Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orchardson, William Queller - Orchestes - Orchestra - Orchidaceae - Orchitis - Orchomenos - Orcin - Orcus - Ord - ord. - Ordalier - Ordbildning - Ordblindhet - Ordbok, Lexikon - Ordbokskatalog - Ordbyggningsmetoden - Orddövhet - Orden - Ordensbiskop - Ordensdräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Orchardson—Ordensdräkt
314
Orchardson [å^Jodsn], William Q u e
1-1 e r, skotsk målare (1835—1910), på sin tid
en av den skotska målarkonstens främsta
representanter. O. målade kärnfulla porträtt,
historiska kompositioner — bl. a. »Napoleon
ombord på Bellerophon», »Voltaire hos
hertigen av Sully» — och motiv ur modernt liv
i England — bl. a. den djupt känsliga
»Hennes moders röst» (en gammal herre åhör med
vemod sin dotters sång). »Master Baby» (en
ung moder, lekande med sitt barn) förekom
på Stockholmsutställningen 1897.
Självporträtt i Uffizigalleriet, Florens. G-g N.
Orchestes, zool., se Minerareinsekter.
Orchéstra, grek. (eg. danspalats), i den
grekiska teatern hela den nästan
cirkelformiga plats, som på ena sidan omgavs av
åskådarrummets bänkar och på den andra
sidan hade scenbyggnaden. I den romerska
teatern bildade o. blott en halvcirkel, som
innehöll hedersplatser för senatorerna. Jfr O
r-k e s t e r. (M. Pn N-n.)
Orchidäceae, O’rchis, bot., se Orkidéer.
Orchltis (av grek. o’rchis, testikel),
testikel-inflammation.
Orchomenos [-kå’-] (grek. Orchomeno’s’), två
forngrekiska städer. 1. O. i Beotien, vid
floden Kefissos, nära dess inflöde i sjön Kopais.
O., betydande under mykenska tiden, var
minyernas (se d. o.) huvudstad; där finnas
rester av en storartad kupolgrav, undersökt
av Schliemann 1881. Vid utgrävningar 1903
och 1905 av bayerska vet.-akad. upptäcktes
fragment av väggmålningar från ett palats
m. m. och rester från förmykensk tid. I
historisk tid var O. led. av Beotiska förbundet och
förstördes fullständigt av tebanerna 367 el.
364 f. Kr. — Litt.: H. Schliemann, »O.
Be-richt über meine Ausgrabungen» (1881); »O.
I. Die älteren Ansiedelungsschichten; II. Die
neolithische Keramik» (1907, resp. 1931; i
Ab-handlungen der Bayerischen Akademie der
Wissenschaften, bd 24, resp. N. F., bd 5). —
2. O. i Arkadien. Av borgmurarna finnas
ruiner nära byn Kalpaki. (M. Pn N-n.)
Orcln, kem., ett derivat av resorcin; jfr
O r s e 1 j.
O’rcus, romersk gud, representant för döden,
dödsriket el. underjorden; även dödsriket
självt. E. St.
Ord, ett fonem (se d. o.), som äger
självständig och enhetlig betydelse; fonetiskt
kännetecknas ett o. av att det uttalas med en
huvudaccent, grafiskt av att det (i regel)
skrives skilt från framför och efter stående
fonem (undantag äro t. ex. o. som för visso,
för hennes skull, gå an, se
Sammansätt-ni n g). Till o. räknas ej böjnings- el.
avled-ningselement (t. ex. -s i kallas, -ar i hästar,
be- i bekänna, miss- i misslyckas). O. kunna
vara enkla (före, syn) el. sammansatta
(föresyn). Gränsen mellan o. och ordfogning
(se Ordbildning) är ofta rätt obestämd.
Jfr även Paradigm. Ad. N-n.*
ord., förk. av ordinarie och, på recept,
ordinerat.
Ordälier, se Gudsdom.
Ordbildning, den process, varigenom man
av ett språks egna tillgångar (i motsats mot
lån) skaffar sig nya ord. Det vanligaste
slaget av o. är sammansättning (se
d. o.), som i sin ursprungligaste form består
i att en »ordfogning», d. v. s. syntaktisk
sammanställning av två el. flera ord,
stereotyperas till form och betydelse, t. ex. sötsur,
förgätmigej. Förändras den ena
sammansätt-ningsleden, så att dess ursprung fördunklas,
övergår sammansättningen till ett s. k. a
v-1 e 11 ord, t. ex. trolig (av tro och lik). Om
avledningselementet uttrycker något av de
allmännaste grammatiska förhållandena, kallas
ordet böjt el. en böjningsform, t. ex.
hästen (av häst och enn, ett gammalt
pronomen med betydelsen »den där»). Avnötes
av-lednings- el. böjningselementet så starkt, att
ordet ej kännes som härlett av något annat
ord i språket, kallas det grundord, t. ex.
gods (urspr. genitiv av god), hustru (urspr.
husfru). Det sällsyntaste slaget av o. är n
y-s k a pe 1 se av språkligt material, vilket en
gång sannolikt var det enda slaget av
o. Numera äro de nyskapade uttrycken
inskränkta till följ.: enstaka uttryck,
godtyckligt bildade av upphovsmannen, t. ex. gas,
gjort av J. B. van Helmont; interjektioner,
omedelbara och ofrivilliga uttryck för
sinnesrörelser, t. ex. aj, hm, usch, hihi, huhu;
s. k. onomatopoetiska ord (se
Onomato-p o e t i s k), sådana, som direkt härma
naturens ljud el. söka i ljud symbolisera dess
rörelser, t. ex. kratsch, pang, plums, ticktack,
piff-paff-puff; stympning el. sammandragning
(t. ex. rek och stins). Ad. N-n.*
Ordblindhet, med., form av afasi (se d. o.).
Ordbok, Lexikon, förteckning över ett
språks ordförråd i allm. med angivande av
ordens genus, böjning o. s. v. O. kan vara av
olika slag: enspråkig ordlista (se d. o.); för
två språk, t. ex. svensk-engelsk;
polyglott-ordböcker för flera språk, t. ex. från
svenska till tyska, engelska och franska; av
historisk-vetenskaplig karaktär, avsedd att
belysa språkets hela ordförråd och dess
historia, t. ex. Svenska akademiens ordbok (1893
ff.); begränsad till ett visst tidsskede, t. ex.
K. F. Söderwall, »Ordbok öfver svenska
medeltidsspråket» (1884—1926), och O.
östergren, »Nusvensk ordbok»; etymologisk, t. ex.
E. Hellquist, »Svensk etymologisk ordbok»
(1922); angivande uttal, t. ex. W. Vietor, »Die
Aussprache des Schriftdeutschen» (1885; flera
uppl.); upptagande främmande ord, t. ex. C.
M. Ekbohrn, »Förklaringar öfver 23,000
främmande ord» (1868; flera uppl.); förteckning
över dialektord, t. ex. J. E. Rietz, »Svenskt
dialektlexikon» (1862—67), o. s. v. Särskilt
äldre o., som även meddela förklaring över
upptagna ord, stå ofta på gränsen till
en-cyklopedi (se d. o.). — Om svenska ordböcker
se A. Noreen, »Vårt språk», I (1903); om
ordböcker för utländska språk jfr artiklar om
resp, språk.
Ordbokskatalog, se Bibliotekstek ni k.
Ordbyggningsmetoden, se Ljudmetoden.
Orddövhet, med., form av afasi (se d. o.).
Orden [å’-], se Ordnar.
Ordensbiskop, se Biskop, sp. 365.
Ordensdräkt, till snitt, färg och material i
resp, ordnars statuter fastställd klädnad, som
dagligen bäres av medlemmar av andliga
or-denssamfund men inom världsliga
riddarord-nar endast vid vissa högtidliga tillfällen. —
Vid ordensväsendets införande i Sverige 1748
■fastställdes för Serafimerordens riddare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
