Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odelberg, Axel - Odelberg, Oscar Wilhelm - Odelsrätt - Odelstierna (Odhelius), släkt - Odelstierna, Erik - Odelstinget - Oden, Odin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Odelberg, O. W.—Oden
144
man inom svenskt jordbruk vid mitten av
1800-talet och en bland stiftarna av
åtskilliga ekonomiska anstalter i Stockholms län
samt innehade många förtroendeposter, var
Stockholms läns hushållningssällskaps ordf.
1868-—79, led. av länets landsting från 1863
och dess v. ordf. 1878—80, led. av Första
kammaren 1867—83, av statsutskottet 1871
och av konstitutionsutskottet 1872—82. O.
var ivrig protektionist. H. J. Dft.
Odelberg, Oscar Wilhelm,
industriid-kare, jordbrukare, riksdagsman (1844—1924),
son till Axel O. Blev student 1863, tog
löjtnants avsked från Södermanlands reg:te 1873
samt var disponent för
Gustavsbergs
porslinsfabrik och
fabriks-intressenternas lantegendom Farsta från
1869 till sin död. O.
innehade talrika
offentliga förtroendeposter, var led. av
Stockholms läns landsting
1873—1909, dess v.
ordf. 1888—96, led. av
Första kammaren 1884
—1910 (konservativ),
led. av statsutskottet
1886—93, riksgäldsfullmäktig 1893—1913. —
Hans son Axel Samuel Wilhelm O.
(f. 1873 16/4) blev 1895 ingenjör vid
Gustavsbergs porslinsfabrik och är från 1924 verkst.
dir. och styrelseordf. i a.-b. Gustavsbergs
fabriks intressenter. H. J. Dft; G. H-r.
Odelsrätt (no. odelsrett), norskt
rättsinstitut av grundlagskaraktär. O. bestämmer, att
all jord på landet (icke i städerna), som i
minst 20 år ägts av en och samma person el.
av hans förfäder, kan av släktens
medlemmar i närmare bestämd ordning inlösas efter
taxeringsvärde, ehuru den övergått i annans
ägo, blott sådant sker inom de närmaste tre
åren. Jfr Bördsrätt 1. Y. N.*
Odelstierna, svensk släkt, härstammar från
släkten Odhelius (se d. o.). Erik O d h
e-1 i u s adlades 1698 med namnet
Odelstierna (se nedan). Hans sonsons sonsons
son bergsingenjören Erik G:son O. (f. 1853
5/o) var ingenjör vid Järnkontoret 1883—92,
lärare vid Filipstads bergsskola 1892—97,
lärare och föreståndare för Falu bergsskola
1897—1904 och professor i järnets metallurgi
vid Tekniska högskolan 1904—18. Dennes son
Erik O. (f. 1887 5/4) var 1919—29 t. f.
byråchef i Riksförsäkringsanstalten och är
sedan 1929 verkst. dir. i försäkrings-a.-b.
Fylgia och Valkyrian. Hans farbror och
E. G. O:s bror Axel O. (f. 1858 15/4) blev
överste 1913 samt generalmajor och chef
för Fortifikationen 1915, generallöjtnant
1922, övergick i generalitetets reserv 1923
och erhöll avsked 1928. Han redigerade länge
Tidskrift i Fortifikation.
Odelstierna, Erik, bergsvetenskapsman
(1661—1704); se släktart. Odhelius och
Odelstierna. Efter studier i Uppsala
anträdde O. 1683 en längre utrikes resa,
varunder han studerade kemi och bergväsen samt
blev med. dr i Reims 1687. Efter hemkomsten
antogs han s. å. till auskultant i
Bergskollegium. 1688 blev O. bergmästare i Nya
Kop
parberg och 1691 i öster- och
Västerbergslagen. 1695 utnämndes han till assessor i
Bergskollegium och adlades 1698 med
namnet O. (hette förut Odhelius). 1690—92
bereste han ånyo stora delar av Europa för
att på Karl XI :s befallning inhämta
underrättelser om de utländska bergverken. N. Zn.
Odelstinget, se Norge, sp. 1196.
Oden, Odin (isl. Ödinn), enl. den
isländska eddamytologien den förnämste av gudarna.
Han kallas Allfader, gudars och människors
fader, är framför allt stridens gud men också
skaldekonstens, trolldomens och runornas
herre. Hans boning är Valhall (se d. o.); de,
som falla i strid, hämtas dit av valkyrjorna.
Hans häst är den åttafotade Sleipner, och
han åtföljes av slagfältets djur, ulvarna Gere
och Freke samt korparna Huginn och
Mu-ninn. O:s vapen är spjutet Gungner.
Vandrande el. ridande uppträder han gärna bland
människorna, förklädd, i blå kappa och med
hatten djupt neddragen. Han är en gammal
långskäggig man med endast ett öga; det
andra har han satt i pant hos Mimer för
en dryck ur hans vishetsbrunn. O:s korpar
flyga kring jorden och bringa honom nyheter
om allt. »Hävamäl» lägges i O:s, »den höges»,
mun; likaså »Grimnismäls» skildring av
gudaboningarna och livet i Valhall. Rikt
utvecklad är myten om skaldemjödet (se G u n
n-1 o d). — Enl. »Vpluspa» har O. tills, m. Höner
och Lodur skapat de första människorna.
Många hövdingaätter ledde sina anor tillbaka
till O. I hjältesagorna spelar O. en stor roll.
O:s plats som högste gud i Asgård härrör
från sen tid; den är kanske främst en frukt
av skaldernas verksamhet. I källorna
framträder han som den aristokratiske guden vid
sidan av de folkliga gudarna Tor och Frej.
Han dyrkades mest av hövdingar och krigare,
och man offrade till honom för seger. Han
var också skaldernas gud och förlänade dem
diktkonstens gåva. — Många svenska och
danska ortnamn äro minnen av Odensdyrkan,
t. ex. Odense på Fyn, Odensjö i Småland,
Ons-lunda i Skåne, Odensåker i Västergötland,
Odensvi i Tjust och Västmanland, Odensharg
(nu Odensala) i Uppland. De äro dock i ö.
Sverige i allm. mindre centralt belägna än
kultplatserna för Ull, Njord, Frej och Freja.
Odenstron synes i Norden tidigast ha haft ett
centrum hos götarna (se Mytologi, sp.
574), och mycket talar för att de nordiska
götarna fått dyrkan av Oden-Gaut från sina
stamfränder goterna. Så förklaras kanske
också O:s karaktär av kulturgud, hans
samband med runor och diktkonst, myten om
hans offrande i världsträdet, som tydligen har
till förebild Kristi död på korset, o. s. v. Till
Norden har i så fall Odenstron kommit vid
folkvandringstidens början. — Redan omkr.
100 e. Kr. har O. dyrkats som högste gud av
germanstammarna vid nedre Rhen. Han
jäm-ställes med romarnas Merkurius. »Merkurii
dag» blir »Odens dag», onsdag. Till goterna
har Odenstron spritt sig, medan de ännu bodde
i Weichseldalen; angelsaxerna voro
Odendyr-kare, då de drogo till England.
O. har tydligen från början varit en
stormgud; som sådan uppträder han ännu i senare
tiders folktro. Sedan början av 1300-talet
känner man i Tyskland sägnerna om das
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
