Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norska litteraturen - Norska rännan - Norska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1261
Norska rännan—Norska språket
1262
med sinne för det omedvetna men stundom
överdrivande sin konsts effekter var Hans
E. K i n c k (1865—1926). Utgångspunkt i det
radikala 1880-talet har lyrikern Nils
Col-lett Vogt (f. 1864), hos vilken trotsiga och
vemodiga stämningar blandas; Sigbjörn
Obstfelder (1866—1900) gav gripande
uttryck åt främlingskänsla i tillvaron.
Gunnar Heiberg (1857—1929] behandlade med
ett patos, som nu förlorat intresse, bl. a.
1890-talets erotiska problem. Karakteristiska
för 1890-talets lyriska stämningsliv äro Th
o-mas Krag (1868—1913) som
romanförfattare och brodern Vilhelm Krag (f. 1871)
som, lyriker. Liksom den senare en skildrare
av Sörlandets natur och folk är Gabriel
Scott (f. 1874) i stämningsfulla romaner.
En fin tecknare av östlandets natur och folk
är Hans Aanrud (f. 1863). Nordlandet
och dess befolkning ha med friskt lynne och
gestaltningskraft skildrats av Johan
Bojer (f. 1872), eljest en författare av många
problemromaner; till Nordlandsberättarna hör
också Peter Egge (f. 1869), utmärkt för
intim och noggrann själsskildring.
Trygg-ve Andersen (1866—1920) skrev bl. a. en
kulturhistorisk roman från 1800-talets början,
»I cancelliraadens dage» (1897).
Under de senaste trettio åren har norsk
berättarkonst med nya författares verk
alltjämt stått i blomstring. Om 1880-talets
grundsyn i romanen är polemiskt social,
1890-talets estetisk, så är det tidigare 1900-talets
uppfattning etiskt human och stundom
religiös. Den nya berättarkonstens främsta
representant i Norge är Sigrid Undset (f.
1882); efter realistiska skildringar av unga
självförsörjande stadskvinnors liv övergick
hon till den historiska romanen med de
storslagna verken »Kristin Lavransdatter» och
»Olav Audunssön». Nya nutidsberättelser
uttrycka hennes småningom vunna katolskt
religiösa livsuppfattning. Skarpsyn och
högsinne i förening ge hennes alstring andlig
överlägsenhet. Högt som människoskildrare
når också Olav Du un (f. 1876) med sina
bondeberättelser på målet (romanserien
»Ju-vikingarna»). Tecknare av kvinnoöden äro
N i n i Roll A n k e r (f. 1873) och B a
r-bra Ring (f. 1870). Till 1920-talets bästa
berättarverk höra »Alberte og Jakob», en
skildring från en Nordlandsstad av C o r a
Sandel (Sara Éabricius, f. 1882), och
»Ski-bet gaar videre» av Nordahl Grieg (f.
1902). En talangfull berättare är Kristian
Elster d. y. (f. 1881); själskunskap och
allvar utmärka Sigurd Christiansens
(f. 1891) romaner; en skildrare av proletärliv
med stark naturkänsla och romantiska inslag
är Johan Falkberget (f. 1879). Som
dramatiker ha framträtt Nils Kjær (1870
—1924), främst med »Det lykkeiige valg»
(1913), även en fin essäförfattare, Helge
Krog (f. 1889) och Ronald Fangen (f.
1895). Den yngre lyriken representeras i
främsta rummet av 01 af Bull (f. 1883),
Herman Wildenvey (f. 1886), A r n u 1 f
överland (f. 1889), målskalden Tore
ör-jasæter (f. 1876) och Gunnar R e i s
s-An der sen (f. 1896).
Litt.: H. Jæger, »Illustreret norsk
litera-turhistorie» (2 bd, 1892—96; avslutad 1897
av O. Anderssen), fortsatt av C. Nærup för
tiden 1890—1904 (1905); J. Bing, »Norsk
litteraturhistorie» (1904); G. Gran, »Norsk
aandsliv i hundrede aar» (3 bd, 1915—
19); K. Elster d. y., »Illustreret norsk
litteraturhistorie» (2 bd, 1923—24) och
»Modern norsk litteratur» (1926); F. Bull och F.
Paasche, »Norsk litteraturhistorie», I, II
(1924, 1928; intill 1814), det vetenskapligt
mest framstående bland norska
litteraturhistoriska samlingsverk. En förtjänstfull lyrisk
antologi har utgivits av Ch. Kent med »Norsk
lyrikk gjennem tusen år» (2 bd, 1929). Se
i övrigt art. om enskilda författare. J. L-t.
Norska rännan, se Nordsjön.
Norska språket framträder som särskilt
språk under vikingatiden. Efter Islands
kolonisering avsöndrades isländskan som en egen
dialekt, först föga skild från n.: båda
kallades norrøn tunga (jfr Isländska språket).
I n. har h fallit framför l, n, r, t. ex. (h)laupa,
löpa, (h)niga, böja, (h)riota, ryta, i isl.
övergick øy till ey och senare ø till æ. Från
danska och svenska skiljer sig n. i samma
mån som västnordiskt språk skiljer sig från
östnordiskt (se Nordiska språk), bl. a.
genom bevarade diftonger: au, ei, øy. De
äldsta bevarade handskrifterna äro från omkr.
1150, betydligt äldre än de äldsta svenska och
danska (från omkr. 1300): offentliga
urkunder, legender, predikningar etc. skrevos i
Norge redan från första införandet av den
latinska skriften (på 1000-talet) huvudsaki.
på modersmålet, icke på latin: häri skönjas
impulser från England. I äldsta tid
framträda dialektskillnader: västnorska
handskrifter ha s. k. w-omljud i former som
mgn-nom, åt männen, vér kgllom, vi kalla, vilka i
östnorskan liksom sv. och da. heta mannum,
kalium. På 1100-talet skönjas tendenser till
norskt riksspråk, på 1200-talet
framträder tydligt ett gemensamt officiellt
språk, som mest bygger på tröndska och
västnorska. Detta språk är ännu mycket
forn-artat, med rikt böjningssystem, fyra
kasusformer etc. Efter den politiska föreningen
med Sverige från 1319 och senare med
Danmark upplöses detta fornnorska skriftspråk,
dels genom talspråkets egen utveckling, dels
genom det starka inflytandet från
grannländernas språk och, framför allt i köpstäderna,
inverkan från lågtyskan. En mängd lånord,
svenska, danska och lågtyska, få insteg, och
litteraturspråket färgas i hög grad av de
främmande mönstren. Talspråket
utvecklades i samma riktning som i de övriga
nordiska språken och i allm. de nyare
europeiska språken: mångfalden av böjningsformer
minskas, och ordställningen blir mera
bunden; kasusformer och verbformer ersättas av
småord, särskilt prepositioner och modala
hjälpverb; ändelsevokalerna försvagas, i
synnerhet i ö. Norge (som nu får större
betydelse) i tydligt samband med de svenska
dialekternas utveckling. Det fornnorska
skriftspråket, ännu stundom brukat i urkunder,
blir småningom halvt obegripligt. I det
politiskt ofria Norge framväxte ej ur
språkblandningen ett nytt nationellt skriftspråk
som i Sverige och Danmark. Mot medeltidens
slut blev danskan Norges off. språk och med
reformationen också kyrko- och skolspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
