Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Origenes - Origenistiska stridigheterna - Original - Originalspråk - Originalupplaga - Originell - Originär - Origo - Orijärvi gruva - Orinoco - Oriolidae, Oriolus - Orion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Origenistiska stridigheterna—Orion
346
faldiga avvikelser från traditionell
kristen-domsuppfattning — t. ex. tanken om
skapelsens evighet, om själarnas preexistens och
preexistenta syndafall, om den materiella
världen såsom en straff- och
korrektionsan-stalt, frälsningen såsom ett successivt
förandligande, den asketiska etiken, läran om
alla själars slutliga återförande till Gud
(apo-katastasis) — sammanhänga nästan h. o. h.
med hans försök att inpressa kristendomen i
detta främmande antika tankeschema.
Helt naturligt kunde O:s
kristendomstolk-ning icke utan vidare accepteras inom
kyrkan. Redan under sin livstid blev han utsatt
för åtskilliga angrepp. Visserligen
blomstrade den origenistiska teologien någon tid efter
hans död under »de stora kappadociernas»
hägn, men småningom växte sig motståndet
allt starkare. På 390-talet utbröto de o r
i-genistiska stridigheterna under
Epifanios’ ledning. Sin personliga skärpa
fingo de, då Hieronymus trädde in i striden
såsom origenismens motståndare. På synoden
i Alexandria 399 fördömdes O:s åskådning.
Under 500-talet blossade striden upp på nytt.
Resultatet blev, att origenismen slutgiltigt
fördömdes vid 5:e ekumeniska konsiliet i
Konstantinopel 553. Detta oaktat har O:s
inflytande inom kyrkan även därefter ej varit
ringa. — Litt.: E. de Faye, »Origène» (3 bd,
1923—28); K. Holl, »Die Zeitfolge des ersten
•origenistischen Streits» (»Gesammelte
Auf-sätze», II, 1928, s. 310—350). A. Ngn.
Origenistiska stridigheterna, se Origenes.
Original, ursprunglig och ej eftergjord;
självständig; det, efter vilket någonting annat
är översatt eller kopierat; urskrift, första
handskriften till ett litterärt arbete eller till
en skriftlig handling; grundtext (i motsats
till översättning); urbild, förebild; ett av
konstnären själv i första hand utfört
konstverk (i motsats till kopia och reproduktion);
ritmönster; bild, som ligger till grund för en
grafisk reproduktion; person med
besynnerliga levnadsvanor eller ovanliga egenheter i
sitt sätt att vara. — Originalitet,
ursprunglighet, egendomlighet, ursprungsfriskhet,
nyskapande förmåga, egenhet, sällsamt väsen,
besynnerlighet. — Adj.: O r i g i n e’l 1.
Originalspråk, det språk, varpå en skrift
författats.
Originalupplaga, en skrifts första upplaga.
Origine’11, se Original.
Originar, ursprunglig. Om originärt
fång se Laga fång.
Orlgo, lat., eg. »ursprung», mat.,
skärningspunkten mellan de båda axlarna vid ett
rät-linigt koordinatsystem och utgångspunkt för
radius vector vid ett polärt koordinatsystem.
Se även Analytisk geometri och
Koordinatsystem. T. B.
Orijärvi gruva [å’ri-], i Kisko socken, Abo
•och Björneborgs län, Finland, upptäcktes 1757.
O:s huvudprodukt har varit kopparmalm, men
även zink- och blymalmer ha producerats. På
senaste år har O. övertagits av svenska
intressen, som där drivit anrikning av
zink-och blymalmer ur gamla varp ävensom
påbörjat återupptagandet av den tidigare
nedlagda malmbrytningen i gruvan. P. G-r.
Orinoco [årinå’kå], flod i Sydamerika, med
■en längd av 2,400 km och ett flodområde av
944,000 kvkm. O. kommer från Pico de
Les-seps (1,300 m ö. h.) i Sierra Parima på
gränsen mellan Venezuela och Brasilien, rinner
först mot n. v., sänder 300 km från källan
en gren, Casiquiare (se d. o.), jordens mest
bekanta bifurkation (se d. o.), till Rio Negro
och Amasonsystemet. Vid mottagandet från
vänster av Guaviare (se d. o.) viker O. av mot
n., bildande gräns mellan Venezuela och
Colombia, genombryter bergmassiven med otaliga
klippöar och bildar fallen vid Maipures
och Atures, mottar sedan från vänster Meta
och Apure (se d. o.)« Den böjer sedan av
mot ö., mottar från höger Rio Caroni (se
d. o.), delar sig och utmynnar med flera
grenar och ett betydande delta i Atlantiska
oceanen. Högvatten råder i april och når normalt
10 m över lågvattenståndet.
Medelvattenmängden utgör 14,000 kbm i sek.,
högvattenmängden 25,000 kbm i sek.,
lågvattenmängden 7,000 kbm i sek. Tidvattnet märkes 400
km från mynningen. O. är segelbar såväl
ovan som nedom den nämnda fallsträckan.
O. upptäcktes redan på 1500-talet; dess
område har sedan utforskats särskilt av A. von
Humboldt och W. Sievers. A-l W-n.
Orio’lidae, OrFolus, zool., se Gyllingar.
Orion. 1. (Grek, myt.) O. beskrives av
Ho-meros som en väldig jägare, som på grund av
sin skönhet rövades av Eos, morgonrodnadens
gudinna, och dödades av Artemis; hans skugga
dväljes i underjorden; å andra sidan är O.
hos Homeros också namnet på stjärnbilden.
Senare berättas, att O. gick genom havet och
bländades, då han förgrep sig på en kvinna,
men vandrade till soluppgången och återfick
sina ögons ljus, el. att han förföljde
Pleio-nes döttrar (Plejaderna) och att både de och
han försattes bland stjärnorna. M. Pn N-n.
Kartskiss över Orion.
2. (Astron.) Stjärnbild på ömse sidor om
himmelsekvatorn mellan 4,5 och 6,5 tim.
rek-tascension och med sin längdutsträckning i s. ö.
riktning. O. innehåller ett stort antal
ljusstarka stjärnor. För blotta ögat synliga
stjärnor äro omkr. 150. Hela denna himmelstrakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
