Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oratorianer - Oratorium - Orawn - Oravais - Orbigny, Alcide Dessalines d’ - Orbis - Orbitelariae - Orca gladiator - Orcagna, Andrea dell’ (Andrea di Cione, Arcagnuolo, Archagnio)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Oratorium—Orcagna
312
torium») i Rom, där medlemmarna samlades
till andaktsövningar, föredrag, sång och
musik. Den sistnämnda sysselsättningen gav
upphov åt den kyrkliga tonskapelse, som fått
namnet oratorium (se d. o.). Medlemmarna
leva i gemensamma bostäder (oratorier) men
avlägga inga ordenslöften och kunna när som
helst utträda. De syssla med bön,
sakramentsförvaltning, predikan samt vård av
sjuka, fattiga och pilgrimer. Orden förfogar över
ett stort hospital för fattiga pilgrimer samt
över en bildningsanstalt för präster, som icke
tillhöra någon munkorden. — Fullt
självständiga voro de franska oratorianerna.
Deras upphovsman var kardinal Pierre
de Bérulle (d. 1629), vilken 1611 i Paris
stiftade en oratorieorden som, 1613
sanktionerad av Paul V, utbredde sig över Frankrike
och Nederländerna. Den upplöstes genom
föreningslagen 1903. J. P. (HgPl.)
Oratorium, mlat. (it. orato’rio),
episkt-lyriskt tonverk, bestående av körer, soli,
ensembeler med orkester. Namnet
begagnas ibland om större kantater (t. ex. Bachs
o.). Under 1500-talets senare hälft
uppförde oratorianerna (se d. o.) små dramatiska
musikstycken, som sedan kallades oratorier.
Man skilde på 1600-talet mellan »oratorio
vol-gare», »oratorio latino» och »azione sacra».
Den förstnämnda, äldsta, kunde som h. o. h.
folklig ej få plats i kyrkan. Den
konstnärligt högre latinska oratorieformen
utbildades av C a ris si mi. »Azione sacra» var
ett religiöst sceniskt stycke och stod som
sådant nära operan. Under 1700-talet blev
o. i Italien genom A. Scarlatti ett
dramatiskt stycke utan sceniskt uppförande men i
övrigt närstående operan. Sin egentliga nya
allmänna (ej konfessionella) form fick o.
genom Hän del på 1730- och 1740-talet i
England. Efter 1750 upptog man i o. även
passionen (se d. o.), och konstarten odlades
sedan lika ofta av protestanter som katoliker.
Genom H a y d n s oratorier »Skapelsen» och
»Årstiderna» (omkr. 1800) utbildades det
romantiska o. med grundligare
orkesterbehandling och mera vikt lagd vid det
natur-skildrande momentet. Under påverkan av
såväl Händeis o. som Bachs passion uppstod
Mendelssohns oratorieform,
representerad av »Paulus» (1836) och »Elias» (1846).
En nyromantisk, mera dramatisk stil
uppstod på 1850-talet i Frankrike genom B e
r-lioz: »legendoratoriet». Liszt anslöt sig
till denna stil med mera vikt lagd vid det rent
katolska (»Den heliga Elisabet» och
»Kristus»). Det katolska o. fick en ny gestalt på
1890-talet genom P e r o s i i Rom. Ett
operan närstående o. är det bibliska dramat på
1870-talet, representerat av Massenet i
Frankrike och Rubinstein i Ryssland.
Eklektiska o. skrevos vid samma tid av
G o u n o d och C. Franc k. Mera nationellt
färgat är det belgiska med Benoit och
T i n e 1 samt det engelska o. med P a r r y
och E 1 g a r. — I Sverige, där man mest följt
Mendelssohns riktning, ha blott få tonsättare,
bl. a. G. W e n n e r b e r g och P. U. St
enhammar, skrivit oratorier. Modernare till
strukturèn är A. Halléns oratoriestil. —
Litt.: A. Schering, »Geschichte des
Oratoriums» (1911). T. N.
Ora’wa, tjeck. Orava [å’-], ung. Arva, f. d.
komitat i n. Ungern, på gränsen till
Ga-lizien. O är sedan 1919 delat mellan
Tjeckoslovakien och Polen.
Oravais [å’-], fi. O’ravainen, kustsocken
i Vasa län, Finland; 222 kvkm, 4,838 inv.
(1930), svensktalande.
För att trygga återtåget norrut upptog
Adlercreutz 14 sept. 1808 kampen med de
något överlägsna ryssarna s. om O. kyrka.
Förledd av begynnelseframgången mot de
an-ryckande ryssarna, lät han de svenska
trupperna överge sin starka ställning för att
uppta förföljelsen av den vikande fienden
men invecklades härvid i strid med friska
trupper, som den ryske befälhavaren Kamen
-skij förde i elden. Kampen slutade med
svenskarnas nederlag och reträtt. Följden av det
förlorade slaget blev konventionerna i
Loch-teå och Olkijoki och Finlands utrymmande av
de svensk-finländska trupperna. E-c A-i.
Orbigny [årbinji’], Alcide Dessalines
d’, fransk geolog och paleontolog (1802—57).
Gjorde 1826—33 forskningsresor i
Sydamerika och blev 1853 prof, i Paris. O. påbörjade
ett stort samlingsverk över Frankrikes fossila
fauna, »Paléontologie frangaise» (8 bd, 1848—
60; fortsatt av andra förf, till 1887; ofullb.).
O. spelade en stor roll som anhängare av
katastrofteorien (se Geologi, sp. 550). K. A. G.
Orbis, lat., krets, cirkel; himlafästet.
— O. terrärum, hela jorden. — O. p
i’c-t u s, »den målade världen», illustrerad
skolbok (»Orbis pictus sensualium», 1657), se
C o m e n i u s, J. A., sp. 1274.
Orbiteläriae, zool., Hjulspindlar, se
Spindeldjur.
O’rca gladiator, zool., se Valar.
Orcagna [årka’nja], Andrea d e 1 1’, eg.
Andrea di Cione, kallad A r c a g n u
o-lo el. Archagnio, italiensk målare och
bildhuggare (omkr. 1308—68). Nyare
forskningar ha frånkänt O. de flesta av de många
arbeten man tidigare tillskrivit honom; säkra
äro altarmålningen i Strozzikapellet i Santa
Maria Novella i Florens (polyptyk, sign. 1357
av »Andreas Cionis de Florentia») och det
med ett flertal reliefer prydda
marmortabernaklet i Or San Michele i samma stad (sign.
1359; se Florentinsk konst, bild på
pl. 1), båda verken mäktiga bevis på
konstnärens mästarskap inom måleri och skulptur.
O. anlitades även som smakråd och dekoratör,
så vid dombyggena i Florens och Orvieto,
men han har sannolikt icke gjort någon
självständig insats som arkitekt, som man
hittills antagit. O:s tidigare liv, utbildning och
verksamhet äro okända, men man ser av hans
båda signerade arbeten, att han tagit intryck
av Giotto och Andrea Pisano. — Andrea O:s
broder Nardo di Cione (d. 1365 el. 1366)
skall ha utfört freskerna i Strozzikapellet,
möjligen i samarbete med Andrea. Nardo har
i dessa målningar visat sig vara en mycket
betydande konstnär. En yngre broder, J a c
o-po di Cione (d. efter 1394), övertog 1368
och fullbordade en av Andrea påbörjad
målning för ett Matteusaltare i Or San Michele
(nu i Uffizierna). — Litt.: R. van Marie, »The
development of the italian schools of
pain-ting», bd 3 (1924); K. Steinweg, »A. O.»
(1929). E.L-k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
