Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ochrana - Ochrid - Ochroelchia - Ochroma - Ochs, Adolph Simon - Ochs, Siegfried - Ochta, Bolsjaja - Ocimum - Ockasionalism - Ockasionell - Ockelbo - Ockelboverken - Ocker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Ochrana—Ocker
134
Ochrana [a^ra’na], ry., beskydd,
skyddsvakt; benämning på den förrevolutionära
ryska hemliga polisen, kännetecknad av ett
rikt utbildat provokatörsystem. Jfr A. T.
Vasiljev, »Ochrana. Aus den Papieren des
letzten russischen Polizeidirektors» (1930).
Ochrid [å’^rid], stad i s. v. Jugoslavien, vid
den vackra, fiskrika Ochridasjön; 9,603 inv.
(1921), till stor del albaner. O., forntidens
Lychnidos, var på 900-talet huvudstad i
väst-bulgariska riket och bulgariska kyrkans
metropol till 1767 (jfr bilder vid Bulgarisk
konst).
Ochrole’chia, lavsläkte med skorplik, vit el.
gråaktig bål och stora, öppna apoihecier med
gulbrun el. vitpudrad disk. O. tartarea,
örnlav, är under flera former vanlig på sten,
bark och mossa, särskilt i n. Sverige. Såväl
den som O. parella (på sten) hade förr stor
betydelse som färgväxt och nyttjas ännu
för beredning av lackmus och orselj. G. M-e.
Ochröma, bot., se Balsaträd.
Ochs [åks], Adolph Simon, amerikansk
publicist (f. 1858), son till en invandrad jude
från Bayern, inträdde vid unga år i
tidningsyrket och blev 1878 ägare av Chattanooga
Times. 1896 blev O. huvudintressent i New
York Times (se d. o.) och ryckte snart upp
tidningen till U. S. A:s främsta utan att
hemfalla åt sensationsjournalistik.
Ochs [åks], Siegfried, tysk tonsättare
(1858—1929). Utbildades i Berlin och gjorde
sig där känd som skicklig ledare av
filharmo-niska kören (upplöst 1920). O. komponerade
solosånger, duetter, pianostycken m. m. samt
en komisk opera, »Im Namen des Gesetzes»
(1888). Han utgav en självbiogr. 1922. T. N.
Ochta [å’^ta], Bolsjaja O., 63 km lång
biflod från höger till Neva. Vid dess mynning
lågo förr fästena Landskrona och Nyenskans,
där nu Leningradförstäderna Bolsjaja O. och
Malaja O. (se karta vid Leningrad) ligga.
0’cimum, bot., se Basilik-ört.
OckasionalBsm (av lat. occäsio, tillfälle), den
åsikten, att kropp och själ ej omedelbart
kunna påverka varandra och att
överensstämmelsen mellan deras förändringar måste
förmedlas av Gud, för vilken förändringarna på
ena området bli occasiones el. causae
occasio-nales (tillfälliga anledningar) att låta motsv.
förändringar inträda på andra området.
Ansatser till o. finnas hos vissa arabiska
me-deltidsfilosofer samt hos Cartesius och hans
lärjungar. Dess huvudrepresentant är
Geu-lincx (se d. o. och Malebranche). Jfr
Parallellteorien. —
Ockasiona-1 i’s t, anhängare av ockasionalismen. G. O-a.
Ockasione’ll, tillfällig.
Ockelbo, socken i Gävleborgs län,
Gästriklands v. tingslag; 1,061,24 kvkm, 9,406 inv.
(1931), därav Åmots kapellförsaml. 363,24
kvkm, 1,296 inv. Omfattar n. Gästriklands
(se karta vid d. o.) storkuperade skogsområde,
i Lustigknopp i v. 402 m ö. h., samt
närliggande delar av det småkuperade sjörika
kustbrämet och är bebyggt främst utmed åarna
(Testeboån, Jädraån m. fl.), kustlandets sjöar
och delar av Ockelboåsen (n.—s. rullstensås).
5,217 har åker, 73,048 har skogsmark. O.
kyrkby är en betydande handels- och
industriort (omkr. 2.500 inv. 1921) med
huvudkontor på Vij säteri för de s. k. Ockelboverken
(se d. o.), sparbank, två affärsbanker m.m. I
kapellförsaml. Åmots bruk och Jädraås järnverk
(omkr. 700 inv.). Ingår i O. och Åmots
pastorat i Ärkestiftet, Gästriklands v. kontrakt.
Ockelboverken, gemensamt namn urspr. för
Vij, Brattfors, Jädraås, Åbrons, Åmots,
Ka-trinebergs, Svabensverks och Hilleviks
järnbruk i Gävleborgs samt Dådrans bruk i
Kopparbergs län, vilka till största delen
förvärvades 1887 av Kopparbergs och Hofors
sågverks a.-b. (se d. o.), varefter detta bolags
samlade egendom i nämnda län plägar
betecknas med O. Av ovannämnda bruk äro
endast Vij och Jädraås i drift.
Ocker (fsv. oker, ty. Wucher, av wachsen,
växa, urspr. avkomst, ränta), tagande av
ränta el. annan förmån i strid mot laga
bestämmelser till gäldenärs el. eljest
med-kontrahents skydd mot obehörigt
utnyttjande. Sådana skyddsbestämmelser ha
förekommit och förekomma alltjämt i de mest skilda
rättssystem; de äro inbördes mycket olika
med hänsyn såväl till förbudets innebörd som
till påföljd för överträdelse därav.
Olikheterna bero ytterst av skilda ekonomiska och
sociala förhållanden men närmast ofta av
näringspolitiska, religiösa m. fl. idériktningar.
En dominerande betydelse har länge
tillkommit ett i den mosaiska rätten (5 Mos. 23: 19,
20) meddelat kategoriskt förbud för judarna
att i sina inbördes förhållanden taga ränta
på försträckta penningar; ränta var
tilllåten endast för det fall, att försträckning
lämnats åt främlingar. Förbudet upptogs av
den katolska kyrkan för de kristnas inbördes
förhållande och blev särskilt under
medeltiden periodvis strängt genomfört. Det är
uppenbarligen oförenligt med en mera
utpräglad penninghushållning och kan tänkas
efterlevt endast under jämförelsevis primitiva
ekonomiska förhållanden, där försträckning
ej brukas för att skaffa kapital för
produktiv verksamhet utan företrädesvis avser att
bringa tillfällig hjälp åt fattiga el. eljest
nödställda personer. Även under medeltidens
enkla förhållanden överträddes el. kringgicks
ej sällan ganska ohöljt kyrkans av de
statliga lagstiftningarna understödda
ränteför-bud. Det ansågs icke gälla för judar, vilka
alltså fingo en på visst sätt privilegierad
ställning såsom penningutlånare mot ränta.
För produktiv kapitalplacering, särskilt på
längre sikt, drevs man av ränteförbudet att
använda andra rättsliga former än
försträckning, t. ex. kommanditbolag och tyst bolag,
vilkas utveckling härigenom starkt
påskyndades. Med nyare tidens ekonomiska
omvälvningar och reformationens genombrott kunde
ränteförbudet ej upprätthållas. Under
1500-och 1600-talet blev det därför allmänt i
lagstiftningarna ersatt med förbud mot att vid
försträckning taga ränta utöver en viss i
lagen utsatt (i allm. ganska låg) räntesats;
i Sverige meddelades sålunda stadganden av
denna innebörd 1597, 1666, 1687. Och i 1734
års lag stadgas: »Ingen tage eller låte
förskriva sig större ränta än sex för hundrade
om året; var som det gör, eller tager ränta
på ränta, have förbrutit hela räntan, och böte
tionde delen av huvudstolen till de fattiga»
(handelsbalken kap. 9 § 6). Erfarenheten
visade efter hand, att den sålunda uppdragna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
