Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ordföljd - Ordinand - Ordinantia - Ordinarie - Ordinarie anslag - Ordinarie räntan - Ordinarius - Ordinata - Ordination - Ordinera - Ording, Johannes - Ordinär - Ordjur - Ordklass - Ordlek - Ordlista - Ordmetoden - Ordnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Ordinand—Ordnar
318
I vers förekommer en mängd ändringar av
prosans o. (jfrLicentia p o e t i c a); olika
stilarter och utpräglat individuella stilar visa
också påtagliga olikheter även i fråga om o.
inom samma språkområde. Försök att ändra
den gängse o. för att åstadkomma en mer
»logisk» o. vila på missförstånd av språkets
väsen. R-n B.
Ordina’nd, den, som skall prästvigas.
Ordina’ntia, nlat., »förordning»,
»föreskrift», tidigare för ett biskopsstift gällande
förordning ang. olika slags kyrkliga
förhållanden, ss. gudstjänsten och prästernas
tjänstgöring. O. kallades också stundom
allmänna förordningar rörande kyrkan, t. ex.
Västerås ordinantia av 1527. (S. T-g.)
Ordinarie, fast anställd; lagstadgad; som
äger rum på bestämd tid.
Ordinarie anslag, se Statsanslag.
Ordinarie räntan, se Grundskatt, sp. 1122.
Ordinärius, lat., eg. »som hör till vanliga
ordningen» (o’rdo), i antiken oftast en i
vanlig ordning vald ämbetsman (t. ex. en
konsul). — Inom den rom.-kat. kyrkan kallas
biskopen iudex ordinärius i sin egenskap av
den andliga domarmaktens ord. innehavare
i sitt stift. Titulärbiskopar och biskopar »in
partibus infidelium» bära ej denna titel.
Bis-kopstiteln utbyttes i Sverige under
1500-talet ibland mot ordinärius. Litt.: Ch.
Au-gustine, »Rights and duties of ordinaries»
(1924). (Hg Pl.)
Ordinata, mat., se Analytisk
geometri och Koordinatsystem.
Ordination (lat. ordinätio). 1. Föreskrift av
läkare — 2. Vigning till andligt stånd. —
Inom katolska kyrkan är ordination ett
sakrament, som endast biskopen får meddela
(jfr Biskop, sp. 363) och som eæ opere
ope-rato (se Opus operatum) ger den vigde för
hela livet en »outplånlig prägel» (character
indelebilis, se d. o. och Kl e ru s). Formen
för o. är olika för den katolska kyrkans olika
ämbetsgrader. Blott för invigning till de tre
högre meddelas egentlig o. med character
indelebilis. — Inom de evangeliska
kyrkorna är o. ej någon sakramentshandling.
Enl. evangelisk åskådning behöver o. ej
nödvändigt förrättas av en biskop, men enl.
lagbestämd kyrklig praxis utföres den vid
altaret av biskop el. superintendent, biträdd av
assisterande präster. I svenska kyrkan
fordras för o. en ålder av 23 år (dispens möjlig).
Jfr kyrkolagen kap. 21 och 22. (Hg Pl.)
Ordinera. 1. Föreskriva läkemedel. —
2. Inviga till präst el. biskop.
Ording [ä’r-], Johannes, norsk teolog
(1869—1929). Blev teol. kand. 1893, var präst
till 1900, studerade därefter vetenskaplig
teologi, blev 1903 universitetsstipendiat och var
1906—26 prof, vid univ. i Oslo. O:s
provföreläsning för professuren 1903 framkallade
långvarig strid mellan den av O.
representerade nyare teologiska riktningen och den
konservativa (jfr Odland, S. V.). O. har
författat bl. a. »Den religiöse erkjendelse,
dens art og vished» (1903), »Dogmatikens
op-gave og betydning» (1905) och »Den
kriste-lige tro» (2 bd, 1914—15). K. V. H.*
Ordinär, vanlig, medelmåttig, medelgod.
Ordjur, zool., släktet Tyroglyphus bland
kvalster (se d. o.).
Ordklass, kategori av ord, som i väsentliga
hänseenden överensstämma. Språklärornas
vanliga ordklasser äro substantiv, adjektiv,
räkneord, pronomen, verb, adverb, bindeord
(preposition och konjunktion) och
interjek-tion. Ofta anfäktad, har indelningen dock
hittills ej ersatts med någon mer
praktisk. R-n B.
Ordlek, se Vits.
Ordlista, förteckning över orden i ett språk,
en dialekt o. s. v., vanl. blott med angivande
av ordens grammatiska karaktär, på sin höjd
därjämte med summariskt angivande av
betydelsen. O:s vanligaste form är rättskri
v-ningso r dl ist a, t. ex. Svenska
akademiens. Lll.*
Ordmetoden, se Ljudmetoden.
Ordnar. 1. Slutna samfund (vanl. av
religiös el. social karaktär), vilkas medlemmar
genom högtidliga löften förbundit sig att
gemensamt arbeta för vissa ideella syftemål
samt att därvid efterleva för resp, samfund
fastställda ordningsregler (lat. o’rdines), t. ex.
munk- och nunneordnar (se M u n k o r
d-n a r), andliga r i d d a r o r d n a r (se d. o.)
samt i nyare tider för skilda ändamål
verkande ordenssällskap (se d. o.). — 2.
Värdigheter, vilka av ett lands statsöverhuvud (el.
regering) utdelas som belöning för olika slags
förtjänster. Innehavarna få rätt att bära
vissa insignier (ordensdekorationer), och
or-densvärdigheten medför stundom adelskap el.
personlig rang. — 3. Ordensinsignier (kors,
kraschaner, kedjor, band o. s. v.).
Vår tids riddar- el. förtjänstordnar kunna
från historisk synpunkt sammanföras i tre
huvudgrupper. a) O., som leda sitt ursprung
från medeltida andliga riddarordnar. På
grund av sin i viss mån munkliga karaktär
voro dessa riddarordnar urspr. oberoende av
resp, länders regenter. De styrdes av på
livstid bland riddarna valda stormästare.
Riddarna buro utanpå rustningen enkla
ylledräkter med olikfärgade mantlar och påsydda
klädeskors av karakteristisk färg och
utformning. Ex.: Johannitorden (se d. o.) och
Kristusorden (Portugal), b) De av världsliga furstar
under 1300- o. 1400-talet instiftade
ordenssam-funden (sodali’cia, av lat. sodälis, gillesbroder,
kamrat) voro urspr. organiserade med tidens
borgerliga gillen och andliga riddarordnar till
närmaste förebilder. Deras egentliga syfte
torde ha varit att under det ridderliga
vapen-brödralagets högtidliga former förena
dugande och inflytelserika personer till ett fast
förbund under landsfurstens personliga
ledning och till politiskt stöd åt honom.
Utmärkande för till denna grupp hörande
riddarordnar är införandet av gyllene riddarkedjor,
prydda med symboliska emblem. Dessutom
buro riddarna vid högtidliga tillfällen
praktfulla ordensdräkter. Ex.: Strumpebandsorden
(England), Annunziataorden (Italien, urspr.
Savojen), Gyllene skinnet (Spanien, urspr.
Burgund, samt 1713—1918 även Österrike),
c) O., som från 1500-talet intill nuv. tid
instiftats av statschefer eller regeringar
uteslutande i syfte att utgöra officiella och synliga
belöningstecken för politiska, militära,
vetenskapliga, konstnärliga el. allmänt
medborgerliga förtjänster. Stiftarna av dessa o. ha i
flera hänseenden tagit de gamla riddarord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
