Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orientaliska språk - Orientalisk rubin, Orientalisk smaragd, Orientalisk topas - Orientalism - Orientalist - Orientalistkongresser - Orienten - Orientera - Orienteringslöpning till fots - Orientexpressen - Oriflamme - Origanum - Origenes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Orientaliska språk—Origenes
343
Orientaliska språk (österländska språk),
urspr. till främre Orienten hörande semitiska
språk. I sin vidsträcktaste bemärkelse
betecknar o. numera alla asiatiska, afrikanska
och polynesiska språk, ibland t. o. m.
östeuropeiska språk, i inskränkt bemärkelse de
semitiska jämte den med dem
obesläktade nypersiskan och turkiskan,
detta emedan dessa båda språk på grund
av islams inflytande rönt mycket stark
påverkan av arabiskan. Studiet av o. kan
sägas ha börjat på 1100-talet och fick ett
uppsving genom reformationen och den under
1500- och 1600-talet ytterst livaktiga katolska
missionen. Bland större institutioner för
studiet av o. märkas Seminar für o r
i-entalische Sprachen i Berlin (sedan
1887), École des langues
orienta-les vivantes (grundad 1795,
nyorganise-rad 1914) i Paris och School of
oriental studies i London (sedan 1916). J. Ch-r.
Orientalisk rubin, Orientalisk smaragd,
Orientalisk topas, miner., se K o r u n d.
Orientalksm, österländsk (jfr Orienten)
åskådning, kultur.
Orientali’st, person, som studerar Orientens
språk, kultur o. s. v.
Orientalistkongresser, internationella
sammankomster av orientalister för diskussion
av vetenskapliga spörsmål. Den första hölls
i Paris 1873, de senaste, efter ett långt, av
världskriget föranlett avbrott, i Oxford 1928
och Leiden 1931.
Orie’nten (av lat. o’riens, den uppgående
[solen]), östern, österlandet; i allm. Asien;
stundom om hela den muhammedanska världen.
Om O. som geografisk region jfr E. Banse,
»Der Orient» (3 bd, 1910).
Orientera, inrikta efter väderstrecken (t. ex.
en karta, en kikare), vägleda. Orientera
sig, eg. söka öster (lat. o’riens) för att finna
de övriga väderstrecken; göra sig bekant med
en ort, sätta sig in i ett ämne. — Subst.:
Orientering. — Huvudmedlen vid
orientering äro karta och kompass; solen, månen,
stjärnorna och vinden kunna också användas,
ävenså observationer i naturen (tallkronor
äro tätast åt s., stenar och träd äro tätast
bevuxna med mossa åt n.); kyrkor ha i regel
koret åt öster etc. — För uppövandet av
orienteringsförmågan anordnas, särskilt inom
armén, orienteringsövningar och -tävlingar
(t. ex. orienteringslöpningar till fots och på
skidor, orienteringsritter). Jfr Orient
e-ring slöpning. A. S-n.
Orienteringslöpning till fots, art av
löpning (jfr d. o.), vid vilken deltagarna med
hjälp av karta och kompass (jfr Orientera)
på kortaste tid skola taga sig fram genom
en terräng, vald så, att den om möjligt är
obekant för deltagarna, till ett först vid
starten bekantgjort mål (eller kontroll), varvid
bedömningen sker efter tid. Mellan starten
(som bekantgöres vid samlingsplatsen
täv-lingsdagen) och målet kunna finnas en el.
flera kontrollstationer. — O:s ursprung är
budkavlen (se d. o.). Uppslaget till den
moderna o. kom från militärt håll, där större
tävlingar anordnats sedan 1908. Den första
stora civila o. ägde rum 1919 på förslag av
dåvarande löjtnanten E. Killander, och s. å.
instiftade Stockholms idrottsförbund
distrikts
344
mästerskap i o.; svenskt mästerskap i o.
finnes ännu ej. O. som civil tävlingsidrott
utövas så gott som enbart i Sverige, där den
blivit mycket populär. Sveriges hittills
framgångsrikaste »orienterare» är jägmästaren F.
Thörn, som bl. a. vunnit 6
distriktsmästerskap. — Om o. p å s k i d o r se S k i d 1 ö
p-n i n g. — Jfr N. Hansson och F. Thörn,
»Orientering och camping» (1925; del XVIII i
»Idrotternas bok»); L. Göranson, »O.» (i Vår
Idrott 1930). Å. S-n.
Orientexpressen, benämning på
expresslinjer från Ostende och Calais till Sydösteuropa
(se Expresståg). 1931 finnes även
liknande förbindelse från Boulogne över
Strass-burg—München—Wien.
Oriflamme [åriflä’m], fornfransk riksfana,
urspr. klostret Saint-Denis’ kyrkofana, som
från 1124 plägade hämtas av de franska
konungarna, då de drogo i fält. O. bestod av
en röd duk, beströdd med stjärnor eller
gyllene flammor och fäst vid en förgylld stång.
O. omtalas i bruk senast 1415 och 1465.
Ori’ganum, bot., se M e j r a m.
Ori’genes (grek. Orige’nes), den mest
lysande teologen inom den österländska kyrkan
(f. omkr. 185 i Alexandria, d. 254), lärjunge
till Clemens Alexandrinus och efter honom
ledare av den högt ansedda kateketskolan i
Alexandria. Fördriven därifrån, vistades han
de båda sista årtiondena av sitt liv i
Caesa-rea i Palestina, där han utövade en otroligt
omfattande skriftställarverksamhet.
Traditionens uppgift, att han författat 6,000 större
och mindre skrifter, torde dock vara
åtskilligt överdriven. Av O:s arbeten märkas
bibelverket »Hexapla», den dogmatisk-filosofiska
skriften »De principiis» samt det stora
apolo-getisk-polemiska arbetet »Contra Celsum».
O:s historiska betydelse består framför allt
däri, att hos honom två skilda andliga
världar, den kristna och den
platonsk-hellenistiska, mötas och på ett egendomligt sätt flyta
samman med varandra. Redan tidigare hade
kristendomen, framför allt genom
gnosticis-men, indragits i den senantika
religions-blandningen. I denna gnosticism ser O. sin
förnämste motståndare. Han vill icke prisge
något av kristendomen, är kyrklig teolog och
bibelteolog men på samma gång platonsk
filosof. Denna dubbelhet betyder icke endast, att
han gjuter det kristna innehållet i den
grekiska bildningens former, utan han lever
faktiskt med inom de båda motsatta religiösa
världarna. Han är av fullaste övertygelse
kristen men lika helt platoniker. Detta blev
honom möjligt genom den allegoriska
tolkningsmetoden, enl. vilken man
bakom varje skriftens ord har att söka en
djupare liggande andlig mening. Så kunde
han uppfatta den platonska åskådningen
såsom kristendomens fördolda andemening.
Träffande har O:s yngre samtida, den
nypla-tonske filosofen Porfyrios, karakteriserat
honom sålunda: »Hans yttre liv var en kristens,
men i sin åskådning om tingen och om
gudomen helleniserade han och inlade grekernas
föreställningar i de främmande myterna». O:s
tänkande behärskas av det inom den
senantika idealistiska filosofien vanliga schemat:
1) alltings utströmmande från Gud; 2)
alltings återvändande till honom. O:s
mång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
