Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nykterhetsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Nykterhetsrörelsen
12
satte propagandan. Av senare amerikanska
nykterhetsorganisationer är den 1851 stiftade
God te mp la ro rd en (se d. o.) mest känd.
Det 1874 i Ohio stiftade Kvinnornas
internationella kristna nykterhetsförbund (Women’s
Christian temperance union, W. C. T. U.), vanl.
efter sin symbol kallat Vita bandet, blev
sedan under namnet World’s women’s
Christian temperance union internationellt
organiserat. Även Blåbands rörelsen (Blue
ribbon) är av amerikanskt ursprung. Den
började 1877. Rörelsen bestod urspr. blott i
hållande av agitationsmöten, vid vilka
hel-nykterhetslöfte avgavs och ett litet blått
band anlades som symbol för den totala
av-hållsamheten. De, som buro blå bandet, kunde
tillhöra olika nykterhetsföreningar. Först
senare uppstodo formliga Blåbandsföreningar.
Alla dessa organisationer — riktande sig ej
blott mot brännvin utan även mot vin och
öl — ha blivit internationella. Redan 1851
förbjödos tillv. och försäljning av både
starkare och svagare rusdrycker i staten Maine;
denna förbudslag har från 1858 oavbrutet
varit gällande. Vissa andra stater följde
Maines exempel under 1850- och 1860-taiet.
På 1870-talet började rörelsen få starkare fart,
och sedan 1900—17 mer än halva antalet
stater var för sig infört förbudslagar, beslöt
kongressen 1917 med mer än 2/3 majoritet att
införa totalförbud inom Förenta staternas
hela område. Förbudet, som gäller
tillverkning, införsel, utförsel och försäljning av alla
rusgivande (intoxicating) drycker, har
grund-lagskaraktär och trädde i kraft 16 jan. 1920.
De närmare detaljerna i förbudslagen
bestämdes genom den s. k. Volsteadakten, så
benämnd efter norsk-amerikanen A. Volstead
(f. 1860), som inom kongressen var rapportör
för frågan vid dess avgörande. Den
alkohol-halt, som ej får överskridas, är enl. akten x/2
volymprocent. Volsteadakten har icke
grund-lagskaraktär. Alla försök till ändring ha dock
hittills med stor majoritet avvisats.
Redan 1829 stiftades Brittiska rikets första
kända nykterhetsförening i New Ross på
Irland. S. å. bildades i Skottland en liknande
förening, och 1831 hade rörelsen vuxit med
hundratals lokalföreningar, som då
samman-slöto sig till Skotska nykterhetssällskapet
(The scottish temperance society). Den
irländska rörelsen fick en enastående omfattning
1838—42 genom prästen Theobald Mathew,
som under ett par år tog nykterhetslöfte av
omkr. 2 mill. irländare. I England tog
rörelsen sin början 1831, då Brittiska och
utländska nykterhetssällskapet (British
and foreign temperance society) stiftades med
sir J. Webb som ordf. Medlemmarnas totala
avhållsamhet gällde endast brända och
destillerade drycker. Efter tio år hade sällskapet
omkr. 50,000 medlemmar i mer än 300
föreningar, men sedan började dess livskraft
tyna, i samma mån som den även mot de
svagare dryckerna riktade rörelsen tog överhand.
Denna är i England representerad av ett stort
antal nykterhetsorganisationer, dels de
ovannämnda från Amerika inkomna, dels en mängd
religiösa föreningar ävensom fristående
or-densorganisationer, av vilka den största f. n.
torde vara Rekabit orden (stiftad redan
1835). De flesta nykterhetsföreningar i
Eng
land och Skottland ha f. ö. anslutit sig till
en samarbetsorganisation, The united
king-dom alliance (från 1853). Den engelska
nyk-terhetsundervisningen bland barn är särskilt
energisk; millioner barn omslutas av Band
of hope (Hoppets här).
Nykterhetslagstift-ningen har dock i Brittiska riket skridit
långsamt framåt; 1913 genomdrevs lokalt
veto för Skottland (dock med 8 års
övergångstid). Under världskriget infördes
synnerligen kraftiga inskränkningar i både tillv.
och försäljning av alkoholhaltiga drycker;
fyllerisiffrorna i England och Wales sjönko
från omkr. 183,000 år 1913 till omkr. 29,000
år 1918. Några av dessa restriktioner (starkt
fördyrande av varorna, inskränkningar i
antalet försäljningsställen etc.) äga alltjämt
bestånd. De engelska
nykterhetsorganisationer-nas samlingsprogram är sedan länge lokal
folkomröstning (local option’).
I Tyskland verkade vid början av
1800-talet den berömde läkaren C. W. Hufeland
mot brännvinet. Under den starka
propaganda, som från Amerikanska
nykterhetssällskapet spred sig över till Europa, bildades
i Nordtyskland flera mot brännvinet riktade
föreningar. Rörelsen, som berörde även
Holland och Belgien, blev likväl denna gång föga
långvarig men blomstrade ånyo upp från
1880-talet. Tysklands f. n. största
nykterhetsförening är den tyska storlogen av
God-templarorden. Den äldre, mot brännvinet
riktade och mera moderata rörelsen spelar dock
även i våra dagar en roll i Tyskland och
representeras främst av den på 1880-talet
bildade Tyska föreningen mot missbruk av
starka drycker (Deutscher Verein gegen den
Miss-brauch geistiger Getränke). — I Tyskland och
Schweiz ha särskilt många framstående
läkare och medicinska forskare tagit livlig del
i avhållsamhetspropagandan.
Om brännvinsfrågan i Sverige under äldre
tider se Brännvinsbränning. Den
organiserade svenska n. uppstod under
1800-talets första hälft och anslöt sig först till
Brittiska nykterhetssällskapets ståndpunkt.
Påverkad av pastor George Scott och Samuel
Owen, tog överdir. C. G. af Forsell 1830
i Stockholm initiativet till en rätt efemär
måttlighetsförening, som fick till ordförande
dåv. pastor primarius J. O. Wallin. 1831
stiftade Samuel Owen Kungsholms
nykterhetsförening, byggd på total avhållsamhet
från brännvin och efter 1832 kallad
Stockholms nykterhetsförening. Under
de följ, åren skred föreningsbildandet raskt
framåt, och behovet av en ledande
centralorganisation gjorde sig gällande. Kronprinsen
Oskar lät inskriva sig som förste led. i det
1837 stiftade Svenska
nykterhetssällskapet, som nu blev den enande
länken mellan de olika lokala föreningarna.
Sällskapets synlige stiftare var
generallöjtnanten greve Franc Sparre, och till dess ordf,
valdes J. J. Berzelius. Efter honom innehades
presidiet länge av A. v. Hartmansdorff. Den
framgångsrikaste av de särskilda
bygdeföreningarna blev den 1836 av P. Wieselgren
i Västerstad stiftade, som genom den totala
uppryckningen av en i dryckenskap
försjunken befolkning väckte stort uppseende. Ett
par gånger företog Wieselgren långfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
