Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge (Historia)
1201
genomfördes men som belyser N :s vanmäktiga
ställning. I verkligheten styrdes N. som ett
lydrike under Danmark, med egna lagar men
utan eget riksråd. På riksdagen 1536 beslöts
införandet av den luterska läran i båda
rikena. I N. var marken föga förberedd för
reformationen, som därför till en början blott
kunde genomföras till namnet. Den danska
kyrkoordinantian och den danska
bibelöversättningen bidrogo starkt till att tränga
landets eget språk i bakgrunden. Den katolska
kyrkans gods indrogos under kronan. —
Ekonomiskt led N. denna tid under den allmänna
prisstegringen. De ökade skatterna
framkallade resningar. Samtidigt gick dock handeln
framåt.
Under Kristians son Fredrik II (reg.
1559—88) led N. mycket under sjuårskriget
med Sverige (1563—70). 1572 upprättades
ståthållarämbetet i N., dock utan att få större
betydelse. Fredriks son Kristian IV (reg.
1588—1648) reste ofta i N., satte sig in i
dess angelägenheter och ingrep på många
områden. 1604 utfärdades Kristian IV:s
»norske lovbog», en övers, av de gamla lagarna,
och 1607 en egen norsk kyrkoordinantia. Han
stödde näringslivet, särskilt bergsbruk och
handel, och anlade flera nya städer. Han
upprättade också eh egen norsk här, som i
kriget med Sverige 1643—45 gjorde en god
insats, vilket dock ej kunde avvärja en större
norsk landförlust (Jämtland och Härjedalen
m. m.) vid freden i Brömsebro 1645. Under
Kristians son Fredrik III (reg. 1648—70)
medförde ett nytt krig 1657—58 förlusten av
Bohus län och Trondhjems län till Sverige.
I ett följ, krig 1658—60 återerövrades dock
Trondhjems län.
Efter enväldets och arvkungadömets
införande 1660 skedde en särskild norsk hyllning
på ständermöte i Kristiania 1661. Den nya
styrelseformen medförde en rad
förvaltnings-reformer — i det stora hela till fördel för N.,
som nu blev mera sidoordnat med Danmark
under den gemensamma autokratien. Under
Fredrik 111:8 son Kristian V (reg. 1670
—99) omarbetades Kristian IV:s lagverk, och
Kristian V :s »norske lovbog» utfärdades
1687. Under Kristian V och hans son
Fredrik IV (reg. 1699—1730) fördes nya krig med
Sverige, Gyldenlövefejden 1675—79 och det
stora nordiska kriget, vari Danmark-N.
deltog 1700 och 1709—20. Karl XII riktade
både 1716 och 1718 sina angrepp mot N.
Under den nästan oavbrutna fredsperioden
1720—1807 gick N. starkt framåt. Varken
Fredrik IV eller hans son Kristian VI
(reg. 1730—46) vårdade sig särskilt om N.,
än mindre den sistnämndes son Fredrik V
(reg. 1746—66) eller dennes son den
sinnessjuke Kristian VII (reg. 1766—1808).
Men envåldskonungarnas ministrar, som förde
regeringen, visade öppen blick för landets väl.
Jordbruk, handel, industri och bergsbruk
upphjälptes. Regeringen vinnläde sig, särskilt
under Kristian VI, varmt om
folkupplysningen, och även på den högre odlingens
område började N. åter att visa livstecken.
Omkr. 1770 började med bildandet av Det
norske selskab en särskild norsk litterär skola.
1760 stiftades det första lärda sällskapet, det
senare Kgl. norske videnskabers selskab, i
1202
Trondhjem. 1763 fick N. sin törsta tidning.
I det inre härskade genomgående lugn och
tillfredsställelse. Resningar mot orättfärdiga
ämbetsmän, ss. »Lofthusrörelsen» 1786, voro
blott isolerade händelser.
Särskilt sista tiden av Kristian VII:s
regering, då kronprins Fredrik förde regeringen,
var gynnsam för N. Mindre lycklig blev
Fredrik VI:s egen regeringstid (1808—
14), som upptogs av krigen med England 1807
—14 och Sverige 1808—09 och 1812—14.
Genom den engelska blockaden isolerades N. från
Danmark och styrdes 1807—10 av en egen
regeringskommission; dennas ordförande var
till 1809 Kristian August av Augustenborg
(senare svensk kronprins Karl August), som
också förtjänstfullt ledde de militära
operationerna mot Sverige. Efter den svenska
militärrevolten 1809, som försiggick i
samförstånd med Kristian August, slöts fred i
Jönköping med Sverige (1809). Kriget med
England fortsatte, och blockaden i förening med
kontinentalsystemet framkallade verklig nöd
i landet, så att regeringen från 1809 måste
tillåta viss handel med England. Den norska
självständighetskänslan växte. 1811
upprättades ett univ. i Kristiania (Oslo). 1812 kommo
nytt krig med Sverige och skärpning av
engelska blockaden. Detta jämte missväxtår
förorsakade katastrofal nöd. 1813 blev konungens
kusin tronföljaren Kristian Fredrik
ståthållare och lyckades avhjälpa nöden. Genom
freden i Kiel 14 jan. 1814 avstod Fredrik VI
all rätt till N. (Färöarna, Island och Grönland
undantagna) till Sveriges konung. Denna
avsägelse väckte starka protester i N. Man
hävdade, att suveräniteten, när konungen avstod
från den, måste tillfalla nationen själv.
Kristian Fredrik övertog styrelsen som
provisorisk »regent» och lät utlysa val till en
grund-lagsstiftande riksförsamling. Denna
sammanträdde på Eidsvoll 10 april och utarbetade
N:s nya grundlag. Anhängarna av N :s
självständighet voro i avgjord majoritet gentemot
vännerna av union med Sverige.
Församlingen valde Kristian Fredrik till
konung. S. d. (17 maj) framlades grundlagen.
Då Karl Johan återvände från
Mellaneuropa, blev Sveriges politik mera aktiv.
Samtidigt inledde de fyra allierade
stormakterna en diplomatisk aktion mot Kristian
Fredrik och fordrade Kielfreden respekterad.
Detta vägrade konungen men förklarade sig
villig att nedlägga sin krona och överlåta
sin makt på den norska folkrepresentationen.
Förhandlingarna slutade 27 juli med krig
med Sverige. Då de norska stridskrafterna
voro ytterst svaga, var krigets resultat på
förhand givet. Karl Johan, som önskade ett
hastigt avgörande, erbjöd snart
vapenstillestånd, och 14 aug. ingicks konventionen i
Moss. Kristian Fredrik lovade sammankalla
urtima storting och nedlägga sin krona.
Sveriges konung lovade, att N., om det gick in i
unionen, skulle få behålla sin konstitution
väsentligen oförändrad.
Stortinget sammanträdde 7 okt. Kristian
Fredrik nedlade 10 okt. kronan och lämnade
N. Stortinget beslöt 20 okt., att N. under
vissa betingelser skulle gå i personalunion
med Sverige. De fortsatta förhandlingarna om
villkoren gåvo i stort sett ett för N. gynnsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
