
Kristian IV lät jämte en kungörelse av 4 dec.
1604 av trycket utge Den norske 1 o
v-b o g. Den var avsedd att gälla för både stad
och land. Vid dess utarbetande åsyftade man
närmast blott att framställa den riktiga
texten i den gamla landslagen av 1274 med
därtill hörande réttarböt, att något jämka den
efter dansk rätt samt att översätta den på det
nyare skriftspråket. En verklig lagrevision
kom ej till stånd förrän i sammanhang med
de åtgärder, som efter enväldets införande i
Danmark (1660) där började vidtagas för att
åvägabringa ny lagbok. Frukten av flera
särskilda kommissioners arbete blev slutligen
K o n g C h r i s t i a n den femtes norske
1 o v b o g, som utgavs med ett 15 april 1687
daterat företal och genom en förordning 1688
kungjordes till efterlevnad. Den är byggd
huvudsaki. på samme konungs danska lag och
utgör till stor del blott en avskrift av denna.
Likväl har i vissa delar hänsyn tagits till
Norges egendomliga förhållanden, så t. ex. i
fråga om jordbruksnäringen och domstols-
organisationen. Man har som källor anlitat
bl. a. särskilda norska recesser och
förordningar samt i vissa fall norsk praxis. — Kong
Christian den femtes norske lovbog har i
väsentliga delar ersatts av nyare lagar, som
fört den norska rättsutvecklingen i jämbredd
med de övriga nordiska ländernas.
Litt.: »Norges gamle love indtil 1387» (utg.
av R. Keyser, P. A. Munch, G. Storm och E.
Hertzberg, 5 bd, 1846—95); »Kong Christian
IV :s norske lovbog af 1604» (utg. av Fr.
Hallager och Fr. Brandt, 1855); Fr. Brandt,
»Forelæsninger over den norske retshistorie»
(2 bd, 1880—83); A. Taranger, »Udsigt over
den norske rets historie», I, II: 1 (1898—1904),
och »De norske folkelovböker» (i Tidsskrift
for Retsvidenskap 1926, 1928).
Isländsk rätt. Island började omkr. 870
befolkas, huvudsaki. av norrmän, och räknas
som självständig stat från omkr. 930, då den
förste lagsagomannen, U 1 f j 6 t r, valdes och
hans förslag till gemensam lag för hela landet
antogs. Denna synes ha nära överensstämt
med Gulatingslagen. En kodifikation av
gällande lagbud, Hafliöaskrä, företogs 1117
—18 och synes ha bestått i en off. redaktion
av lagsagomannens rättsföredrag. Den torde
utgöra en huvudkälla för de under namnet
Grågås (se d. o.) kända omfångsrika
uppteckningarna av den isländska fristatens
rätt. I den överenskommelse, som ingicks,
när Island 1262—64 underkastade sig Norges
konung, blev det visserligen islänningarna
tillförsäkrat att få åtnjuta isländsk lag och
rätt, men Magnus Lagaböte förstod dock
att genomdriva antagandet åtm. delvis (1271
—73) av en på hans befallning utarbetad
lagbok, Järnsida, huvudsakl. byggd på
norsk rätt. Något senare (1281) lyckades hans
son Erik Magnusson genomdriva antagandet
av den även på befallning av Magnus för
Island utarbetade lag, som är känd under
namnet J 6 n s b 6 k (se d. o.). Ehuru Island jämte
Norge trädde in i unionen med Danmark,
bildades dock ej därigenom någon epok i dess
rättskällors historia. Jönsbök förblev Islands
allmänna landslag, om än sedermera i många
hänseenden förändringar gjordes genom nya
lagbud, dels sådana, som gåvos särskilt för
Island, dels danska, som där kommo att
till-lämpas, dels, sedan Island blivit fritt, genom
egen lagstiftning.
Den särrättsliga tendens, som i hög grad
kännetecknat den nordiska rättens utveckling,
motverkades direkt av de politiska föreningar,
som kommo till stånd mellan de nordiska
rikena, särskilt av Islands underkastelse
under Norge samt av den långvariga
sammanslutningen av Danmark och Norge. Den hölls
även inom vissa gränser av det allmänna
kultursammanhang, som trots deras politiska
strider rådde mellan de nordiska folken.
Under senaste tider har med utgångspunkt från
de nordiska juristmöten (se d. o.), som
hållits sedan 1872, gjorts gällande en strävan
att åtm. inom vissa rättens delar åstadkomma
en såvitt möjligt för de nordiska länderna
överensstämmande lagstiftning (se N o r d i s k
lagstiftning och Lagberedningen,
sp. 580).
Litt.: Bland framställningar av mera
omfattande innehåll må här nämnas: K. Maurer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
