Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oceanien - Befolkning - Upptäcktshistoria - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oceanien (Upptäcktshistoria—Litteraturanvisningar)
129
Samhället var aristokratiskt med mycket
stora ståndsskillnader. Hövdingarna spelade
stor roll och kunde indelas i skilda klasser.
Ett slags riksdag fanns också; vältalighet stod
högt och var högt skattad. Ursprungliga
samhällsförhållandena voro en stark adel, en
kungamakt med stort inflytande, fast
hämmad av kungens helgd, som höll honom i viss
avskildhet, och ett folk, som föga eller intet
hade att säga. På vissa håll, ss. Hawaiiöarna,
Tahiti och Cooksöarna, gick utvecklingen
mot stärkande av först adelsmakten, stundom
sedan kungamakten; på annat håll, ss. Nya
Zeeland och Marquesasöarna, hade
utvecklingen gått i demokratisk riktning.
Gåvor spelade stor roll i samlevnaden.
Egentliga penningar saknades. Slavar funnos bara
på vissa ögrupper. Polynesierna älskade dans
och sång; dansen utfördes ofta i sittande
ställning. De ägde en omfattande litteratur,
ofta av litterärt värde. Gudarna voro talrika,
delvis personifikationer av naturföremål eller
-krafter. Konstskickligheten stod i många
fall högt; särskilt märklig är ornamentiken,
som egendomligt nog blir bättre österut; på
Nya Zeeland stod den särskilt högt.
Polyne-siernas rättsliv byggde på tabubegreppet (se
Tabu), över åtm. en del av Polynesiens
övärld har fordom dragit en megalitisk
kultur, som lämnade efter sig storslagna
sten-minnesmärken, bildstoder m. m. Särskilt
egenartad blomstring nådde denna kultur på
Påskön (se d. o.). Maorifolket (se M a o r i)
på Nya Zeeland har i viss mån skänkt
särprägel åt sin kultur.
Mikronesiens befolkning utgör en
rätt ojämn blandning av polynesier och
me-lanesier. Kulturen är en omdanad polynesisk
kultur, där vissa ting försvunnit och andra
kommit till, framför allt genom malajiskt
inflytande. I viss mån skiljer sig västern
(Karolinerna, Palauöarna m. m.) från östern
(Marshall- och Gilbertöarna m. m.). Rätt
stora skillnader finnas mellan olika
ögrupper. Tapatyg saknas. Kläderna äro av gräs
eller mattor. Skickligheten att fläta mattor
och korgar är stor. Tatueringen är
omfattande men ej tillåten för alla. Havet ger
huvuddelen av födan. Båge och vanliga
klubbor saknas, kastklubbor finnas däremot;
egentliga vapnet är spjutet. På Gilbertöarna
har man spjut med hajtänder, dessutom
egendomliga rustningar av hårt hopflätade
kokos-fibrer (jacka, byxor, bröstplåt, nackskydd),
gördel av taggrockans och hjälm av
ballongfiskens skinn. Mikronesierna äro mycket
skickliga sjöfarare och göra utmärkta båtar,
de ha goda kartor, som de själva gjort, och
äga viss stjärnkunskap. Kungamakten är
stark i v., i ö. råder ett slags feodalvälde. Rbg.
Upptäcktshistoria. Den förste europé, som
seglat över Stilla havet, var Magalhäes, som
1521 fann Marianerna. 1526 upptäckte Alvaro
de Saavedra Karolinerna och 1529 sannolikt
Marshallöarna; 1542 fann Lopez de
Villa-lobos Palauöarna. Alvaro de Mendana
upptäckte 1567 Salomonöarna och 1595
Marque-eas-, Union- och Santa Cruzöarna. Med Pedro
Fernandez de Quiros’ och Luis Vaez de
Torres’ resor (1606), varunder Nya Hebriderna,
Manihiki- och Tuamotuöarna, Tahiti och möjl.
130
även Louisiaderna påträffades, avslutas den
första upptäektsperioden, under vilken
spanjorer och portugiser voro ledande. Många av
upptäckterna föllo i glömska eller voro osäkra
och måste göras på nytt. Jacob Le Maire och
Jan Schouten inledde den holländska perioden
med upptäckten av Bismarcksarkipelagen,
Tonga- och Samoaöarna 1616. Abel Tasman
fann Fidjiöarna 1643, Jacob Roggeveen
Påskön 1722. Under 1700-talet gjordes flertalet
upptäckter av engelsmän. Carteret fann
Pitcairn 1767. och kort därpå började Cook sina
världsberömda resor. 1769 upptäckte han
Tubuaiöarna, 1773 Herveyöarna, 1774 Nya
Kaledonien, 1777 Christmasön och 1778
Hawaiiöarna. Cook bragte reda i O:s kartbild.
Bland upptäckter efter Cook må nämnas
Ellice- (Maurelle 1781) och Gilbertgrupperna
(Marshall och Gilbert 1788), Rapa
(Vancouver 1791), Ducie (Edwards 1791),
Sala-y-Go-mez (Sala-y-Gomez 1793) och Fanning
(Fan-ning 1798). Boninöarna, som varit besökta
av japanska fiskare sedan flera årh.,
förblevo okända för den övriga världen ända
till 1823. Bland framstående
upptäcktsresande, som icke nämnts ovan, märkas W.
Dampier (omkr. 1700), S. Wallis (1767—68),
L. A. de Bougainville (1768), J. F. de la
Pé-rouse (1785—88), O. v. Kotzebue (1815—18,
1823—26) samt Ch. Wilkes (1840—42).
Redan tidigt togos delar av O. i besittning
för europeiska staters räkning, och en
emigration dit uppstod, följd av missions-,
handels- och plantageverksamhet. Till O:s
viktigaste exportprodukter höra copra, diverse
tropiska frukter, ss. bananer och apelsiner,
samt pärlor och pärlemor. Infödingarna ha på
grund av kontakten med europeisk
civilisation hastigt minskat i antal, och några av de
högst utvecklade raserna (bl. a. tahitianer,
marquesaner och hawaiier) äro stadda i
utdöende. Den vita befolkningen är fåtalig,
vida talrikare äro kineserna. Endast
Tonga-öarna äga nominell självständighet under en
infödd regent och engelsk kontroll. De
största kolonialmakterna i O. äro Frankrike och
England. Franska O. omfattar Nya
Kaledonien, Wallis-, Sällskaps- Tubuai-, Låga och
Marquesasöarna. Brittiska besittningar äro
Gilbert- och Elliceöarna, Centralpolynesien,
Salomon-, Santa Cruz-, Fidji-, Tonga-,
Ker-madec-, Hervey- samt de sydöstligaste öarna
utom Påskön, som tillhör Chile. Flera förut
tyska besittningar (bl. a. en stor del av
Samoaöarna och en del av Nya Guinea)
ble-vo efter världskriget mandatområden under
Australien eller Nya Zeeland. Nya
Hebriderna förvaltas av England och Frankrike
tillsammans. Japan, som äger Bonin- och
Vulkanöarna, fick genom Versaillesfreden
mandatet över de forna tyska besittningarna
Marianerna (utom Guam, som tillhör U. S. A.),
Karolinerna och Marshallöarna. De ö.
Samoaöarna lyda under U. S. A., Hawaiiöarna bilda
ett av dess territorier. C. S-g.
Litteraturanvisningar. G. Gerland i Waitz,
»Anthropologie der Naturvölker», bd 5—6
(1867—72); K. E. Meinecke, »Die Inseln
des Stillen Ozeans» (2 dir, 1875—76); A.
Fornander, »An account of the polynesian
race» etc. (3 bd, 1878—85); A. R. Wal-
XV. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
