Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge (Historia)
1203
resultat. 4 nov. valdes Karl XIII till N:s
konung (reg. 1814—18). Han kom aldrig till N.
Den egentlige regenten blev genast Karl
Johan, snart själv konung (reg. 1818—44).
Piesidiet i N:s regering fördes efter 1814 av
ståthållarna: H. H. von Essen (1814—16), C.
C. Mörner (1816—18), J. A. Sandels (1818—
27), B. B. von Plåten (1827—29), Herman
Wedel-Jarlsberg (1836—40) och S.
Löven-skiold (1841—55). Regeringens ledande män
voro finansministern greve Wedel till sin
avgång 1821 och därefter J. Collett.
Finanserna vållade denna tid de största
svårigheterna. 1816 upprättades N:s bank, men
först 1819 fick staten ett utländskt lån.
Vidare måste N, övertaga en del av den
gemensamma dansk-norska statsskulden från
förbundstiden. Sedan man 1819 fått en
överenskommelse till stånd, var det nära, att
stortinget 1821 förkastat denna. Konungen,
som fruktade stormakternas intervention,
förberedde nu en statskupp. Mellan
konungen och stortinget funnos även andra
orsaker till konflikt. Karl Johan hade
genom att flera gånger vägra sanktion irriterat
stortinget. Detta hade nu enl. grundlagen
tillfälle att genomdriva en lag (om adelns
upphävande) utan sanktion. Det hela
slutade dock fredligt. Stortinget godkände
överenskommelsen med Danmark, och konungen
sanktionerade adelslagen. Då Karl Johan
1824 framlade en rad grundlagsförslag, som
syftade till att stärka konungens makt,
förkastades dessa enhälligt av både detta oöh
alla följ, storting. — Om de övriga
unio-nella stridigheterna under denna tid,
angående firandet av 17 maj och kravet på
norskt deltagande i behandlingen av
diplomatiska frågor rörande N., se S v e r i g
e-Norge. 1836 drog det ihop till ny konflikt
på grund av bl. a. kravet på den norska
flaggans erkännande på alla hav och en lag
om lokal självstyrelse. Denna lag härrörde
i första hand från bönderna, som från 1833
hade skaffat sig en långt starkare
representation i stortinget än förr. Konungen
sökte denna gång förlama stortingets
verksamhet genom att oväntat neka ett eljest
självfallet tillstånd att fortsätta arbetet över
den normala tiden. Stortinget fick dock i all
hast de viktigaste frågorna, bl. a. budgeten,
färdiga. Och under ett urtima storting 1836
—37 bilades konflikten. Man enades ang. den
lokala självstyrelsen, och konungen visade
sig också försonligare i de unionella frågorna.
N:s inre historia präglas från 1830-talet
och framåt av näringslivets starka tillväxt,
som stöddes av en liberal lagstiftning,
genomförd av en grupp stortingsmän, huvudsaki.
ämbetsmän, med A. M. Schweigaard i
spetsen. — Revolutionsåret 1848 framkallade i
N. en socialrevolutionär rörelse, ledd av M.
Thrane (se d. o.). Den nedslogs dock med
hård hand av regeringen 1851.
Strax efter Karl Johans död 1844
uppfyllde hans son Oskar I (reg. 1844—59)
flera norska önskemål rörande vapen,
konungens titulatur m. m. och gav N. egen
örlogs-flagga. På 1850-talet uppkom frågan om
upphävande av det i N. impopulära
ståthållar-ämbetet. Sanktion vägrades 1854 på beslutet
om upphävandet, men efter 1855 lämnades
1204
ämbetet vakant. Oskar I:s son Karl XV
(i Norge Karl IV, reg. 1859—-72) lovade
strax efter sin tronbestigning att
sanktionera ett nytt beslut i frågan, som också
kom s. å. Under stark svensk påtryckning
måste han dock frångå sitt löfte men lämnade
platsen obesatt. Den unionella striden
fortsatte mycket skarpt men slutade t. v. 1865
med tillsättandet av en unionskommitté för
revision av unionen. Kommitténs förslag
1871 förkastades dock av både stortinget och
svenska riksdagen.
I stortinget hade från 1859 börjat en
verklig partibildning. Under ledning av J.
Sverdrup sammanslöt sig en grupp unga
radikaler (»sakförerpartiet») med en del av
det gamla bondepartiet och blev på
1860-talet ett verkligt vänsterparti med
demokratiskt program, krav på jury, allmän
rösträtt, maktens koncentration till stortinget
etc. Detta parti blev till följd av
omständigheterna även unionsfientligt. Mot detta
stod det regeringsvänliga och
konservativa ämbetsmannapartiet. Med införandet
av årliga storting 1869 ökades stortingets
makt. Statsrådens deltagande i stortingets
förhandlingar tillhörde önskemålen.
Sanktion vägrades 1872 på beslutet härom, och
trots att stortinget gav misstroendevotum
mot de ministrar, som voro ansvariga för
vägran, nekade konungen att låta dem gå.
Karl XV:s bror Oskar II (reg. 1872—1905)
sanktionerade 1873 beslutet om
ståthållar-postens avskaffande. Regeringens chef blev
en »statsminister». Den förste blev F. Stang
(1873—80), som ända från 1861 hade
presiderat i regeringen. Statsrådsfrågan blev de
följ, årens allt överskuggande politiska
spörsmål, och särskilt kom striden nu att stå om
konungens veto i grundlagssaker, varom
grundlagen ingenting innehöll; högern
hävdade absolut vetorätt i dessa saker, vänstern
förnekade varje vetorätt, åtminstone den
absoluta. Sedan bestämmelsen blivit antagen
oförändrad tre gånger och sanktion varje
gång vägrats, antog stortinget 9 juni 1880,
att bestämmelsen skulle vara gällande
grundlag. Regeringen rättade sig icke därefter
utan fortsatte striden med Chr. A. Selmer
som chef (1880—84). Vänstern tillgrep nu
utvägen att få regeringen dömd av riksrätt (se
ovan, sp. 1196) för författningsstridiga och
landsskadliga råd och satte som sitt mål vid
stortingsvalet 1882 att få så många
representanter, att den kunde besätta hela lagtinget
(som dominerar riksretten) och ändock
behärska odelstinget. Detta lyckades. 1883
åtalades regeringen för riksrätt, och våren 1884
dömdes samtliga dess medlemmar, de flesta
(däribland Selmer) till ämbetets förlust. En
ny högerministär, Chr. H. Schweigaard (april
—juni 1884), måste hastigt uppge striden,
varefter vänstern f. ggn bildade regering med
Johan Sverdrup som statsminister (1884—89).
Statsrådsfrågan genomfördes nu hastigt
genom en kompromiss, och flera andra av
vänsterns programpunkter, jury, utvidgad
rösträtt m. m., genomdrevos.
Vänstern höll ställningen vid valet 1885.
Missnöje med regeringen uppstod dock inom
dess eget parti, bl. a. på grund av den
dominerande ställning chefens brorson statsrådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
