Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nygrekiska litteraturen - Nygrekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
Nygrekiska språket
4
en grupp författare, som mer el. mindre
anslutit sig till Koraes. Till frihetskampens
tid höra satirikern V i 1 a r a s, lyrikern K r
i-stopulos och komikern Nerulos;
senare äro bröderna S u t s o s och A. R h a n
ga-bes (1809-—92), alla numera täml. glömda.
Från Joniska öarna utgick under första
hälften av 1800-talet en diktarskola med
starkt intresse för folkspråket men fri från
»bysantinsk» påverkan. Ej minst genom sitt
intresse för västeuropeisk kultur kom denna
skola att utöva ett stort inflytande på den
nyare grekiska litteraturen. En verklig
skald var Dionysios Solomos (1798—
1856), vars berömda »Hymn till friheten»
(1824) liksom det mesta av hans till
omfånget blygsamma diktning är starkt
påverkad av folksångerna. I jämförelse med
Solomos’ klara och enkla teknik och språk
är Andreas Kalvos’ (1792—1867)
uttryckssätt metriskt och språkligt
svåråtkomligt; han har utövat stort inflytande på K.
Palamas. Solomos bildade skola. Biand hans
lärjungar, som i sin tur ha varit av betydelse
för senare generationer, märkas P o 1 y 1 a s
(d. 1896), Typ aldos (d. 1883), den mera
självständige Andreas Laskaratos (1811
—1901) och den av Victor Hugo starkt
påverkade Valaorites (1824—79).
Småningom blev Aten ett kulturellt
centrum. Den härskande språkliga purismen och
den sentimentalt-romantiska smaken voro
dock snarare en gynnsam jordmån för
medelmåttor än för självständiga diktare. En
rad grekiska författare, och ingalunda de
sämsta, slog sig ned i utlandet, framför
allt i Paris. Åtskilliga sveko sitt
modersmål och blevo franska författare, t. ex.
J. Moréas (se d. o.). Bland dessa i
Frankrike levande litterära greker har
Johannes Psichares (Jean Psichari, 1854
—1929) utövat det största inflytandet. En
framstående språkman, var han en
oförsonlig motståndare till den i Aten rådande
pedantiska historieuppfattningen
(»arkeoma-nien»). Han var en banbrytande förkämpe
för folkspråket: hans epokgörande »Min
resa» (1888) är den första större
prosaskriften på detta idiom. I synnerhet i språkligt
avseende har Psichares starkt inspirerat den
moderna grekiska litteraturen. — Stor roll
som språklig förnyare har Alexandros
P a 11 e s spelat genom sina radikalt
folkspråkliga översättningar av Iliaden (1892,
1917, på politisk vers) och av evangelierna.
I Aten var Emmanuel Rhoides
(1834—1904) en skarp och framgångsrik
kritiker av de rådande litterära
uppfattningarna. Endast genom att gå tillbaka till
Solomos och folkdikten och lägga det levande
livet till grund för dikten kunde man nå
verklig litterär självständighet och storhet.
Med 1880-talet bröto dessa principer igenom.
Som ledare för de unga författarna
framträda Georgios Drosines och
Kostes Palamas, båda födda 1859. Drosines
behandlar på vers och prosa båda
språkformerna, var för sitt ändamål. Som ledare av
tidskriften Hestfa predikar han mot slutet
av årh. de moderna idéerna. Mera utvecklad,
mera personlig och med förstärkt känsla för
rytmen framträder han i diktsamlingarna
»Lysande mörker» (1914) och »Slutna
ögonlock» (1917). — Palamas har blivit
folkspråkets banerförare och torde vara den ende
nygrekiske författare, som fullt når upp till
de främsta i den västeuropeiska litteraturen
(se vidare Palamas).
De nu nämnda författarna ha även
skrivit noveller och försökt sig på dramat.
Novellen är en diktart, som — i allm. i
motsats mot romanen — livligt och
framgångsrikt idkats av grekerna. Särskilt omhuldad
är den lokala novellen, skildringen av
hemortens natur, folket och dess förhållanden.
Till den äldre generationen höra bl. a. A
n-dreas Karkavitsas (1866—1923),
bröderna Chatzopulos samt två
egendomliga författarpersonligheter: Alexandros
Papadiamantes (1851—1911) och P e
t-ros Apostolides (»Paulos Nirvanas», f.
1866). Papadiamantes, en djupt religiös,
barnafrom natur, utmärkte sig genom sin
rika karaktärsskildring. Nirvanas är en
filosof, påverkad av Schopenhauer och
Nietz-sche, därjämte även av skandinaverna. —
En högt uppskattad novellist och
romanförfattare är även Gregorios X e n o p
u-los (f. 1867), en bitter människoskildrare,
som särskilt älskar att måla
kvinnokarak-tärer.
Inom dramat har Grekland mest
tillfredsställt sin smak genom översättningar;
Xeno-pulos är dock en uppskattad dramatisk
författare. Inom den yngsta generationen råder
även inom dramatiken stor livaktighet, över
huvud kan man säga, att
»genombrottsmän-nen» från 1880-talet skapat vad Aten
dittills saknat: en kulturell miljö. Med
folkspråkets seger har litteraturen i helt
annan omfattning än förut blivit ett
livsintresse. Grekland har upphört att vara en
fransk kulturprovins: det har trätt i
förbindelse med hela Europa. Grekens läraktighet
visar sig ej minst genom en utomordentligt
rik översättningslitteratur, hans andliga
livaktighet genom en mycket rik spirande
litteratur, där ej saknas gryende opposition mot
de nu erkända författarna. — Lilt.: K.
Krum-baeher, »Geschichte der byzantinischen
Litteratur» (2:a uppl. 1897); K. Dieterich,
»Geschichte der byzantinischen und
neugrie-chischen Litteratur» (1902); D. C. Hesseling,
»Histoire de la littérature grecque möderne»
(1924). Bästa sammandraget i »Encyclopædia
britannica» (15 :e uppl., bd 10, 1929). S. Lm.
Nygrekiska språket omfattar de olika
språkvarianter, i vilka grekiskan uppträder sedan
omkr. 1600. På grundval av den gamla attiska
dialekten uppstod genom inblandning av
joniska m. fl., även icke-grekiska, element omkr.
300 f. Kr. ett för hela Grekland gällande
allmänspråk, koiné’ (jfr Grekiska s p r
å-k e t, sp. 1004). För detta nya tal- och
skriftspråk måste småningom alla de forngrekiska
dialekterna vika (utom Lakoniens, vilken
under namn av tzakoniskan ännu fortlever vid
Parnonberget). På det talade koinegå sålunda
medel- (1000—1500-talet) och nygrekiskans
alla folkdialekter tillbaka, vilka dock avsevärt
uppblandats genom latinska, romanska,
slaviska, turkiska m. fl. lån. Vid sidan av dessa
har emellertid det klassiska språket levt kvar
i de bildades medvetande intill våra dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
