Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nåd - Nådastolen - Nådaval - Nådemedel - Nådendal - Nådendals kloster - Nådens ordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Nådastolen—Nådens ordning
50
reder dem frälsning från synden. Detta
rent personliga nådebegrepp har genom
nästan hela kyrkans historia haft att kämpa
mot el. oklart sammanblandats med en helt
annan, ytterst från den antika religiositeten
och särskilt den s. k. mysteriefromheten
stammande uppfattning av »nåden» som ett slags
naturartad substans el. kraft. Särskilt inom
den medeltida skolastiken härskade
sistnämnda syn på n. N. fattades såsom en genom
sakramenten i människan ingjuten
hemlighetsfull »nådesubstans». I medveten
motsättning till denna åskådning hävdar
reformationen, att »Guds nåd ej är en medicin
utan Guds förbarmande sinnelag»
(Melanch-thon). Människans frälsning är ett verk blott
av den gudomliga n. (sola gratia); den har
icke sin grund i några mänskliga »förtjänster»
(merita). Detta betydde ej, att man icke
också skulle kunna tala om en mänsklig
aktivitet, men denna är från religiös synpunkt ett
Guds dragande av människan till sig, ett
hans övervinnande av henne. Frälsningen är,
även där den ter sig såsom mänsklig
aktivitet, h. o. h. ett verk av Guds »nåd». G. A-n.
3. Om formeln av Guds nåde inom
kyrkan och i kungatiteln se D e i gratia.
Ur denna formel uppkom titeln nåd, som
tillädes medeltida biskopar och furstar. I
Sverige var Erik XIV den förste, som tilläde
sig epitetet majestät (se d. o.). För högadeln
användes länge uttryck som »Hans
höggrev-lige nåde» o. dyl. Längst har hållit sig titeln
Hennes nåd, som särskilt av tjänstefolk
tillagts fruar av adlig börd. Jfr Nådig.
Nådastolen, se Ark, sp. 65.
Nådaval, se Predestinationslära.
Nådemedel (lat. media grätiae), de »medel»,
genom vilka Gud gör människan delaktig av
sin »nåd» (se d. o.). Enl. den latinska
medel-tidsteologien framträda sakramenten såsom
n. i egentlig mening. För reformationen åter
blev »Ordet» det primära n. Ordet fattades
därvid såsom budskapet om Guds kärlek i och
genom Kristus. Luther tänkte då icke bara
på den heliga skrift utan också på
förkunnelsens och »umgängeisens» ord. I
sakramentens n. framträdde det gudomliga budskapet i
handlingens form. Till n. kan även bönen
hänföras, om den icke blott är människans
hänvändelse till Gud utan också och framför
allt en Guds väg till människan. —
Nådeme-delsbegreppets grundval är tanken på den
gudomliga kärlekens uppenbarelsegärning i
historiens värld. Det står därmed i
motsatsförhållande till alla
mystisk-svärmisk-spiritua-listiska tankegångar, som hänvisa till en från
gudsuppenbarelsen i historien lösgjord,
förment mera »omedelbar» gudsumgängelse. Ä
andra sidan skulle den kristna trons syn på
n. misstolkas, om man ville betrakta dem
såsom en mellan Gud och människosjälen
stående faktor, vilken inkräktade på
gudsförhållandets omedelbarhet. Trons karakteristiska
betraktelsesätt är tvärtom detta: att Gud
»omedelbart» möter människan, när han
möter henne i och genom »nådens medel». —
Litt.: G. Aulén, »Den allmänneliga kristna
tron» (3:e uppl. 1931). G. A-n.
Nådendal, fi. Naantali, stad i Äbo och
Björneborgs län, Finland, 16 km v. om Äbo. vid
kusten; 2 kvkm, 710 inv. (1930), mest finsk-
Hamnen och kyrkan i Nådendal.
talande. N. är Finlands äldsta och mest
besökta badort, bekant för sina goda gyttjebad;
omtyckt utflyktsort för Åboborna. — Staden
har vuxit upp kring N:s kloster (se följ, art.)
och bär ännu flerstädes en gammaldags
prägel. Kyrkan, av gråsten, är från 1400-talet,
härjad av elden 1628 och restaur. 1865—67;
kyrktornet från 1797. Bokstäverna Vg i N:s
vapen syfta på dess lat. namn, Vallis gratiae.
Invid N. ligger Kultaranta (se d. o.). O. Brn.
Nådendals kloster (lat. Monastérium Va’llis
grätiae) i Finland, tillhörande birgittinorden
(se d. o), grundades av Åbobiskopen Magnus
Tavast. På mötet i Tälje 1438 fick han av
riksrådet bemyndigande att utse plats för ett
birgittinkloster, som samtidigt erhöll
krono-gods till sitt underhåll. 1443 bestämdes platsen
till Ailos i Reso socken, vilken gård upplåtits
genom donation. Klostret, som snart stod
färdigt, fick skattefrihet för de sex gårdar, som
kronan överlämnat, och fick även under den
följ tiden stora donationer av enskilda
personer. Det erhöll samma regel som Vadstena,
alltså med både munkar och nunnor. N.
stod i varje fall länge i visst beroende av
Vadstena. Om kulturarbetet i N. jfr B u d d e,
Jöns. Efter reformationens införande fick N.
behålla vissa huvudgårdar. 1584 upplöstes
klostret definitivt. Klosterkyrkan, som. blev
sockenkyrka, är nu jämte några ruiner den
enda återstoden av det forna klostret. Litt.:
T. Höjers monogr. om Vadstena kloster (1905);
finsk uppsats av A. Malin i Historiallinen
Arkisto, bd 36 (1928). Hg Pl.
Nådens ordning (lat. o’rdo salütis, ty.
Ileilsordnung’), det lärostycke i den luterska
dogmatiken, som avser att begreppsmässigt
fixera ordningsföljden mellan de olika
stadierna i det verk av den Helige ande,
varigenom han gör människan delaktig av Guds
nåd. Den egentliga utbildningen av detta
lärostycke sker först i den senare luterska
ortodoxien. De nådeverkningar el.
utvecklingsstadier, mellan vilka ortodoxiens
utbildade schema här skiljer, äro — med en del
modifikationer hos olika dogmatiker —
kallelsen, upplysningen, pånyttfödelsen och
omvändelsen, rättfärdiggörelsen, den mystiska
föreningen, helgelsen el. förnyelsen,
behållel-sen och härliggörelsen. En egendomlig och
skarpsinnig utbildning har detta lärostycke
fått hos H. Schartau (se d. o.) och hans
lärjungar. — Hela denna läras historia
visar med vilken styrka reformationens
grundläggande intresse för den personliga fräls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
