Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Normalskolekompetens - Normalspektrum - Normalspårig - Normaltid - Normalton - Norman, Georg - Norman, sir Henry Wylie - Norman, Ludvig - Norman, Montagu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1215
Normalspektrum—Norman
1216
till n. åtnjutes f. n. (1931) av 83 privata
högre flickskolor och 7 flickskollinjer vid
högre goss- och samskolor (resp, kommunalt
samläroverk); även de (f. n. 3) kommunala
flickskolorna ha denna rätt. N., som medfört
väsentlig överensstämmelse i fråga om
un-dervisningsplanen mellan normalskolan och
de högre flickskolorna, har något större
räckvidd, än den kompetens real(skol)examen
medför. Fr. Sg.
Normalspektrum, fys., se Diffraktion.
Normalspårig, benämning på järnväg med
en spårvidd av 1,435 m (se J ä r n v ä g, sp. 46).
Normaltid, se Tid.
Normalton (fr. diapason normal). 1. (Mus.)
Den tonhöjd man utgår från vid stämning av
instrument. 1858 antogs en n. av 870 enkla
svängningar för ettstrukna a (fastställd som
internationell i Wien 1885). N. visar alltid
tendens att stiga med åren. T. N.
2. (Språkv.) Se Accent, sp. 81.
Norman, Georg, statsman (d. 1553), var
av gammal pommersk adelssläkt. Han
framträder f. ggn 1528, då han var lärare i
Greifs-wald, inskrevs 1529 vid Wittenbergs univ. och
var åtm. 1534—37 kollegiat i fil. fakulteten
i Greifswald. Genom bemedling av
svenske humanisten Nils Månsson (se d. o.) blev
han »tuktomästare» för prins Erik, Gustav
Vasas äldste son, härtill rekommenderad även
av Luther och Melanchthon, och kom till
Sverige sommaren 1539. N. kallas från denna
tid magister och torde alltså ha förvärvat den
filosofiska graden. Sin verksamhet som svensk
furstelärare utbytte han snart mot en
politisk rådgivar- och ämbetsmannaställning, i
det att han 8 dec. 1539 av konung Gustav
förordnades till »superattendent» över
svenska kyrkan — som sådan blev han konungens
kyrkominister — och ung. samtidigt inträdde
i regementsrådet. Till N:s namn knyter sig
den organisatoriska omvälvningen inom
svenska kyrkan i början av 1540-talet. På
örebro-mötet i jan. 1540 antogs en av honom efter
tyska mönster uppgjord interimistisk
kyrkoordning, »articuli ordinantiae», för vars
genomförande han s. å., biträdd av sin
»adjunkt», biskop Henrik i Västerås, företog en
kyrkovisitation i Västergötland och
Östergötland, varvid även kyrkoreduktionen
fullföljdes. Efter Konrad von Pyhys fall 1543 blev
N. konungens kansler, till gagnet om också
ej till namnet, och därmed Gustav Vasas
förnämste rådgivare. N. anlitades även i
utri-kesbeskickningar, så redan 1540 i en legation
till livländske ordensmästaren, därefter 1542
—43 till Frankrike (beskickningens ledare var
v. Pyhy), Danmark och Tyskland och
slutligen 1550 och 1551 till kejsar Karl V. Om
hans grundliga humanistiska bildning vittnar
bl. a. ett av honom 1547 i de svenska
ständernas namn författat latinskt manifest mot
Kristian II :s arvingars anspråk. Av sin
konungs förtroende förblev han till sin död i
orubbad besittning. I raden av Gustav Vasas
politiska förtroendemän framstår han inför
historien som den mest betydande näst efter
Laurentius Andreæ. I. C-n.
Norman [nå’mon], sir Henry W y 1 i e,
engelsk militär (1826—1904). Inträdde vid
unga år i indiska armén och utmärkte sig
bl. a. under seapoysupproret 1857—59, blev
general 1882 och fältmarskalk 1902. N. var
1883—88 guvernör över Jamaica, 1889—95
över Queensland. Hans memoarer utgåvos av
W. Lee Warner 1908.
Norman, Ludvig, tonsättare (1831—85).
Började tidigt studera musik och utgav redan
vid 11 års ålder ett sånghäfte. 1848—52 var
han elev av konservatoriet i Leipzig och slöt
sig där till
Schumann-riktningen. Hemkommen till Stockholm,
ingrep N. med iver i
musikarbetet och
sökte väcka intresse för
den nordiska
tonkonsten i nationellare
anda. Han
framträdde även som pianist
samt komponerade
pianostycken (op. 1,
1851). N. blev 1858
lärare i komposition
och orkesterdirigering
vid Konservatoriet och var 1861—78
hovkapellmästare. Tills, m. J. Günther
återupptog han 1860 Harmoniska sällskapets
verksamhet. 1880 grundade han tills, m. V.
Sved-bom Musikföreningen. 1864 ingick han
äktenskap med violinmästarinnan Wilrna
Ne-ruda (se d. o.) och verkade sedan under de
följ, tio åren tills, m. henne även för
kammarmusikens förkovran. Som
orkesterdirigent var N. högt skattad och var en stor
främjare av den nyare symfona musiken.
Även inom den sceniska tonkonsten var hans
verksamhet särskilt under 1870-talets förra
hälft betydande. — Som kompositör upptog
han Fr. Berwalds arbete för en inhemsk
kammar- och symfonimusikstil och skrev bl. a.
1 stråkoktett, 1 stråksextett, 1 stråkkvintett,
6 stråkkvartetter, 1 pianosextett, 1
pianokvartett, 2 pianotrior och 4 violinsonater,
därjämte 4 symfonier, 4 uvertyrer (däribland
den ofta givna i C dur 1882) m. m. Den
polyfona vokalstilen ägnade N. ett varmt
intresse och komponerade bl. a. den stilfulla
kantaten »Rosa rörans» (1876); ett körverk,
»Humleplockningen», tillhör hans senare
produktion (1884). Han skrev även scenisk
musik (»Torkel Knutsson», »Antonius och
Cleo-patra»). — N. kan som kompositör med rätta
kallas klassiker. Han ägde en utpräglad
begåvning för de större musikaliska formerna
och var en mästare att utveckla ett tema.
Även inom den polyfona kontrapunktiken var
han en säker mästare. Hans tonsättargärning
kom emellertid att bli mindre varaktig. N.
skrev en mängd ypperliga karakteristiker
företrädesvis av svenska tonsättare. 1859
utgav han tills, m. A. Rubenson Tidning
för Teater och Musik. Postumt samlades i
bokform »Musikaliska uppsatser och kritiker»
(1888). Biogr. bl. a. i A. Lindgren, »Svenska
hofkapellmästare» (1882), och Lina
Lager-bielke, »Svenska tonsättare» (1908). J. Bagge
utgav en förteckning över N:s kompositioner
(1886). T. N.
Norman [nå’mon], Montagu, engelsk
finansman (f. 1871). Deltog som officer i
boerkriget 1900—01, övergick sedan till
affärsvärlden och valdes 1920 till guvernör för Bank
of England. N. har sedan årl. återvalts till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
