Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ollers, Edvin - Oller y Morágas, Narciso - Olliequist - Ollivier, Émile - Ollon - Ollon (Ållon), Gustaf - Ollonborrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
Oller y Morägas—Ollonborrar
224
för konsthantverk oeh konstindustri en
idérik formskapare. E. L-k.
Oller y Morägas [ålje’r i måra’gas],
Nar-c i s o, katalansk författare (1846—1930), kan
anses som den realistiska katalanska
romanens verklige grundläggare med »La
Papal-lona» (1882; fr. övers, med företal av Zola).
Bland O:s romaner, som hade storartad
framgång, må ytterligare nämnas »La febre d’or»
(1882) och »Vilaniu» (1886). K. A. H.
Olliequist, se Johannes Matthiæ
G o t h u s.
Ollivier [ålivie’], É m i 1 e, fransk statsman
(1825 2/7—1913 2/s). Var advokat i Paris och
invaldes 1857 i lagstiftande kåren, där han
först tillhörde d&n republikanska oppositionen
mot kejsardömet men
småningom närmade
sig Napoleon III; han
blev 1867
förespråkare för en
försoning mellan det
liberala partiet och
kejsardömet. Som ledare
för ett nytt liberalt
mellanparti {le
tiers-parti) inom
lagstiftande kåren fick O.
i uppdrag att bilda
ett parlamentariskt
kabinett, i vilket han
2 jan. 1870 blev justitieminister och
konseljpresident. Han upprätthöll under
oroligheterna i Paris, sedan prins Pierre Bonaparte
(se d. o., sp. 788) dödat publicisten V. Noir,
utan blodsutgjutelse ordningen i huvudstaden
och vann stor framgång med en liberal
för-fattningsreform, som bl. a. införde fullständig
ministeransvarighet. Men inom kort följde
fruktansvärda motgångar i utrikespolitiken.
O. ansågs vara fredsvän, men likväl
försvarade han det av kejsarinnan Eugénie m. fl.
ledda krigspartiets politik, som 19 juli 1870
ledde till den brådstörtade krigsförklaringen
mot Preussen. Nederlagen kommo, och 9 aug.
störtades ministären. O. gick i landsflykt till
Italien, varifrån han i slutet av 1873
återvände hem. O., som 1870 efter Lamartine
invalts i Franska akad., ägnade sig sedan åt
författarskap. Bland hans arbeten märkes
främst »L’empire libéral. Études, récits,
souvenirs» (18 bd, 1894—1916), en vidlyftig och
på dittills okända detaljer rik skildring av
Frankrikes historia 1867—70, där O. vältaligt
försvarar sin olyoksbringande politik. E. W.*
Ollon, bot., se B o k och E k.
Ollon (Å 11 o n), G u s t a f, ämbetsman,
psalmdiktare (1646—’1704). O. nämnes i
Stockholms mantalslängder 1683 som »skrivare på
slottet» och får i en bouppteckning från
1692 titeln »cammerare». Vid sin död var
han kamrer vid Stora Sjötullen. Enl.
trovärdiga uppgifter (ännu 1730 hos hans
arvingar bevarade manuskript) har O- författat
psalmerna 206, 257 och 264 i 1819 års
psalmbok, översatt n:r 112, 239 och 261 samt
bearbetat en äldre text till 106, allesamman (jämte
n:r 278 i Finlands sv. psalmbok) intagna i
Swedbergs psalmbok 1694 och i 1695 års
psalmbok. Den karolinska fromheten med sin
trygga förnöjsamhet och orubbliga plikttrohet
har i O:s psalmer funnit sitt klassiska
ut
Vanlig ollonborre, Melolontha
melolontha.
tryck (257: 10). Se f. ö. P. Hansellis »Samlade
vitterhetsarbeten af svenska författare», VII
(1867). Li.
Ollonborrar, Melolonthinae, till fam.
blad-horningar (se d. o.) hörande bladätande
skalbaggar, som bl. a. kännetecknas av kullrig
kropp och nakna el. glest håriga, glänsande
leder i antennklubban. — Larverna,
»fettpöl-sorna», äro tjocka och krumböjda, till färgen
vita med brunaktigt huvud. De leva i jorden,
där deras föda utgöres av växtrötter.
Utvecklingen är hos de flesta arter flerårig. — Av
de mer än 4,000 kända arterna förekommer
blott ett 10-tal i Sverige, varibland i främsta
rummet må nämnas vanliga
ollonborren (stundom, ehuru olämpligt, kallad
»majbagge» efter ty. Maikäfer), Melolontha
melolontha {vulgaris), samt kastanjeborren
(-bagge n), M. hippocastani. De äro mycket
lika varandra,
med rödbruna
täckvingar och
svart bakkropp,
som baktill är
spetsigt
utdragen, nedåtböjd
och försedd med
en rad
trekantiga, vita
fläckar längs
sidorna. Hos
kastanjeborren är
emellertid bl. a. täckvingarnas sidokant
svartfärgad. Båda arterna äro allmänna i s.
Sverige — vanliga ollonborren norrut till
s. Svealand, kastanjeborren ända upp till
Ångermanland — och ha gjort sig
kända som svåra skadedjur, särskilt i Skåne och
Halland. Deras flygtid (omkr. en månad)
inträffar under försommaren (maj—juni), då
de om kvällarna svärma kring buskar och
träd. Den skada de göra under denna tid är
i regel av ringa betydelse. Några veckor efter
parningen lägger honan i jorden inemot ett
60-tal ägg, vilka kläckas efter 4—6 veckor.
Larvernas skadegörelse är till en början täml.
obetydlig men tilltager, i samma mån som
larverna tillväxa och fordra ökad näring; den
kulminerar under tredje året. Fjärde året
minskas skadegörelsen åter, enär larverna
börja förpuppas redan kort efter midsommar.
Pupporna kläckas redan samma höst, men de
nykläckta o. övervintra i jorden och visa sig
först nästa försommar. Ehuru o. uppträda
årl., äro de dock talrikast vart fjärde år. Två
år efter varje sådant svärmningsår,
»ollon-borrår» (i Sverige vanl. året före skottår),
inträffa i regel de svåraste larvhärjningarna.
O. har man framgångsrikt kunnat bekämpa
genom insamlingsåtgärder. Särskilt lönande
är att tidigt om morgnarna under
svärm-ningstiden nedskaka dem från träd och
buskar. Till följd av det intensiva
bekämpandet av o. under 1800-talets senare hälft
har o:s skadegörelse numera i hög grad
avtagit. — Bland övriga o. må nämnas den
enfärgat brungula, framtill starkt håriga
p ing b orren, Rhizotrogus solstitialis, samt
den lilla, knappt centimeterlånga t r ä
d-gårdsborren, Phyllopertha horticola, som
har metallglän sande f ramkropp och täml.
mörkt bruna, glänsande täckvingar oeh
stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
