Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1205
Norge (Historia)
1206
Jacob Sverdrup intog och de lagförslag
beträffande den kyrkliga organisationen, som
på hans initiativ framlades. Vänstern
splittrade sig i den »rena» och den »moderata»
vänstern. 1888 lämnade en rad »rena»
vänstermän (bl. a. H. R. Astrup) regeringen,
och vid valet s. å. ledo regeringen och den
»moderata» vänstern ett förkrossande
nederlag. I juni 1889 måste Sverdrup avgå, och
en högerministär under E. Stang (1889—91)
kom till makten.
De unionella frågorna trädde åter i
förgrunden, särskilt på grund av en svensk
grundlagsändring 1885, varigenom Sverige
tillförsäkrades dominerande roll vid
diplomatiska frågors behandling. Vänstern
reste nu krav på egen norsk utrikesstyrelse
och först och främst eget konsulatväsen.
Stang avlöstes av vänsterministären J. Steen
(1891—93), som arbetade energiskt för detta
men utan framgång. En ny ministär E. Stang
(1893—95) hade icke majoritet i stortinget.
Efter en långvarig kris, varunder stortinget
7 juni 1895 antog en kompromiss i
konsulatfrågan, som gick ut på att förhandlingar
skulle upptagas med Sverige, bildade F.
Ha-gerup en koalitionsministär (1895—98). Denna
tillsatte en unionskommitté, vars
förhandlingar dock icke ledde till något resultat (se
Sverige-Norge). Efter en stor
vänsterseger vid valet 1897 bildade vänstern åter
regering med J. Steen (1898—1902) och
senare O. Blehr (1902—03) som chef. Under dessa
genomfördes bl. a. ny utvidgning av
rösträtten; förslaget om N:s rena (icke
unions-märkta) handelsflagga blev 1898 lag trots
vägrad sanktion. En rad fästningar anlades
vid svenska gränsen. I konsulatfrågan tog
Sverige 1902 initiativet till nya
förhandlingar. Resultatet blev, att man skulle söka
ordna konsulatväsendet genom »likalydande
lagar» i båda länderna. Efter detta fick
den förhandlmgsvänliga högern vid valet
1903 anslutning av stora delar av vänstern.
»Samlingspartiet» segrade, och F. Hagerup
bildade regering (1903—05). Men då svenske
statsministern Boström i nov. 1904
framlade de »grunder», på vilka det var
meningen att bygga de likalydande lagarna,
visade sig dessa från norsk synpunkt
oantagliga, och den i N. just nu allmänna
förhand-lingsvänligheten försvann inom alla partier.
Febr. 1905 tog stortinget initiativet till lag
om eget konsulatväsen, och i mars sprängde
statsråden Chr. Michelsen och J. Schöning
»förhandlingsministären», varefter Michelsen
11 mars bildade ny regering, sammansatt av
alla partifraktioner, med det enda målet att
genomföra konsulatlagen. Lagen utarbetades
hastigt och antogs enhälligt av både odelsting
och lagting. I statsråd 27 maj vägrade
konung Oskar att sanktionera den, men detta
beslut nekade regeringen att kontrasignera
och begärde avsked. Konungen avslog
avskedsansökan, i det att han sade sig vara på
det klara med att han nu över huvud ingen
annan regering kunde få. Härmed hade enligt
norsk uppfattning inträtt ett
inkonstitutio-nellt tillstånd, och då konungen ej företog
något för att få sitt beslut kontrasignerat,
nedlade statsrådet 7 juni sina ämbeten,
varefter stortinget enhälligt beslöt att anse
unio
nen upplöst, då konungen hade upphört att
fungera som norsk konung. Den avgångna
regeringen fick i uppdrag att t. v. utöva
konungens grundlagsenliga myndighet.
I Sverige, där man väl var förberedd på att
unionen kunde brista men icke fann N.
berättigat att ensamt upplösa den, väckte detta
stor förbittring. En urtima riksdag beslöt att
för unionens upplösning fordra båda
staternas medverkan. Situationen var hotande, men
N :s regering visade en bestämd vilja att undgå
en blodig uppgörelse och fick stortinget med
på förhandlingar med Sverige. Genom
folkomröstning 13 aug. biföll norska folket med
överväldigande majoritet (som 2,000 : 1) 7
junibeslutet. De norsk-svenska förhandlingarna
fördes i Karlstad i sept. De ledde till en
överenskommelse (se närmare
Sverige-Norge), som trots förbittrat motstånd från
chauvinister i båda länderna antogs av såväl
stortinget som riksdagen. 26 okt. löste även
Sverige formellt unionen. Under strid om
statsformen tillföllo vid folkomröstning 12
och 13 nov. 4/s av rösterna kungadömet, och 18
nov. valde stortinget den danske prinsen Karl
till konung. 25 nov. höll han sitt intåg under
namnet Håkon VII.
Ministären Michelsen blev sittande och
organiserade bl. a. det nya norska
utrikesdepartementet. 1906 inleddes förhandlingar med
England, Frankrike, Tyskland och Ryssland
om en traktat till ersättning för den nu
föråldrade »novembertraktaten» (se d. o.). 2 nov.
1907 undertecknades »integritetstraktaten»,
varigenom de nämnda makterna garanterade
N:s integritet.
I inrikespolitiken härskade någon oklarhet,
sedan unionsfrågan lösts. Under loppet av
1906 och 1907 uppkommo nya
partimotsättningar, särskilt ang. den
koncessionslagstift-ning, som vänstern (med stöd av socialisterna,
vilka från 1903 bildade eget parti i stortinget)
tog initiativet till i avsikt att hindra
främmande kapital att dominera N. ekonomiskt.
Regeringens ställning försvagades, särskilt då
Michelsen okt. 1907 av hälsoskäl avgick. J.
Lövland blev chef och sökte rekonstruera
ministären i vänsterriktning men kunde icke
samla majoritet i stortinget. Mars 1908
tillkom en ren vänsterregering med G. Knudsen
som chef. Denne genomdrev bl. a.
kopces-sionslagarna men led nederlag vid valet 1909.
Den mer högersinnade delen av vänstern, med
bl. a. Michelsen i spetsen, hade nu bildat den
»frisinnade vänstern», som från valet 1909
gick samman med högern. Av dessa två
partier bildade den »frisinnade» W. Konow
febr. 1910 ny regering. Divergenser funnos,
ej minst i språkstriden, och då Konow
offentligt hyllade landsmålet, störtades han febr.
1912, och högermannen J. Bratlie bildade
regering. Denne led ett förkrossande nederlag
vid valet 1912, då vänstern fick en stor
majoritet och även socialisterna gingo framåt.
Jan. 1913 bildade G. Knudsen åter regering.
Denna genomförde flera sociala reformer.
Vid världskrigets utbrott förklarade sig N.
i gemenskap med Sverige och Danmark
neutralt. Det nordiska samarbetet under kriget
blev dock av starkt begränsad art, då N.
genom sitt läge och på annat sätt var beroende
av England. Med sin stora handelsflotta led
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
