Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oldenburg (fristat) - Oldenburg (stad) - Oldenburg, släkt - Oldenburgska huset, ätt - Oldenswort - Oldesloe, Bad - Oldevig, Emil Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Oldenburg—OIdevig
208
tre skilda landsdelar (Landest eile):
huvuddelen, det egentliga Oldenburg, vid Nordsjön,
Weser och Jadebukten, Lübeck, vid
Östersjön n. om staden Lybeck, samt B i r k e
n-f e 1 d, i Rhenlandet på s. ö. sluttningarna av
Hunsrück; tills. 6,424 kvkm med 553,670 inv.
(1925); huvudstad: Oldenburg (se nedan). —
Huvuddelen (5,379 kvkm, 444,536 inv.) omges
av preuss. prov. Hannover (vartill hör det
av O. omslutna Wilhelmshaven) och fria
staden Bremen samt är h. o. h. en del av det
nordtyska låglandet; av de utanför liggande
östfrisiska öarna lyder Wangerooge under O.
Kustlandet bildar ett fruktbart, välodlat och
tättbebyggt marskland; de inre delarna
upptagas av sandiga geestmarker, till stor del
hedar (delvis skogplanterade) eller, särskilt
i mellersta O., vidsträckta mossmarker
(Veh-nemoor o. a.). De största floderna äro
We-sers biflod Hunte samt Hase m. fl. tillflöden
till Ems; bland kanaler märkas
Ems—Jade-och Hunte—Emskanalerna. Om landsdelarna
Birkenfeld och Lübeck se dessa ord. Av
arealen äro 30 % åker och trädgård, 15,7 % äng,
21,7 % betesmark och 10,3 % skog.
Huvudnäringar äro jordbruk och boskapsskötsel.
Marskländerna vid Weser och i Jeverland äro
centrum för en betydande nötkreaturs- och
hästavel; jorden tillhör mest självägande
bönder. Från Nordenham och Brake drives
ett betydande Nordsjöfiske. Industrien
(textil- och metallfabriker, fiskrökerier) är täml.
outvecklad; torvtäkt, agatsliperier (i
Birkenfeld). Invånarna tala plattyska; i v. delarna
(Saterland) rester av frisisk befolkning.
Flertalet är protestanter. ’Största städerna äro
Oldenburg, Rüstringen och Delmenhorst.
Enl. författningen av 17 juni 1919 är O.
en republik (Freistaat). Lantdagen (48 medl.,
valda på 3 år genom allmän omröstning)
utövar jämte statsministeriet (en
ministerpresident och två ministrar, valda av lantdagen)
lagstiftningen; meningsskiljaktigheter
avgöras genom folkomröstning. För
folkinitiativ i lagstiftningsfrågor samt anordnande av
folkomröstning erfordras begäran av minst
20,000 röstberättigade medborgare. Lübeck
och Birkenfeld ha egna representationer
(Landesausschüsse). Nationalfärger äro blått
och rött; flaggan är avbildad på plansch vid
art. Flagga. S. F.
Historia. I slutet av 1000-talet nämnes en
viss Egilmar som »en mäktig greve i
gränsområdet mellan friser och sachsare». Hans
ättlingar voro till en början vasaller under
de sachsiska hertigarna men blevo
småningom riksomedelbara. De kallade sig efter den
på 1200-talet byggda borgen Delmenhorst
grevar av O. och Delmenhorst. En av dem
blev 1448 konung av Danmark (se d. o., sp.
469). Trots att reformationen införts, deltog
O. på kejsarens sida i schmalkaldiska kriget.
Det undgick nästan helt trettioåriga krigets
stormar. 1667 tillföll det genom arv danska
konungahuset, som 1773 genom byte
överlämnade det till den då regerande
holstein-got-torpske hertigen och ryske storfursten Paul
(sedermera kejsar Paul I). Denne överlät
det s. å. till en släkting, svenske konungen
Adolf Fredriks bror Fredrik August (d. 1785),
furstbiskop av Lybeck, som 1774 av kejsar
Josef II fick hertigtitel. 1803 lädes till O.
en del av det sekulariserade biskopsdömet
Münster. Efter växlande öden under
Napo-leonskrigen blev O. på Wienkongressen
stor-hertigdöme, ingick 1866 i Nordtyska
förbundet och inträdde 1871 i Tyska riket. Det
blev nov. 1918 republik. (L-ts.)
Litt.: »Heimatkunde des Herzogtums O.»
(2 bd, 1913); G. Rüthning, »Landeskunde des
Grossherzogtums O.» (4:e uppl. 1918); D. Kohl,
»Geschichte des Oldenburger Ländes» (1925).
Oldenburg [å’ldenbork], huvudstad i
fristaten Oldenburg, vid Hunte och
Hunte—Ems-kanalen; 52,187 inv. (1925). Järnvägsknut,
handel med lantbruksprodukter (stora
hästmarknader), mångsidig industri. Bland
byggnader märkas slottet (från 1600-talet, flera
ggr ombyggt), numera konst- och kulturhist.
museum, naturhist. museet och
landsbibliote-ket. O. är känt sedan 1100-talet.
Oldenburg, svensk släkt, uppges härstamma
från Frankfurt am Main och inkom omkr.
1740 till Sverige med Frans Ernst O.
(omkr. 1710—62), gulddragare i Stockholm
och brukspatron. Hans sonsons son Johan
Frans O. (1830—96), kontorschef vid
Gus-tavsbergs porslinsfabrik, var en framstående
numismatiker. Dennes kusins son Erik O.
(f. 18 6 7 23/a) är sedan 1893 verkst. dir. i a.-b.
Centraltryckeriet.
Oldenburgska huset, en från greve D i
d-rik den lycklige (d. 1440) av
Oldenburg härstammande ätt, från vilken utgrenat
sig de nu regerande dynastierna i Danmark
och Norge samt de resp. 1917, 1918 och 1924
avsatta i Ryssland, Oldenburg och Grekland.
Tre av Sveriges konungar (Kristian I, Hans
och Kristian II) hörde till husets äldsta linje
(härstammande från Didriks äldste son,
Kristian I); fyra andra (Adolf Fredrik, Gustav
III, Gustav IV Adolf och Karl XIII)
tillhörde den från huset Oldenburg stammande
linjen Holstein-Gottorp (se d. o.). Om den
sönderborgsk-augustenborgska linjen se
Au-gustenborg. E. Ebg.*
Oldenswort [å’l-], by i preuss. reg.-omr.
Schleswig, n. om Tönning. I O.
undertecknades 5 maj (16 maj n. st.) 1713 en traktat,
varigenom M. Stenbock med sin i Tönning
inneslutna här gav sig åt de förenade
ryssarna, sachsarna och danskarna. Jfr A. Tuxen
i Karol. Förb:s Årsbok 1913.
Oldesloe [å’ldoslå], Bad O., stad och
gammal kurort i preuss. prov. Schleswig-Holstein,
vid Trave, mellan Lybeck och Hamburg; 6,320
inv. (1925). Gyttje-, salt- och svavelbad.
OIdevig, Emil Johan, militär, gymnast
(1843—1922). Blev 1868 underlöjtnant vid
Jönköpings reg:te och tog 1886 avsked med
kaptens n. h. o. v. O., som 1872
utexaminerats från Gymnastiska centralinstitutet och
därefter tjänstgjort som gymnastiklärare i
Uddevalla och Strängnäs, grundade 1883 en
sjukgymnastisk anstalt i Dresden, som blev
en av världens förnämsta och ägde bestånd
till 1917. Han blev 1895 oldenburgskt
gehei-mehovråd. O. har riktat de Lingska
rörelseformerna med väsentliga tillägg; särskilt
kunna hans s. k. remrörelser (huvudsaki. för
behandling av ryggradskrökningar) och hans
rörelser för stärkandet av underlivets organ
nämnas. I »Uttalanden angående
omorganisation av Gymnastiska centralinstitutet» (1912)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
